Dejt i solnedg...

[MarinaL]

Måste bara få skriva av mig lite! Bor med min man, han bonusson och min dotter från ett tidigare förhållande. Vi träffades för 3 år sedan! Blev jätte kära och allt var så gulligt och underbart! Jag visste att bonussonen hade problem med sin mamma och gått igenom en hel del, det visste jag men tänkte då att allt blir bättre..! Hon har ett begränsat umgänge om vi säger så.

Nu sitter man här, gravid med vårt första gemensamma barn!
Var fantastiskt till en början men nu sitter man här, vecka 23 och bara NEJ jag vill ut hårifrån! Skilja mig flytta ut! Komma bort från den här skiten!

Lever med en man som skiter i mig och inte respekterar mig för 5 öre när det är NU han ska vara som mest hjälpsam! Slänger kläder hej vilt, ställer inte n i diskmaskinen, använder grejer och bara lägger rakt upp och ner och åker till jobbet, smäller och drämmer igen skåp tidiga mornar när han vet att både jag och barnen sover, öppnar skåp och garderobsdörrar utan att stänga dom? Jobbigt tycker han att bädda sängen och när han väl gör de ser det ändå ut som kriget själv!? Han kan inte ens bädda asso!

De värsta av allt är bonussonen! När jag träffade dom så var pojken konstig och underlig och "inte som alla andra barn". Han hade aldrig fått göra något som vanliga barn får? Bara sitta inne. Han hejar inte, svarar inte på tilltal, ljuger och hittar på att min dotter eller andra gjort dumheterna han gjort, han är geni på göra sönder, visar ingen uppskattning, han vet inte varför han gör saker när man ifrågasätter varför han gjort si eller så och förklarar gång på gång att man inte får göra så får man svaret "vet inte"! Han är konstig och ber min lilla dotter på två år ta på hans snopp, inte en gång, utan 3 och jag har förklarat att de inte är ok. Han skiter i vad man säger och gör samma dumma sak efter 1 minut igen! Han är som en vägg att prata med! Tom i blicken! Han är 5 år men min 2 åring fattar bättre och vet vad som är rätt och fel och vett och etikett? Han Säger inget och bara "är" undrar vad felet är men begriper inget och jag håller på att BLI GALEN på denna soppa!

Vill bara ta min gravida mage och mitt älskade barn på 2 år och bara sticka så långt bort jag kan! Jag gråter varje dag och vet fan varken in eller ut! När jag träffade dom så var jag så slank och snygg och glad oxh tillfreds och på 3 år har jag åldrats 20 år på en gång!!!! Så svår depression och bara kräks och gråter! Hjälp mig någon snälla vad ska jag göra?

[<pyret>]

Det låter ju som att du redan har fattat beslutet men har svårt att göra slag i saken. Det är ju alltid svårt, även när man vantrivs i en relation så är den änddå "trygg" eftersom man vet vad man har. Det låter ju inte som att det finns så mkt kärlek kvar?? Att han inte kan hjälpa till hemma el att han stör på morgonen e verkligen illa.

Är du fast besluten att flytta? Ser du någon ljusning i förhållandet? Ett enkelt o konkret sätt att reda ut mkt tannkar är ju att sätta sig ned o skrriva d positiva o negativa med ert. förhålllande. Man tänker till o oftast klarnar tankarna.

Hoppas du tar ett rätt o riktigt beslut för din skull. Sen vet jag inte vilket det är för dig.

[MarinaL]

Tack Pyret för ditt svar!

Ja det är så mycket som spelar in!
Vi har en del skulder. En skitsak egentligen för hur jag känner. Det som ar mest stryk är att min dotter ser denne man som sin pappa. Och så fort det är konflikt eller dissektion så går hon 2 år in som någon fredsmäklare! Får sån ångest att denne lille människa måste ha det på sitt hjärta att vi håller sams!

