Rätten att få vara en alldeles vanlig mamma

Jag tror att du missförstår mig. Jag har adopterat mina barn, och jag vet vad det innebär att bli mamma på det sättet. Det jag menar är att det är skillnad på att få ett nyfött biologiskt barn jämfört med ett adopterat barn som ofta är ett år eller äldre. Det adopterade barnet har varit med om saker innan som gör att man måste jobba på föräldra-barn-relationen. Det är oftast inte självklart för ett barn som levt utan föräldrar att plötsligt förstå vad en mamma och en pappa är. Men med tiden kan även det adopterade barnet förhoppningsvis få en stark anknytning till sina föräldrar.

Wow vilka spännande tankar. Jag är författaren till texten som den här tråden handlar om. Jättekul att ni uppmärksammar den!

Jag menar att man inte ser till individerna och verkligen gör en individuell prövning, att socialtjänsten fortfarande dras med väldigt många fördomar.

Det är väldigt sant, och det var just dessa fördomar vi drabbades av.

Jag håller fullkomligt med dig! Svårt som tusan - omöjligt för vissa. Men möjligt för andra!
Vi lade fram en otroligt genomarbetad plan som utformats bl a tillsammans med en psykoterapeut vid utredningen, just för att anknytningsfrågan är så central. Den "tappades bort". :( 

Ambitiöst och ytterst seriöst av er med en handlingsplan (och antagligen fullkomligt självklart för er ) vilket ju visar på er kompetens som blivande adoptivföräldrar. Stor skandal att det slarvades bort!!
Otroligt glad för er skull att ni nu har fått era två mirakel på annan väg .

Precis som andra har skrivit är ju grunden att det ska vara en individuell bedömning och att alla har rätt att utredas. Alla är som sagt inte lämpade att bli adoptivföräldrar, ofta av helt andra anledningar än funktionsnedsättning. Andra kan vara särskilt lämpade att bli adoptivföräldrar till ett visst barn just tack vare sin funktionsnedsättning, t.ex. döva som adopterar döva barn. När vi skrev vår rehabplan för att ansöka om ett specifikt barn från Kinas sn-lista fick vi också ange om vi hade någon särskild erfarenhet av just det behovet vilket jag tolkar som att det skulle vara en styrka.

Jag är så trött på att samhället ser en funktionsnedsättning bara som en brist på en kompetens och inte som en tillgång till en annan kompetens. Jag är trött på hela vi-och-dom tänket och skulle vilja påpeka att alla människor har olika förmågor (jmf engelskans disability med different ability).

När det gäller personlig assistans skulle jag också vilja betona att en personlig assistent inte bara är ytterligare person, vem som helst, hos en person med funktionsnedsättning. Man har en tydlig roll och ska finnas till hands för att kompensera för ett funktionsbortfall och vara någons armar, ben, röst eller något annat. Med rätt assistans, och assistenter med rätt kompetens, både kan och ska de kunna arbeta för att förstärka anknytningsprocessen.

Man skall givetvis göra en kompetent utredning och bedömning av varje person som ansöker om medgivande. Problemet är att man, som vid en familjehemsplacering, inte kan matcha med det okända barnet utan måste anta ett worst case scenario. I övrigt skall alla medgivandeutredningar följa de riktlinjer som gäller ....

Visst ska man se worst case men man måste också se möjligheter. Det är fullt möjligt att skriva in i ett medgivande vissa restriktioner.

Var och en ska utredas som individer och inte som funktionshindrade.

Du kan begänsa medgivandet betr barnets ålder, men inget mer ..... eller vad menar du?

Frågan är om någon (funktionshindrad eller ej) kan hävda rätten att få vara "en alldeles vanlig mamma" - det är ju nämligen ingen mänsklig rättighet.

I dag har hon,en son och en dotter

Tack för bra artikel i början av tråden, intressant och engagerande! Jag tror att vi som lever utan funtkionshinder har en mängd att lära av den här kvinnan, liksom från många andra i hennes sits.

Mara - jag har också adopterat mina barn. Och jag tror att det hos oss som adopterat, liksom hos många andra, finns en rädsla för det som är annorlunda.

En annorlunda - eller varför inte säga speciell - uppväxt. Vågar vi tro att det kan vara bra? För individen, för familjen, för deras anhöriga, för grannarna, för skolorna som lär känna dem osv? Eller är det alltid belastande för barnen att ha en annorlunda, speciell, uppväxt? 

Många som inte adopterat har känslan av att en adoptivfamilj ändå inte kan vara lika "bra" för barnen som den  biologiska familjen. Och många adoptivföräldrar har känslan att om man ska adoptera så ska man vara så lika majoriteten i övrigt, dvs inte vara homosexuell, inte ha en funktionsnedsättning eller på annat sätt tillhöra en minoritet.

Tänket går ut på att är man annorlunda på ett plan (som t ex adopterad) så är det en belastning att också vara det på ett annat (ha föräldrar som är speciella t ex). 

Jag tror det är precis tvärtom. När man klarar ett annorlundaskap blir man starkare och klarar fler. Och tvärtom - lär man sig inte vara stolt över att vara speciell så blir man rädd för att vara det. Ju längre jag lever med mina barn desto mer tycker jag att jag får bekräftelse på detta. Det är rädslan för att vara annorlunda  och speciell som är den stora faran för oss och våra barn. Vi måste våga vara i minoritetsställning, omvärdera annorlundaskap och se det som tillgång och inte belastning. 

