Rumble of the ...

[smulan32]

Har fått bekräftat MA efter att ha haft små blödningar i flera dagar . Ringde runt och försökte få råd eller förstå vad som hände, men blev otrevligt bemött med "jaahaaa, det är ditt första (=du är överpjoskig o slösar just nu vår tid)" . Tillslut fick jag överdriva min lätta molvärk till att det var riktig knivsmärta och ringde vårdcentralen, där de hör o häpna var jättejättevänliga!! De klämde på mig i 3 min o skickade sedan iväg mig på akut VUL för de befarade utomkveds. Fick VUL och gynläkaren hittade ingen fostersäck. Hon hittade inget utom en "fint uppbyggd gravidslemhinna" och hon trodde att fostret varit död/borta för ca 1-2 veckor sedan.

Än har min kropp inte förstått att den "går tom" och spottat ut slemhinnan, eller ens att den ska sluta ge mig symptom på graviditet! Blöder alltjämt lite och har kramp ibland men inte särskilt länge. (Hur länge kan det dröja innan kroppen gör MA till missfall? Blev konstaterad 6+2, några dagar sedan, o gynläkaren sa min kropp skulle få sköta det själv)

Har gråtit massor och diskuterat det med min sambo, som tar det hela mycket lugnt Typ "men det var ju bra vi fick veta, så behöver vi inte undra varför du blöder"... Har svårt att förstå hur han kan ta det så lugnt! Visst han är ledsen, men inte så ledsen som jag. Han gråter inte ens! Sant, han har haft kortare tid på sig att ställa in sig på att vi skulle ha barn så för honom händer allt på ca 2 veckor. Barn! nej, blöder...Missfall. Typ. (Hur har era respektive tagit missfall/MA?)

Graviditeten var oplanerad, men nu har jag börjat värma upp för tanken på att vi skulle ha barn... Kan inte tänka på hur svårt det kommer vara att komma till BF (början av maj) o inte ens vara gravid! Men sambon har inte riktigt samma tankar. Han vill fortfarande vänta tills vi fått färdigt huset, fast jobb, rest mer, har mer pengar etc (=år 2083 ungefär). Vet inte riktigt vad jag ska göra, eller hur jag ska tänka...
(Finns det någon som blivit oplanerat gravid o sen fått missfall därute? Vad tänkte ni då?)

(Hade varit trevligt med någons tankar överhuvudtaget... Alla trådar jag läser är så gamla...)

[AnnaCarolina]

Hejsan Tjejen!

Jag beklagar så mycket för ditt MA.
Jag känner så igen mig idag, jag fick bekräftat MA i torsdags då jag började blöda och fick ont i magen så åkte in akut, fick sedan åka in i lördags igen akut eftersom kroppen inte ville eller kunde få ut allt som skulle ut. Jag hoppas verkligen att din kropp kan klara av det själv, det kunde inte min så jag genomgick skrapning i lördags natt.

Min graviditet var inte alls planerat, men både jag och min sambo ville behålla det och nu är man lite mer in på tankarna på att vilja försöka igen. Men samtidigt är man jätterädd, mina tankar går fram och tillbaka hela tiden. Ska man våga försöka igen eller inte.

Jag förstår din oro och förtvivlan så mycket och jag önskar att INGEN i hela världen skulle genomgå det här. Jag håller helt med dig i att till våren kommer vara en tuff tid, jag skulle haft BF i Mars och man tänker så mycket redan nu. Det bästa man kan göra är att ventilera sina tankar och vara ledsen. Jag har gråtit ända sedan i torsdags, fast just nu har jag slut på tårar och känner bara mig tom i hela kroppen.

Du ska veta att du är inte ensam tjejen, jag stöttar gärna dig. Ibland kan det vara skönt att prata av sig med en som är med om samma sak.

Hoppas på det bästa för dig! Stor kram Anna

[smulan32]

Hej Anna!

Jag beklagar ditt MA. Jag vet hur det känns, eller åtminstone lite. Du måste ha gått längre än jag dock. Vilket betyder att du har haft mer tid att fästa dig vid den lilla grodden. Jag känner verkligen med dig!

Jag fasar också för att bli skrapad, men min gyn hoppades att min kropp ska klara det själv. Ska på tester nästa vecka, och hoppas då att min hcg är på noll så jag slipper skrapas. (Gjorde det ont/var obehagligt?) Hade en jättejobbig dag i söndags. Vaknade och hade kramper. Fick i mig lite mat med spydde sedan upprepade gånger den dagen. Höll på att svimma ett antal gånger. Blödde, kallsvettades och mådde SÅ dåligt. Var rädd att jag hade hög feber så jag tog temp och det visade sig att jag var nere på 35,2! Men kroppen har iallafall börjat processen, vilket känns bra.

Det känns skönt att höra att jag inte är ensam med mina tankar. Jag både vill och är skitskraj för att bli gravid igen. Kommer inte kunna vara lugn förrän...någonsin troligen... Kommer tro att det ska bli missfall eller ännu värre, få MA och fortsätta tro jag är gravid i flera veckor efteråt fastän jag inte är det längre. Jag pratade med en äldre kompis som hade missfall innan hon fick sina barn men hon säger att det inte kändes svårt vid BF... men jag tror henne inte! Hur kan det inte kännas? Kanske att det är ok nu för henne, men nu HAR hon ju barn!

Ska ni försöka bli gravida igen nu eller hur tänker ni?

Är gärna här och diskuterar saker med dig!

[AnnaCarolina]

Hej igen Smulan32!

