Föräldrar som inte orkar

Vad har du för fakta och belägg för det du påstår? Jag tror inte att man kan låta ett forum som familjeliv tala för hur det är generellt för alla föräldrar. 

Nej, det är lite spekulation eller spaning och det kan vara fel. Det kan ju vara så att de tröttaste föräldrarna i Sverige söker sig till familjeliv. 

Men faktum kvarstår att färre barn idrottar, spelar instrument och är med i föreningar än för 20 år sen , här finns det statistik.
Att många idrottsklubbar har svårt att få föräldrarna att engagera sig och bidra är också välkänt. 

Att barnen mår sämre, fler får antidepressiva tabletter, fler får diagnoser och fler uppger i enkäter att de mår dåligt, finns det också statistik på.

På Förskoleupproret hemsida läser jag också vittnesmål från uppgiven förskolepersonal som talar om massor av små barn som får gå alldeles för långa dagar på förskolan. 

Att färre orkar med livet utanför jobbet kan ju bero på att arbetslivet är mer krävande idag än det var förr. Så uppfattar i alla fall jag det, jag är 52 år och det var ett lugnare tempo på jobbet på 80-90-talen enligt min egen erfarenhet. 

Alla ska ha "rätt" till heltid heter det, men då får man också acceptera att många inte orkar delta som idrottsledare mm efter arbetstid eftersom man är helt slut när man kommer hem och kanske vill ägna de få timmar man har kvar till läggdags till sina barn. 

Att färre spelar instrument är ett helt separat ämne, det är dyrare idag att spela på kulturskolan och inte lika coolt som fotboll. Därav att det i princip bara är flickor kvar på kulturskolan och helst med helsvensk bakgrund. Just nu lider svenska orkestrar brist på blåsare och det ser inte ut som att de kommer bli fler framöver. 

En annan sak jag reagerar på som förälder är att läxorna tar mycket tid idag. När jag var barn gjorde man läxor på egen hand och det var ingen stor del av vardagen. Nu kan det vara läxor som tar timmar i anspråk och kräver assistans av en vuxen och då hinner man inte med varken aktiviteter eller något annat. Min önskan är att skolan skulle vara 1-2 timmar längre på dagarna och läxfria. Någon beskrev det som att skolan numera är en social knytpunkt där barnen umgås, men att själva studierna sker hemma till stor del. Det är så snett. 

I den andra tråden du är aktiv i nu, som handlar om barns aktiviteter, har du valt att vantolka nästan varje inlägg. Jag tror att det är det du gör nu också. Vi har redan förstått hur fenomenal du är. I den andra tråden hävdar du att barn inte får leka med kompisar eller ha aktiviteter, trots att ingen skriver något annat än att man valt att begränsa. 

Att färre barn spelar instrument, beror i mångt och mycket på neddragning inom den kommunala musikskolan. När jag var liten, fick alla som ville spela. När jag letade efter plats i samma kommun åt mitt eget barn, var det flera års kö. Vi är då hänvisade till dyra, privata initiativ. 

Föreningslivet blomstrade inte av privat engagemang för 20 år sen heller. Mina föräldrar var engagerade i ortens två stora föreningar. Det var svårt att få föräldrar att ställa upp. Som en följd av det, gick min mamma för övrigt in i väggen. Inte för att hon, som du så raljant i en annan tråd skrev, satt på nätterna och kollade Netflix, utan för att hon bollade arbete, ideellt engagemang, barn, barns kompisar och familjeliv. 

Det har också blivit mer accepterat att prata om både psykisk ohälsa och om att livet som förälder inte alltid är en dans på rosor. 
Ja, det ideella föreningslivet har minskat. Tråkigt tycker jag, men svårt att få tid till. 

Sen verkar du vilja läsa in extra mycket problem och döma alla som inte fungerar precis som du? 

Kanske kan hänga ihop med att många av dagens föräldrar har svårt med vuxenansvaret och att faktiskt styra upp sin familjs liv.

Många curlades under uppväxten och har inte förmågan att hantera sin familj, man lutar sig på sina föräldrar lång upp i vuxen ålder. Vet inte hur många jämngamla som inte en enda gång styrt upp en jul eller midsommar eller någon annan högtid. Till och med dop/student/födelsedagar är det mor/farföräldrarna som anordnar och har i sina hem.

Att dessa ska kunna tänka utan för me, myself and I och engagera sig i aktiviteter och ideella föreningar är nog inte möjligt. 

Och ovanpå det ett högre samhällstempo och en bostadsmarknad som kräver heltidsarbete för att kunna bo anständigt. Och en läroplan (som nu iofs byts) som ställer krav på grundskolebarn att använda metoder som universitet använder har ju skapat en hel del glapp i inlärning och kunskapsupphämtning som föräldrar fått kämpa med på hemmaplan.

Ok, jag tycker du vantolkar mina inlägg. 

Jag är inte fenomenal men jag och min man tyckte det var självklart att lägga huvuddelen av vår fritid på våra barn. Det såg vi inte som en plåga eller ett arbete utan vi tyckte att det var roligt att vara med våra barn och delta i deras aktiviteter. Ibland var det slitigt och då motiverades vi av tanken på att aktiviteterna utvecklade barnen och gav dem ett socialt nätverk och kunskaper för livet. 

Sen kan man inte göra allt samtidigt och att lägga tid på personlig träning för oss föräldrar gjorde vi inte utöver det vi kunde göra med barnen.  Tex simmade vi när barnen gick i simträning, vi gick till simhallen tillsammans,  jag gick långpromenad med en annan mamma under tiden dottern red. Vi gjorde ofta skogsutflykter hela familjen, etc. 

Jag jobbade deltid tills tvillingarna fyllde åtta och därefter tog vi hjälp av mormor, barnflicka, Flex och saxning av tider så att våra barn aldrig behövde gå längre än till absokut senast 16:00. Längre än så skulle inte våra barn orkat och sen få ut något av skolan nästa dag. Det som fungerar sämst i Sverige idag är ju ofta fritids som bestyra av stora stökiga grupper och låg bemanning. 

 

Alla har också rätt till deltid 75% tills barnen är åtta år.

Du har gjort dina val. Andra gör sina. Att bortprioritera egen träning är till exempel en omöjlighet för mig, eftersom jag  har en sjukdom som kräver ständig rehabilitering. Dessutom är jag glad att visa mina barn vikten av att också ta hand om sig själv. 

Jag har bara jobbat deltid. Vi lyckas ändå hämta barnen innan 16 alla dagar utom en, då barnet har aktivitet i anslutning till skolan först klockan 17. Ändå har jag förståelse för att andra inte lyckas med det. Jag har förståelse för att vissa människor inte kan välja jobb och inte har lyxen att kunna kräva friare arbetstider. 

Du framstår som oerhört inskränkt. Det är för övrigt också en sak jag lägger tid på att få mina barn att förstå. Att alla har olika förutsättningar. Att alla gör olika val. Att ingen är bättre eller sämre för att man lärt sig läsa snabbt, simma tidigt, eller jobbar på ett visst sätt.