Det är HON som hamnar i kläm känner jag! Jag känner mig så dum att jag låtit honom ta på sig papparollen och att hon älskar oss lika mycket! Kan jag bara förstöra den relationen? Tanken var att han skulle adoptera henne, efter att vi gift oss. Men det har jag lagt på hyllan kan jag ju säga!

Och att min man och hans fd försummar sin egen pojk! Och de har ingen relation! Pappa får inte ens ta i pojken! De finns ingen kär pappa-son relation utan han känner sig mer pappa till min dotter på 2 år! Och jag blir så arg på mig själv att jag ville skaffa mer barn nu! Hur dum är jag på en skala? Jag har alltid trott att saker och ting blir bättre! Men det blir bara värre och mitt tankesätt är hemskt ibland! "Det blir bra om pojken försvinner"! För det känns som en riktig familj när han inte är här! Då är allt frid och fröjd, förutom att min man är slarvig och respektlös och hör inte vad jag säger. Jo han hör! Men han... Skiter i? "Den gravide med alla sina ryggproblem och foglossning och hon som städar, tvättar lagar mat och ser till att barnen och mannen kommer hem till ett fint hem, varenda jäkla dag! Hon tar nog och städar upp efter mig praktarsle 28 år!" är det så han tänker?

Jag vet inte hur jag skulle börja? Flytta eller låta han gå då det var jag so hittade och fixade lägenheten? Då det är jag i alla år som fixat allt får stanna och betala en 4 rum o kök för 10 000 kallhyra varje månad som ensamstående med två barn? Åh herregud! Vill inte tänka denna hemska tanke o alla andra räkningar, skulder, hund och barn o alltsammans!

Jag vet att det låter som jag bestämt mig och någonstans har jag det. Men känner mig så misslyckad när jag står här gravid och en 2 åring som älskar alla precis lika mycket och ska vara fredsmäklare för oss dag ut och dag in. Jag får sån ångest över det! Mitt stackars lilla barn!

[MJ1983]

Okej så här. Jag som snubbe kan väl kanske ge en liten reflektion från min synvinkel..

OM jag hade varit den där bortskämda (vilket jag till viss del är) otacksamma snubben som tar dig och allt du gör för givet och bara anser att du ska sköta hem, barn och ekonomi, så hade jag blivit helt förkrossad och chockad om du hade tagit dottern och lämnat mig.

Vad jag menar?

Lämna honom! MEN håll det inte definitivt... Han kanske behöver en drastisk förändring. Bo hos dina föräldrar i "jakten på nytt hem" eller liknande?

Gör du så så kan följande scenario inträffa:

* Antingen så blir han förbannad och det visar sig att han inte sköter sig och ändrar sig. Femåringen far illa vid och då borde myndigheter kopplas in. Då räddar du i alla fall dig själv, din dotter och hans son (Han är bara fem bast och kan fortfarande bli räddad). Skulle detta scenario inträffa så har du gjort rätt som lämnat honom.

* Eller, så får han sig en tankeställare och faktiskt anstränger sig och ändrar på sig och sitt beteende. Då kan du fortfarande gå tillbaka. Förhoppningsvis behåller han sitt ändrade beteende och då tjänar ALLA på det, eller så faller han tillbaka till gamla mönster och då gör du slag i saken på riktigt och lämnar honom för gott, varpå resultatet från tidigare scenario säkerligen inträffar och ja, du tjänar på det!

Det kan låta hårt att jag säger "lämna honom" rakt av. Men han behöver verkligen en tankeställare. Du får inte känna att man tar dig för givet, samt att du har två egna barn att tänka på.

Grabben på fem år klarar sig om svenska myndigheter gör sitt jobb. Och underhåll måste han betala för ert gemensamma barn, och du kommer säkerligen få hjälp för att komma på fötter igen.

DU och DINA barn är viktigast i ditt liv! Eller hur?

[MarinaL]

Har gjort en blogg där jag kommer skriva av mig.. Innan jag vet vad mitt huvud vill och inte vill.. Tror det är ba och få ur sig allt som Gör så ont i mig..

