Mammadag med k...

[Maura]

Blir 43 år i september...är gravid i vecka 7 nu...har ett barn sedan förut(en dotter på snart 9 år),och ett missfall för 7 år sedan...är så oerhört nojig för allt allt allt!
Först missfallsrisken...mitt missfall fick jag i v 9,och var helt knäckt efter det...så nu går jag och väntar och oroar mig så mycket!
Sedan allt det här med fosterdiagnostik...ska vi göra KUB,och fostervattensprov...så stora frågor och val....

Någon annan lite äldre blivande mamma här,som vill dela med sig av sina tankar kring detta?

//Maura

[Trollungen]

Jag är inte i din ålder men jag ville bara gratulera till graviditeten! Att man har haft ett missfall innan gör självklart att man är mer orolig denna gången, men som läkaren har förklarat för mig. Hade svårt att ta till mig det när det hade hänt, men så här i efterhand inser jag att det är kloka ord. Hon sa att man ändå ska vara tacksam för ett missfall, för det innebär att man tidigt förlorar ett barn som ändå inte skulle fått ett värdigt liv om det ens hade levat hela graviditeten. Det tänker jag ofta på.

Ang. fosterdiagnostik så tycker jag absolut inte att ngt är fel eller rätt. Huvudsaken är att man själv gör det som man anser korrekt. Jag har gjort fostervattensprov och vi hade innan tagit ställning till vad vi skulle göra ifall beskedet innebar kromosomförändringar. Det är ju viktigt att man tagit ställning, för får man ett avvikande besked behöver man ta ställning ganska så snart. Jag kände absolut inget när de gjorde fostervattensprovet, tog det lugnt i 2 dygn och sen var jag som vanligt. Inga konstigheter. För oss var det värt det, allt var bra, men nu vet vi ju det och kan njuta av grav för innan var vi nojiga. Har en son sedan tidigare också.

Sammanfattningsvis kan jag väl bara säga att lycka till, det finns många i din situation och grunna lite på hur DU vill göra, så kommer du komma fram till det beslut som är rätt för just dig!

Kram

[Axelsdot71]

Hei.
Jeg er også en blivende eldre mamma gravid for 4 gang og er nå 40. Er 6+5 uker. Har bodd i sverige 1 år og er "ny" som gravid her. Hat to sönner på 15,5 og 19 år. Så på en måte er eg förstegangsfödende igjen..... Har fått spörsmål om fostervannspröve, men takket nei. Er for redd for missfall. Er jo allerede i faresonen så det tör eg ikke. Barnmorska sa at når man er over 40 er sjansen for missfall 33 % så vil ikke gjöre det värre. Barnmorska sa også at hadde bebisen noen alvorlige feil så ville de alikevel se det på UL. Har bebisen downs så beholder jeg den uansett..... Er som du skjönner også redd for missfall. Mista da jeg var gravid da jeg var 19 år og var i 18 uke. Glemmer det aldri......

[LizaH]

Hej!

Vi står inför ett moderkaksprov i vecka 12, dvs om två veckor. Det provet gör vi för att fastställa om fostret har samma genetiska defekt som min kära sambo. Detta är en sjukdom som kan göra barnet helt invalidiserad samt ge både njur och leversvikt i tidig ålder samt grön starr, skolios och andra ganska allvarliga biverkningar. Den här genen kan synas på kromosomprov och de ska göra en komplett kromosomanalys för att fastställa om fostret har det eller inte.
Vi har inte tänkt att göra abort om det visar sig att fostret har denna avvikelse, men behöver starta med diverse förebyggande åtgärder och starta processen med framtida eventuella operationer osv redan innan barnet är fött och därför har vi valt att ändå göra provet.
Att få ett barn med eventuella brister är någonting som alla står inför och jag tror att man måste ställa sig frågan mer till sig själv än till andra om man vill ta den risken eller inte. Alla barn kan ha/få andra brister eller handikapp även om kromosomförändringar testas och utreds och det är nått som vi alla ställs inför. Det är så lätt att bara "vilja ha barn" jag har alltid ställt mig frågan om folk verkligen förstår vad det innebär att uppfostra ett handikappat barn. Alla har väl en idé om att just "mitt" barn ska vara friskt, men det är inte så säkert.

Jag förstår att du har många tankar och funderingar kring det här, försök att diskutera dem med någon som verkligen lyssnar på dig och kan sätta sig in i situationen. Jag hade den turen att jag kunde diskutera detta med både min mamma och min sambo. Det har gjort mig säkrare på mitt beslut och varit en viktig del i hela utvecklingen.

Jag tycker du ska ställa dig frågan om hur skulle du reagera över att få ett handikappat barn. Hur skulle din familjesituation klara någonting sådant och sen ta beslut utifrån det.
Jag har svårt att tänka i procent och sannolikhet och liknande. Har alltid fått lära mig att statistik, det är nått man absolut inte kan lita på. Du vet aldrig när statistiken drabbar dig, och när den väl gör det så spelar inte de där 0,5% eller 33% eller 50% nån roll, för då är det ju 100% för dig. Det är ju inte direkt så att den som en gång har drabbats av ett missfall har fyllt sin 25% kvot och sen får 3 fina barn bara för att statistiken säger så.

Nej lita på ditt hjärta och känslan som du har och handla utifrån dig. Då blir det nog bäst.

Kram och lycka till!