Min svärmor (mitt barns farmor) har brutit kontakten med mig
Hej!
Min svärmor (mitt barns farmor) har brutit kontakten med mig, även fast jag är sambo med hennes son.
Bakgrunden är att min Svärmor hade en hund i 13 år. En schäfer/vakthund blandning. Den dog här i höstas. Min dotter är snart 3 år gammal och träffade Svärmor och den hunden några gånger. Jag bad Svärmor att hunden skulle bära munkorg då mitt barn var runt hunden, eftersom den hunden hade en gång nafsat/markerat mig då jag befann mig mellan hunden och svärmor. Hon var okej att munkorgen användes.
Varje gång på senare tid då vi var där, höll Svärmors pojkvän hunden från mitt barn, eller att hunden bar munkorg. Dock så drog svärmor på denna gräns och tillslut så gick hon långsamt över den att jag inte märkte det. Hon hade hunden i ena handen utan munkorg, och mitt barn i andra. Jag höll själv koll på hunden och mitt barn under denna gång. Jag tror jag även backade undan och inte sa något för att jag visste hur mycket hunden betydde för svärmor.
Vad jag lärde mig av detta var att jag kunde inte lita på min Svärmor att hon kunde hålla båda hunden och mitt barn i styr, och att hon går över gränsen, att hon helt enkelt inte lyssnar. Lyckligtvis så gick hunden bort innan en olycka kunde hända. För helt ärligt, på ett barn så är ett nafsande eller ett bett från en hund något som sitter kvar för resten av livet om man har otur.
Då vi bor ca 4h bort med bil från Svärmor så ser vi henne 1-2 gånger varannan månad. Min sambo och jag hoppades att hon nu skulle kunna ha möjligheten att komma till oss oftare då vårt barn är hennes enda barnbarn. Tåget emellan våra städer går riktigt smidigt så hon behöver inte köra bil. Hon sa även till oss att hon gick med på det, att hon kunde börja komma till oss oftare. Min sambo vart jätteglad och vi såg fram emot att kunna se henne oftare.
Dock så kom vändningen. Hon hörde av sig till oss och plötsligt meddelade att hon skulle ta in en hund från ett djurskydd. En gammal hund med dåliga tänder och hade en bakgrund som man bara kunde gissa sig till. En stor rumänsk gatuhund. Allt var redan fixat och hunden förväntades komma inom två veckor. Vi blev helt chockade, ledsna och besvikna. För oss betydde detta att hon inte alls skulle komma till oss, som hon hade lovat och att en hund går före relationen med vårt barn.
Jag försökte prata med Svärmor för att få information om den här hunden och om hunden kunde bära munkorg då vi ska komma på besök. För min magkänsla var detta: även fast hunden såg söt, trevlig och snäll ut på videon, så är det ingen garanti att hunden är just söt, trevlig och snäll. När jag frågade Svärmor om munkorgen så fick jag inget svar på en gång. Hon var tyst. När jag frågade igen så sa hon med en snäsig röst: ?Jag måste träna den först att bära den?. Jag hörde emellan raderna att hon inte överhuvudtaget prioriterade mitt barns säkerhet framför denna okända hund. Det fick mig att söka närmare information om denna hund.
Svärmor hade bara återberättat vad som stod på hemsidan om hunden. Hon gav mig intrycket att hon egentligen inte förstår innebörden när en hund har dåliga tänder. Hon sa till oss att hon vill att vårt barn ska umgås och kunna leka med hunden. I min värld så är detta ingen bra kombination. En hund med dåliga tänder som kanske även gör ont går inte hand i hand med ett aktivt barn.
Jag sa detta till svärmor och även min sambo. Men Svärmor lyssnar inte och tycker att vi är kort och gott sagt dumma som inte är glada för att hon vill skaffa en hund som behöver hjälp. Hon ser inte att hon har gjort oss ledsna och besvikna då hon har brutit sitt löfte om att skapa en bättre relation till sitt barnbarn, utan istället prioriterar en hund. Dessutom att hon inte inser att hon försätter sitt barnbarn i fara.
