Lämningar på förskolan

Det verkar vara en period runt ca 2 år när de behöver extra mycket närhet och kärlek och vill ha koll på "sin flock". Min dotter har älskat förskolan sedan start men nu när hon just har fyllt två så är det lite känslosammare lämning. Som tur är så har hon hunnit knyta an väldigt bra till två av sina pedagoger så är någon av dem där så är det inget problem. Jag har också fördelen att kunna styra min egen arbetstid så är hon lite ledsen vid lämning så klär jag av mig och följer med in och är med i verksamheten tills hon inte har tid med mig längre. Brukar max ta 15 min. Nu när vi har gjort så en stund så verkar det som om hon är trygg med att jag stannar om hon vill vilket gör att behovet inte riktigt uppstår.

Hej!

Jag har inget bra svar eller lösning, men jag tillhör dem som verkligen inte tycker att det ska behövas tårar vid förskolelämning......men som också tillhör dem som ändå hamnat där med ett av barnen .

Mitt äldsta barn skolades in som 3-åring. Orolig mamma lämnade glatt vinkande barn som egentligen inte behövde någon inskolning och så var det jag som gick och grät en skvätt bakom hörnet .

Min andra son skolades in när han var 2,5. Vi trodde att det skulle gå friktionsfritt. Han hade varit med vid varje lämning och hämtning av storebror under ett halvår. Skulle gå på samma avdelning som 16 månader äldre storebror. Kände barnen på avdelning samt personalen (vi passade ofta på att vara där en stund etc eftersom vi visste att han skulle börja där senare). Inga problem att lämna honom på förskolan "ensam" då jag hade utvecklingssamtal med storebror exempelvis. Men tji fick vi. Jag tror vi försökte det mesta, men han blev ändå ledsen just vid avskedet. Precis som din son så verkade han trivas under dagarna och ingen som helst förändring på honom för övrigt, men han ville inte bli lämnad. 

Innan mellansonen så var jag helt övertygad om att det inte skulle behövas tårar för något barn om man bara gjorde "rätt". Idag är jag inte lika säker. Menar inte att jag tycker att det är bra eller så utan att barns personligheter är så olika och de visar känslor på olika sätt. Jag tror faktiskt inte att vi skulle ha kunnat undvika ledsamhet vid lämning hur vi än gjort om vi inte valt att helt vänta med inskolning tills han var var bra mycket äldre, vilket inte var ett realistiskt alternativ för oss. Jag tror att det skulle fungerat idag. Han fyller 5 år om en vecka. För ett år sedan hade det inte gått utan att han blivit ledsen det är jag rätt övertygad om. Han har alltid haft svårt för separationer, är en känslomänniska och inget typiskt "förskolebarn". men han har trivts väldigt bra ändå under lång tid och alltid gått korta dagar. Nu är jag föräldraledig och han skulle gärna gått till förskolan mer än sina 15 timmar. 

Vi har försökt att bekräfta det han känner, att lyssna på honom, ta det lugnt men sedan har vi ändå varit tvungna att arbeta och att gå. Det är SVÅRT! Vi har ändå alltid haft tryggheten i att han haft storebror där. Någon ärligare om mer rättfram person är svårt att hitta , så var lillebror eller för den delen han själv ledsen någon gång under dagen över något så kom det fram snabbt . Men även lillebror var glad när han var där.......och ville ofta vara kvar en stund vid hämtning.....men han hade valt att vara hemma om han fått välja. Allra helst hade han velat vara på förskolan tillsammans med mig eller sin pappa. Han tyckte att förskolan var jättekul.....men ville inte lämnas.

Kanske inte så mycket hjälp, men känner igen mig mycket i det du skriver. och som sagt JÄTTESVÅRT. 

Tack för svar! Känns som så många tycker att skrik o gråt hör till. Har alltid lyssnat på honom o aldrig tvingat honom att gå till andra om han inte vill, o han har varit ett famnbarn o velat vara hos mig eller sambon ända sen han föddes, o är lite extra mammig just nu. Därför känns det så jobbigt nu när vi måste lämna honom, för även om jag gått ner i tid o flexar så måste jag ju till jobbet.

Iom att han blev sjuk lärde han sig dessutom att använda nej o ja, det har kanske bidragit. Han kan meddela vad han vill o helt plötsligt kan vi inte lyssna på det, för han måste stanna när vi går. Tänker att det kanske blir lite som en ny inskolning nu, det blir nog bra igen när han väl vant sig men det var ju det här med att sjukdomar kommer o förstör.

