Någon som varit med om en livskris där vännerna en efter en börjat lysa med sin frånvaro och ni insett att era vänner kanske inte stod er så nära trots allt? Livskris som i allvarlig sjukdom, skilsmässa, dödsfall etc.. Vad är era erfarenheter av detta? Hur hanterade ni det? Konfronterade "vännerna"? Skaffade nya?
Well, mina vänner har försvunnit utan att jag genomgått någon kris. Förstår verkligen inte vad som hänt, men nu sitter jag här utan några vänner jag umgås med.
Har ju familj, men det är ju inte riktigt samma sak som att ha vänner.
det hände mig när jag skilde mig, lämnade en sekt jag är uppvuxen i med majoriteten av mina vänner kvar där , blev deprimerad och försökte begå självmord och hamnade på psyk. Jag förlorade familj och lämnade efter mig många barndomsvänner. Och dom vänner jag hade kvar sedan skoltiden tog tyvärr min exmans parti då dom inte hade hela historien klar för sig varför vi skildes.
EN ENDA vän stod pall vid min sida och verkligen förstod hur jag hade det, en gammal skolkamrat som jag hade sporadisk kontakt med fick veta hur det var fatt och letade upp mig och kom o hälsade på mig. Hon är idag 20 år senare en av mina bästa vänner och står mig oerhört nära.
Ett par av dom tidigare vännerna jag umgicks tajt med i skolan kom tillbaka till mig och jag förlät dom för deras svek mot mig.
Sen har jag skaffat nya vänner och har en tajt intim krets av innersta vänner. Har också flyttat 35 mil bort från min barndomsstad och hittat ny familj och nya nära vänner.
Ja det gör ont att förlora dom man trodde skulle stå pall vid en kris men man lär sig något av det och hittar nya vänner som klarar av att stötta vid kriser.
Man får väl skaffa nya vänner då? :)
Jag var i ett destruktivt förhållande vilket alla mina vänner visste om. Jag blev svårt deprimerad och sjukskriven. Orkade inte leva. Då insåg jag att mina kompisar bara uppskattade mig när jag var med och festade eller shoppade. När jag inte orkade göra det längre så var jag inget att ha. En enda vän hade jag kvar efter att jag tagit mig ur den relationen.
Jodå där har jag varit. Och jag vill aldrig ha tillbaka dom. Tyvärr vet jag inte hur man hittar nya vänner.
Jag kan bara säga att av rädsla för att säga eller göra fel saker så kan det bli svårt att förhålla sig till en människa i kris. Ingen vill säga eller göra nått som gör situationen värre för den drabbade. Det är svårt att närma sig, en del kan bli arga, andra anser att man är hemsk om man försöker finnas där ifall ens försök att finnas där inte sker på det sätt som personen ifråga hade föredragit (men inte säger någonting om). Det kan göra att många avvaktar för man vet inte hur man ska bete sig för att inte göra skadan värre. Ska man ligga på med ständiga kontaktförsök? Ska man förhöra sig om hur denne mår? Bör man visa respekt och invänta att personen som drabbats av kris ska ta kontakt så man inte tränger sig på och gör skadan än värre? Om någon blir förbannad och skäller ut en när man försöker hjälpa till - ska man då fortsätta försöka hjälpa till eller ska man visa respekt genom att inte lägga sig i när det inte är önskvärt i och med utskällningen? Ska man ens försöka hjälpa till eller fråga hur det går eller ska man bara hålla sig på sin kant eller ska man enbart babbla på om orelevanta saker så den drabbade för en sekund ska tänka på något annat som inte gör lika ont?
Det är jättesvårt ämne, men jag är säker på att de personer som tidigare varit dina vänner säkerligen fortfarande finns kvar och på något nivå kanske väntar på att du ska vilja ta upp kontakten med dem igen. Jag tror ingen kommer avvisa dig på något sätt alls. Om du däremot inte kan förlåta dem så ska du inte ta kontakt, kanske om du behöver en förklaring till deras beteende men det avgör du själv.