adoptera tvillingar är det möjligt??

Det vanligaste medgivandet gäller ett barn. Man kan ansöka om ett medgivande om att antingen få adoptera ett barn eller ett syskonpar. Det finns de som har fått ett sådant medgivande begränsat till att gälla ett barn eller ett tvillingpar.

Kommunerna kan ha väldigt olika inställning till att bevilja medgivanden för fler än ett barn i taget. Vissa kommuner har dålig erfarenhet av den typen av adoptioner och är mycket restriktiva med dessa medgivanden. De som ansöker om att få adoptera mer än ett barn åt gången får vara beredd på att bli mycket noga utredd av de sociala myndigheterna.

Några få tvillingpar brukar komma varje år.

Vi fick medgivande för ett barn, tvillingar eller syskonpar som inte är tvillingar. Sen ser det ju lite olika ut ifrån olika länder hur vanligt det är med tvillingar så kan man nog få vänta länge om man begränsar sig så vid ansökan till landet.

Vi hade medgivande för syskonpar och fick tvillingar. Det har i alla fall tidigare kommit jämförelsevis många tvillingar jämfört med ''vanliga'' syskonpar och enskilda barn från det land vi har adopterat från, dvs Slovakien, men annars tror jag inte det är så jättevanligt.

Helle68 vad spännande att det land vi har varit intresserade av är just slovakien..
Hur har det varit för er, er resa och just era barn, har det varit svårt att kunna anpassa er till en familj, hur gjorde ni när ni kom hem ledighet o.s.v. nyfiken om du vill svara..

Hej, jag inboxar dig ikväll, TS.

Hej.

 
Här vill jag också vara med. Vi gör just nu vår hemutredning. Vi berättade sist att vi var intresserade av att få ett medgivande för mer än ett barn. Soc-tanten lät förvånad men skulle till på det.

Tvillingar har alltid varit en fröm!!    

Vi hade medgivande för syskon men chansen är så liten så väntan blir lång. Ska man dessutom begränsa den till tvillingar så blir det ännu längre väntan. Så när vi fann vår son flög alla sådana planer sin kos och vi valde att adoptera ett barn istället.

Vi fick medgivande för syskonpar eller ett barn, vi väntar nu på att få hämta våra guldklimpar; en pojke på 4 och en flicka på 3! :)

Medgivandet var inte svårt att få ändrat till syskonpar, soc sekr gjorde bara en liten justering efter våra önskemål. Detta eftersom vi inte pratade så mycket om just syskon under själva utredningen, därför gjordes justeringen i efterhand!

Hej,

Jag och min man börjar utredning för adoption nu i vår och vi ska prata med vår handläggare på kommunen om syskonadoption. (vi har inte riktigt bestämt oss)

Vad gäller rent åldersmässigt? Är medgivande för syskon ålderslösa eller man får "välja"?

hur gamla har syskonen ni fått varit?         

Organisationen frågade oss vilka åldrar vi kunde tänka oss. Vi sa 0-3 för syskon och när vi fick BB var sonen 3 och dottern 2!

Hej lillove!

Vi adopterade tvillingar för snart 2 år sedan. Dessa är nu drygt två år och är två helt underbara pojkar som frodas och växer och har kul. Jag kan inte berätta så mycket om det administrativa, då vi gjorde vår adoption som en nationell adoption i Slovakien. Men jag vet att där har tvillingar rätt att adopteras bort till en och samma familj, att alltså inte bli skilda från varann.

Livet med tvillingar är väldigt intensivt. Man lever lite som i en bubbla, särskilt första året. Det finns NOLL tid för ditt "egna" liv. Med det menar jag att man knappt har tid att dusch och äta. Alla barn är naturligtvis olika, men våra barn är inte speciellt livliga eller krävande, de är bara två småttingar som behöver sin mamma större delen av tiden.