Efter denna nyhet och ingen möjlighet till att finna en kompromiss med Svärmor, så sökte jag mig information om hunden. Jag skrev ett email till djurskyddet för att få veta mer information om hunden. Jag skrev vem jag var, vilken hund det gällde och att jag ville veta mer om hunden och vilka åtgärder jag kunde ta då vi skulle komma på besök hos Svärmor. Jag fick svar, och det visade sig att min Svärmor hade målat över sanningen om hunden. Jag svarade tillbaka och sa att även fast relationen med barnbarnet kommer nu att bli annorlunda, så kommer hunden att ha det bra hos Svärmor. Alltså, jag lovordade henne, att hunden skulle ha det bra hos henne.
Det gick två veckor, och det visade sig att hunden inte kom. Dem hade inte hittat den. Konstigt tyckte jag. En vecka eller två till gick och så ringer min Svärmor till min sambo och är urförbannad. Hon anklar mig att jag har RINGT till djurskyddet. Utgett mig för att vara HENNES DOTTER och sagt att hon inte ska ha hunden.
Först, jag hade skrivit ett EMAIL. Jag hade skrivit att jag var hennes SVÄRDOTTER och jag hade frågat om hunden och skrivit att jag tycker ATT HON SKA HA HUNDEN.
Min sambo blev förbannad och ville kolla upp vem som ljög. Han var arg på sin mor. Jag visade honom mina email, som han redan visste om existerade. Han konfronterade sin mor och det visade sig att hon faktiskt ljög. Anledningen till varför hon visste det här, var för att djurskyddets person kom till min Svärmor, som även Svärmor är bekant med, och berättade för min Svärmor att jag hade skrivit och frågat om hunden.
Min svärmor ville inte ens läsa emailen som jag hade skrivit. Hon totalt blånekade, sade att det inte var relevant. Hon tycker att jag har gått henne bakom ryggen, och sagt att hon inte är kompetent att handha en hund. Hon vill inte se mig längre, jag är inte längre välkommen dit längre. Och hon säger endast att hon är ledsen för vårt barns skull, hennes barnbarn, men ingen grått eller ett skvätt om att försöka lösa problemet.
Först och främst, varför jag handlade som jag gjorde, var för att skydda mitt barn från ett potentiellt bett från en gatuhund då Svärmor inte går att lita på med gränssättning.
Varför jag egentligen har skrivit av mig här på Familjeliv om att min Svärmor inte vill se mig längre, är för att även fast jag stod upp för mitt barns säkerhet i det långa loppet, så känns det så jävla skit att min Svärmor bara bryter kontakten sådär utan att kunna försöka lösa problemet. Nä, den kvinnan verkar vilja ha allting på sitt sätt, och bevare mig väl om man inte följer hennes pipa då avsäger hon sig kontakten, oavsett om det är familj. Jag kan inte beskriva känslan som jag känner. Det pendlar mellan ilska, ledsamhet, överraskning, chock, skam. Det är som att jag hela tiden måste påminna mig om varför jag gjorde det här: För mitt barns säkerhet.
Något som ska tilläggas är också att min sambo vill inte träffa sin mor med vårt barn. Han ville inte heller att hon ska få inflyttande på vårt barn. Jag är lyckligt lottad att han har insett hur manipulativ och vilken lögnerska hon är för att få sin vilja igenom. Hon har tagit så mycket energi av oss.
Nu är jag dock orolig för att berätta för min mans morbror om att Svärmor har avsagt kontakten med mig. Men jag måste hålla i tanken att jag har gjort det för min dotters säkerhet. Min sambo har sagt då jag har bett honom att han kommer att hjälpa mig att förklara situationen, då det blir aktuellt. Men det går och tär på mig nu, så jag vet inte hur jag kan bara släppa det. För jag vill att relationen mellan oss och min sambo morbror ska vara bra. Då morbrorn är som en farfar till vårt barn. Ah jag får se.
Tack för att du har orkat läsa, Om du orkar svara och ge din åsikt så vore det fint.
Emjan