Generellt tror jag vi är överens, I stort sett är vi ju alla speciella, oavsett familjebildning, förekomst eller brist på funktionsnedsättning, om vi är kärnfamilj och helyllesvenskar eller storfamilj med blandbakfgrund mm. Olika konstellationer innebär olika arrangemang för att ge barnen det som är viktigast, men bland det viktigaste tillhör INTE att vara "som andra".

Mara, jag vill inte starta polemisk debatt med dig men riktar resonemangen till dig eftersom du resonerat mest om varför det skulle vara försvårande att vara adoptivbarn till den här familjen som nämns i artikeln. Du nämner att anknytning till mamman med assistenter närvarande skulle vara försvårande och göra barnet förvirrad om vem som är mamman.

Det tror jag inte alls. Men det är annorlunda att ha en mamma som utför vissa sysslor också med barnen via sina assistenter. Och just det här annorlundaskapet i föräldrarollen tror jag kan vara en tillgång.

Jag tänker rent konkret på den första tiden/året med mina adopterade barn. Jag tror det var till fördel för dem att vårt hushåll bestod av många personer. Inte assistenter, men personer som hjälpte oss dagligen med ett och annat. Som vi hade klara uppgörelser med och vågade tala med om vem som gjorde vad.

Där det hos oss och hos andra brukar uppstå problem, är ju när man har oklara roller. Och outtalade. Tänk t ex på alla historier om svärmor och mormor som kommer, har sina förväntningar och tankar kring hur hon hjälper till bäst, och så blir det krasch med föräldern till barnet. Mycket på grund av att rollerna är outtalade.

Och tänk på hur vi adoptivföräldrar, i stort sett alla, går igenom och funderar på hur vi vill ha det första tiden, får råd från adoptionsorganisationerna att skriva ett brev till anhöriga om hur vi tänker att barnet ska lära sig vad föräldrar är, och sedan hur vi kommunicerar med våra nära och kära om det. Ganska ofta med viss nervositet, För de av oss som inte vill att andra ska hålla och byta på våra barn den första tiden - hur ska detta uppfattas av anhöriga tänker vi. Kommer de känna sig bortfösta mm.

Diskussioner om vem som gör vad och vem som har vilka roller är ju vardag i funktionshindrades liv. Jag känner få som är så bra på att kunna formulera och diskutera roller. Ofta har de knivskarpa -uttalade, utredda och genomdiskuterade roller och relationer med sina assistenter. Långt mer utvecklade än vad vi andra har med våra släktingar och närmaste vänner!

Jag tror på den här mamman och att hon skulle ha erbjudit ett bra föräldraskap och miljö för ett och två adopterade barn. Hade hon fått det hade vi andra också kunnat lära en hel del om anknytning, eftersom hennes situation med assistenter är speciell - och därmed kan lära oss andra utan assistenter men med andra anhöriga en hel del.

Tack mammamalva för ett fint inlägg!

Jag kan absolut förstå invändningarna mot adoption för en funktionshindrad som har massor av assistans men inte alla funktionshindrade har det, alla har inte ens assistans. Jag känner tex en man som skadades i en bilolycka som ung och sitter i rullstol. Under en period var han anhörigvårdare åt sina gamla föräldrar och han har aldrig haft någon form av assistans trots att han har varit singel en stor del av livet och bor i hus. Nu vet jag att han inte vill ha barn men nog har jag svårt att tro att han skulle ha sämre förutsättningar att vara adoptivförälder än någon som inte sitter i rullstol. Funktionshindrad är ett ganska stort begrepp...

Jag har assistans, massor av assistans till och med och jag vill säga att jag är en förbaskat bra mamma till mitt barn.

Jag håller med dig. Ett barn som har en traumatisk bakgrund och behöver få knyta an till sina föräldrar ska inte behöva förvirras av en mängd personliga assistenter som finns i förälderns liv. Det är inte samma sak att adoptera som att få ett biologiskt barn.

 Det är assistansen som är problemet, som jag ser det. Jag har en granne som är dubbelamputerad och som sitter i rullstol. Han har två (biologiska) barn som han är en jättebra pappa till. OBS att han inte har någon assistans av någon utomstående och att hans fru inte har något funktionshinder.

Det tror jag nog men problemet är just om det är massor av assistenter och ett adoptivbarn som kan ha svårt att anknyta till sina föräldrar. Assistenter kan ge en barnhemsliknande tillvaro även om det naturligtvis inte måste vara så. Ett biologiskt barn har helt andra förutsättningar att knyta an till sin förälder och då ser jag inga problem med att man skaffar barn som funktionshindrad för då har barnet ingen historia av att ha många människor runt sig. eller rädsla för att bli övergiven Adoptivbarn har dock lite andra behov och jag personligen tycker inte att det är idealt (jag säger inte att det inte finns fall där det funkar) att en person med mycket assistans adopterar. 

Men det är barnens rätt till fölräldrar som är i centrum i en adoptionsprocess - inte föräldrarnas rätt till barn. Tycker man glömmer bort det ibland... Låter främmande för mig att ge ett medgivande till en familj som är beroende av assistenter för att fungera.

Mer om föräldrar med funktionshinder: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2012/10/30/foraldrar/

Att ha många timmar assistans behöver inte betyda många assistenter.