Grym fredag!

[aputchie]

YES det är mitt liv numera..

Vad roligt det låter.. INTE..

Allt började med en dag, jag kände mig gravid.. jag och min sambo har haft det bra så jag hade ingen aning om vad som komma skulle..

När han fick reda på det flippade han ur fullständigt, var arg och menade att jag måste göra abort. Detta ville inte jag, rena tanken på abort får mitt blod att frysa.. Såå jag bestämde mig för att behålla barnet. Vi har en son tillsammans sedan innan och detta borde alltså inte vara något nytt för honom.. MEN jooodå-- Han flippade som sagt.. och i sin flipp gjorde han slut med mig. Fine tänkte jag och lät honom göra slut, jag sa ingenting utan sa att en dag kommer han ångra sig.

Det verkar dock inte som den dagen har infunnit sig än.. Faktum är att han svär visserligen inte längre jag nämner min graviditet och han sucker inte längre.. men jag skulle inte säga att han är överdrivet glad. Vi bor fortfarande ihop och vi har väl planer på att flytta isär men det är inte än..

Varje dag ser jag honom och min attraktion för honom minskar inte. Jag kan måhända se honom i ett annat ljus och tycka att han beter sig fullständigt urlöjligt..

Men men.. jag vill ha kärlek.. jag vill känna lycka över det som sker i min kropp men det blir så krystat.. som om inte det skulle vara nog så fick jag precis avsluta min anställning på ett uppdrag, PGA min graviditet.. så det känns ju inte särskilt positivt just nu..

Det enda ljus för närvarande är min son som är solstrålen i mitt liv. Jag hoppas att även hans syskon kommer bli en sådan solstråle, vilket var anledningen till att jag ville behålla bebis. Jag hoppas att de alltid kommer ha varandra och vara varandra nära-- det är numera min högsta önskan.

[maria_73]

Grattis till bebisen i magen! Tråkigt att du inte får njuta av den helhjärtat. Ibland kan ju en graviditet kasta om hela en välordnade liv, kanske din sambo så småningom vänjer sig och kan glädja sig åt graviditeten. Ni har ju trots allt ett barn tillsammans redan. När magen börjar växa och man kan känna de första sparkarna brukar det först kännas på riktigt för många pappor.
Lycka till med allt och hoppas det ordnar sig med jobbet!

[aputchie]

tack för ditt svar Maria_73

tyvärr kommer han inte lugna ner sig för han har bestämt nu att det rä så det ska ske.. åtminstone så morrar han inte längre om jag ens nämner graviditeten..

jag är bar aså besviken på att mitt liv artade sig såhär.. jag har gaft drömmar om en familj som andra liksom..

Jag och mannen i mitt liv skulle gifta oss, vi skulel få barn tillsammans , efterlängtade och planerade och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar.. men icke sa nicke.. så blev det icke..

Det känns så bittert och stört att detta ska hända mig.. jag vill inte att det ska hända mig men det gör det uppenbarligen.. och i realiteten händer det ju inte bara mig, utan mina barn också.. jag hade velat mer för deras skull! Det stör mig fruktansvärt mycket att jag nu ska behöva ut och leta efter någon.. jag har svårt att se mig själv ensam men så har jag svårt att se mig med någon heller..

allt är kaos och jag är långt ifrån lycklig för tillfället..