Med tvillingar är det så att man måste vara två vuxna i början.
Om inte båda föräldrarna kan vara hemma med dem så måste den hemmavarande ha stöd av någon annan vuxen en stor del av dygnet. En av våra pojkar sov inte bra första året, utan vaknade och grät 5-6 ggr varje natt. Med ytterligare en bebbe i sovrummet är man då livrädd att även den ska bli väckt, så man hoppar upp ur sängen vid varje gråt. Det gör att man sover lätt, alldeles för lätt. Jag var inte utvilad på 1,5 år efter att vi fått pojkarna. Många vänner undrar varför vi inte delade på barnen, men som adoptivförälder är man ju extra mån om anknytningen, så jag ville finnas där för båda två om nätterna. Och i verkligheten finns det sällan två föräldrar som kan stiga upp om nätterna, det är nästan alltid så att den ena måste sova för att sedan gå upp och klara ett jobb.

Anknytningen. Den är viktig och man tänker nog mer på den som adoptivförälder än som biologisk förälder, tror jag. För oss har det gått otroligt bra. Man hör ju oroväckande saker om adoptioner där förälder och barn liksom aldrig riktigt hittar varann. Men vår erfarenhet är att man blir förälder med tiden, och man tvinnas samman med sina barn som en tråd. Våra pojkar är väldigt olika som personer och jag har olika relation till dem men de känns bägge två tveklöst MINA. 

När man blir förälder efter 35 känner man ju lite av den här stressen "kan vi få syskon, kan vi få bli en stor familj"? För oss var det fantastiskt att få tvillingar för att vi slipper den stressen. Dessutom är det gott för pojkarna att ha varandra, att ha det där biologiska bandet till någon i familjen, så vi är jätteglada att vi fick tvillingar. Efter att ha adopterat vill jag absolut inte bli med barn. Däremot vill jag gärna adoptera igen! Det vinner ju både jag och barnet på. Jag vill gärna få en dotter i framtiden.

Lycka till och tappa inte tålamodet!

Tack för ditt svar det lät ju underbart det var precis som du berättade som jag hade tänkt..Har ju förstått att det skulle vara jobbigt men fantastiskt samtidigt..
Skönt att dina barn så att säga har varandra det var lite så jag tänkte..
Tyvärr så gick det inte med syskonadoption för vår del vilket känns svårt det kommer troligtvis bara bli en adoption och det känns jobbigt att inte kunna få ge vårt barn ett syskon..Men som man har fått lära sig den hårda skolan genom allt man har gått igenom så blir det inte alltid som man tänt sig.
Är nu glad för att vi fick chansen att få ett barn och ser framemot detta..det skall bli underbart..

Jag hade samma längtan som du att adoptera syskonpar för att hinna med två barn och ge dem syskon på en gång och hålla ihop deras biologiska band. Slutade ändå med att vi adopterade ett barn. Dels för att vi tog chansen när vi fann ett barn genom volontärer - som var i akut behov av familj - och vi redan hade väntat 3,5 år. Vi visste ju ändå inte om vi skulle bli erbjudna syskon även om vi väntade. Men nu i efterhand är jag trots allt rätt tacksam att det inte blev två vid samma tillfälle. Sonen är visserligen funktionshindrad och kräver extra mycket av oss så han ligger nog över många barn i sitt vårdbehov. Men jag förstod snabbt vad socialsekreteraren talade om när han försökte avråda oss innan han ändrade vårt medgivande till syskon den där gången. Ett syskonpar är underbart på många vis men oftast kräver det ännu mer av familjen. De har helt skilda behov, kanske inte ens känner varandra innan (bott på olika avdelningar med olika åldersgrupper eller ingen som ens berättat innan att de är syskon). När den ena blir utåtagerande riskerar man att lägga mycket energi där medan den tysta och till synes belåtna mår jättedåligt. I längden löser sig oftast allt. Men oj så skönt det är just nu att vi kan lägga allt fokus på vår tuffa lilla grabb. Vi slipper dåligt samvete för att vi inte räcker till för en till. Vi har nog med dåligt samvete som föräldrar för att vi inte alltid har alla svaren och inte räcker till som det är

Så jag förstår längtan. Men när man väl sitter där med sitt alldeles egna barn så behöver man inte "ångra" att det inte fanns en till... Man är så salig över det barn man redan har efter alla år av längtan och kamp. Så även om jag länge såg mig som en 4-barns supermamma så har jag släppt den drömmen och är väldigt nöjd och lycklig med vårat enda barn!