Jag var i vecka 11 då det hände, skulle gått in i vecka 12 idag. Nog därför min kropp inte själv kunde klara av att få ut allt tror jag

Jag blev sövd då jag skrapades så det är inget du alls känner av, mer än att man kan ha lite ont efteråt. Men jag åkte in med ambulans i lördags då jag fick kraftiga smärtor så jag inte kunde stå upp, plus att jag blödde häftigt i två dygn. Så jag hade inte så mycket val mer än att bli skrapad, fostret och graviditets vävnad hade fastnat och kunde inte komma ut av sig själv

Jag hoppas innerligt att din kropp klarar av det själv och att du slipper dom smärtorna jag hade, för det var väldigt hemskt. Men så fort du känner dig orolig så ring in till gynmottagning, det är det bästa råder jag kan ge dig. Så som du skriver att du upplever det så tycker jag att du ska ringa in om det fortsätter så, det låter inte så bra och det är kanske bättre att rådfråga inne på gyn.

Jag tror det är mycket individuellt hur man känner för att komma till sin BF månad, jag kommer då ha det jobbigt. Men samtidigt får man under månadernas lopp hämta sig psykiskt så när man väl står där i Mars eller som du i maj så kanske det inte är så jobbigt.

Att få MF eller MA är kroppens sätt att säga att det inte var normalt med fostret, att det hade inte haft så bra förutsättningar för att leva. Jag tänkte mycket i torsdags att det var mitt fel, om jag hade gjort något fel. Men det är det inte, kroppen är bra på att säga att något är fel och det är vad den gjort med dig och mig.

Vi ska försöka igen så fort det har lagt sig med blödning och så, men rädslan finns där hela tiden. Men jag tror det är värre om man tänker så. Men om jag lyckas plussa igen så ska jag absolut kräva att göra ett tidigt VUL för att se så allt står rätt till Ska ni försöka igen?

Stor kram Anna!

[RavenRoxx]

Nu kommer jag som inte vet någonting! Vad är MA?
MF har jag listat ut betyder missfall, men MA är fortfarande ett stort frågetecken. Har förstått från era inlägg att det inte är något bra, men vad exakt är det?

[AnnaCarolina]

MA betyder missed abortion, det kan förklaras med enklare ord missat missfall. Det innebär att det blev inget missfall direkt när fostret dog. det kan vara kvar i veckor (ganska länge faktiskt) innan kroppen säger ifrån att något är fel. Vid spontana missfall som då är vanligt MF så stöter kroppen ifrån sig det direkt.

Både MF och MA är vanligt och det kan ibland vara svårt att se vilket av dom det är, men om man kommer in på VUL och dom ser att fostret är dött och man sedan efter ett tag börjar blöda så är det MA.

[smulan32]

Anna Carolina: Åh nej! Det låter fruktansvärt! Känner så med dig! Ger styrkekramar! Stackars stackars dig! Jag hade blivit helt lam av skräck om jag börjat blöda sådär plötsligt och smärtan också kommit plötsligt. Är nu mycket tacksam för att mitt smög sig på och jag hann förbereda mig att det var något fel innan jag verkligen fick veta.

Jag mår mycket bättre nu. Känner mig som om jag har mens bara. (För-gud-vet hur många dagar jag blött nu...) Är fortfarande rädd för att inte blöda ut allt, dock. Fick åka på tester och såg att hcg:n sjunker men ska iväg igen.

Mmm. Så tänker jag också. (Att det är inte mitt fel och det är bäst så här.) Får intala mig hela tiden för mina känslor säger något annat.

Men jag har läst, nu när du vill bli gravid, att det är vanligt att kroppen inte riktigt "vet vad den ska göra" första gången man blir gravid och det är därför vanligare att första graviditeten blir missfall än de senare. Det känns åtminstone bra.

Tänker också att det är viktigt att inte försöka att bli gravid igen om man (jag) inte klarar av att få ett missfall till. Så jag vill nog vänta och se hur jag känner när BIM närmar sig. Känns det jobbigt så kanske det är länge att försöka... Min sambo vill vänta. Han har hela tiden tyckt att det var bäst att vänta, även om han tyckte det var bra jag blev gravid spontan så vi slapp planera tiden själva, liksom. Men han hann inte fästa sig vid tanken på att vara gravid nu, iom att jag inte varit gravid mer än 6 veckor (det är ju bara hälften så länge som du!) så den tanken verkar stå fast. Tyvärr... Hade känts skönt om jag och sambon kände lika, så som ni gör, så jag kunde diskuterat det hela mer med honom utan att han tyckte jag var barn-tokig. Suck...

Jag hoppas det tar sig snabbt igen för er! Kunde ni börja den här månaden eller måste ni vänta (pga skrapningen)?

Kramar!

[arizza]

Att genomgå missfall är en sådan obeskrivlig sorg och jag tror att endast de som fått missfall själva kan förstå. Jag har också haft MA och efter det fick jag utomkved och opererade bort vänster äggledare. Fick min första ÄL efter operationen nu i söndags, så jag väntar på mens nu. Jag fick cytotec abortpiller för att få ut mitt MA, jag valde det för jag inte ville skrapas pga att jag var rädd för narkos, två månader efter (blev gravid direkt igen) fick jag ändå bli sövd med narkos. Det gick dock bra, men tanken att bli sövd igen skrämmer mig, narkosen har gett mig mycket ångest. På min blogg som jag länkar till här nere kan ni läsa hela min berättelse, skrivet i augusti och heter "hela berättelsen" . Det finns en tråd här på minbebis som heter "vi som precis fått missfall men vill göra ett nytt försök" den tråden har gett mig jättemycket tröst och där finns tjejer som stöttar, vi VET hur det känns. Välkomna dit