Ska försöka prata med personalen vid hämtning idag, får testa att ta det lite snabbare men det förutsätter ju att nån av dom kan ta över sonen just då. Men just på vårat dagis verkar dom uppskatta snabba lämningar o jag anser inte att alla barn passar för så snabba. Vissa behöver få lite tid på sig o kramas innan man säger hejdå.

Vi lämnade fort när vi väl bestämt att det var dags att gå så att säga. Vi var alltid med en stund in och lekte och såg till att han kom in i lek och så för det passade honom bäst, men när vi behövde gå så gjorde vi själva "hejdå"-processen kort. 

Min son blev likadan strax efter han fyllde två så jag tror det har med utveckling att göra. Nu vet jag att han älskar att vara på dagis, så fort jag försvinner ur synhåll är allt ok igen och han är hopplös att hämta för han vill INTE hem så jag är inte orolig om lämningarna inte går helt friktionsfritt. Har också märkt att det funkar bäst om lämningen är kort, stannar jag blir han mer och mer upprörd. Jag tar det som det är, han gillar dagis men gillar inte att bli lämnad men det tillhör livet att man inte alltid kan få som man vill...

Ser att det var ett tag sedan någon skrev i den här tråden, men jag vill säga: Jag tycker också så, att barn ska inte behöva gråta vid lämning.

Min son, två år och fyra månader, har bara vid ett enda tillfälle gått till förskolan med glädje, och det var efter två veckors hemmavistelse med stukad fot. Han har aldrig frågat efter förskolan, aldrig lyst upp när jag sagt att vi ska dit, och nu säger han att det är tråkigt där. Han säger: "Jag älskar dig, men nu måste jag gå och jobba. Du får vara på förskolan." Jag uppfattar det som att han menar att jag överger honom. Och det är precis så där med honom också, han putar med underläppen och ibland kämpar han för att hålla inne gråten. Hålla ihop sig. Ibland gråter han högt, men aldrig länge efter att jag gått. På förskolan har han betraktats som tillbakadragen - en betraktare - vilket jag bara sett honom som i nya sociala sammanhang. Ibland på stora födelsedagsfester med sina tio småkusiner, men där brukar han hitta in efter ett tag. När vi är tillsammans på Öppna förskolan brukar han iaktta och ta in en stund men sedan hitta lekar. 

Hans sociala relationer präglas av intensitet och närvaro, vi har en väldigt levande och aktiv dialog hemma (lever som ensamstående förälder med honom) och våra vänner vänder sig också till honom med stor entusiasm. Han har flera nära vänner i samma ålder, men ingen på förskolan. Också i de offentliga miljöerna är han van vid att bemötas med stora doser värme; på tunnelbanan, i affärer, på kaféer etc. Och jag tror att det delvis handlar om det; att förskolan med sitt myller av människor och händelser blir för mycket för honom att ta in, där människorna på samma gång är nära och onåbara - för att de är för få för att vara en anonym massa och för många för att relatera till - i kombination med att personalen på just hans förskola inte aktivt arbetar med att föra samman barnen i ens i de små grupperna och hitta gemensamma sociala lekar och inte heller särskilt tydligt visar att de verkligen tycker om att vara med barnen. Det blir det som går under begreppet "vardag", något som mitt barn inte haft så mycket kontakt med. Det har verkat som att han mer eller mindre varit byggd av endorfiner.

Hur som helst så är kontentan att han uttryckligen säger att han inte vill gå dit, men att jag lämnar honom där ändå. Och det blir ju väldigt galet, eftersom vi har levt på ett sätt som genom en självklarhet tagit stor hänsyn till hans behov och vilja, precis som han räknar med min. Han var en fullfjädrad kommunikatör redan som tredagars och väldig lätt att läsa av. Och så nu, så plötsligt struntar jag blankt i vad han vill och inte vill. Det är klart att det är ett svek. 

Och jag tror att det kan finnas andra förskolor eller lösningar som skulle passa honom bättre, men är rädd för att skriva in honom någon annan stans, för att det inte går att veta att det skulle bli bättre.

Så svårt och så viktigt och så oöverblickbart! 

Okej, nu kommer en sån här jobbig jävel ????.. Varför måste han gå på förskola om han tydligt visar att han är för liten för att klara av att separeras från dig?

Kan ni inte dra ner på utgifter och engagera mor och farföräldrar (om sådana finns på rimligt avstånd), gå ner mer i tid båda två, så att han slipper?

Här hittade jag en väldigt intressant uppsats om förskola ur ett anknytningsperspektiv. Som uppsatsförfattarna skriver så finns det fortfarande så lite forskning i ämnet trots att så stor del av alla barn i Sverige går i förskola. 

dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/15323/examensarbete.pdf