Inte kommit igång ännu riktigt, men de kommer mer och mer..
Minbebis.com/blogg/marinal/

[<pyret>]

Ekonomin är inte lätt men man kan ju klara av d. Den ska ju inte spela roll hurvida du vill stanna i relatonen. Men man kan ju få ångest av mindre. Du kan klara d. Sen e ju 10000 i kallhyra för mkt för en ensamstående men antingen e det ju att flytta. Annars kan man ju få bostadsbidrag.

Har du pratat med honom om dina tankar? Vad säger han när du påpekar att du får göra allt?

hur du praktiskt ska göra e ju svårt. Vart bor du? Du kan ju ringa runt o se vad d finns för lägenheter så att du får ett humm omd finns något som passar dig. Ev sätta dig i bostadskö. Kolla upp bidrag osv.

När det gäller din dotter så klarar hon sig. Även om det kommer att vara jobbigt så har hon ju dig. Sin trygghet kvar. Sen så kommer du ju alltid ha kontakt med honom om ert kommande barn så hon kommer ju att se honom ibland. Sen så kommer hon ju även att knyta nya band me andra människor och framtida nya förhållande till dig.


Sen är du inte misslyckad. Man tror ju oftast att saker o ting ska bli bättre. Att dom ska förändra sig... Har själv varit i ett 7 årigt förhållande med en alkoholist som även tog andra droger.... Stack jag när jag tröttnade efter 3 år när han drack allt mer nej jag var kvar i 4 år till.... Men när jag ser tillbaka så visst kan man tycka att jag slösade bort 7 år av mitt liv. Men samtidigt så har jag ju många erfarenheter o kunskap nu som jag kan ge andra människor.

Det skulle nog vara bra att gå på familjesamtal även om/när du lämnar honom då ni ska få ett barn ganska så snart.

[LadyButterfly]

Har du ingen familj, släkt eller vänner som kan ställa upp? Ngn du kan bo hos tills du hittar ngt som passar dig ekonomiskt, så du inte behöver känna att du måste stanna för att du inte har råd med eget menar jag.

Tycker absolut inte du ska känna att du river upp ngt för din 2åring - har alltid sagt att det är mkt bättre för barn att ha två lyckliga föräldrar isär än 2 olyckliga ihop .. hon kommer märka att du mår bättre och kommer gm det må bra själv.

Känn inte att du är misslyckad. Alla gör vi misstag i livet och tänk istället att allt sker av en mening - barnet du bär kanske är just vad du ska ha i ditt liv men det betyder inte pappan måste vara det (även om jag då inte menar du inte ska ha ngn som helst kontakt, ni ska ju ändå ha barn ihop).

Håller med Pyret att det kan hjälpa att skriva en för och emot lista, tänk igenom allt noggrannt och gör sen det som i hjärtat och magen känns bra - oavsett vad det är. Slutar man tänka med huvudet och överanalysera så vet man egentligen innerst inne vad är rätt.

Är du bara sann mot dig själv kommer allt lösa sig. Även om det är jobbigt att nå dit.

KRAM

[MarinaL]

MJ1983!

Det är så sant som det är sagt..
Jag är dessvärre uppvuxen med en mamma som sopat en hel del problem under mattan genom åren. Så min mamma har jag bra kontakt med men väldigt speciell sådan, hon får inte komma för nära inpå mig för hon har alltid fungerat som så att hon alltid ska styra och ställa, hon vet bäst och försöker gärna uppfostra mitt och min systers barn.. Det hon gör är bäst och det ska alla ta efter.

Så där blir det käppar i hjulet med, vi bor i samma område som min mamma och hon har stenkoll på vad vi gör och inte gör, eller vill ha i alla fall! Jag har pratat med min mamma, skrikit gapat i panik på henne för jag har verkligen behövt henne många gånger.. Men då kommer det ikapp mig.. Min kära mamma som uppfostrade 4 barn med en man som slog både henne och oss. Så jag har inte så mycket att hämta där, mer än att problem är till för att lösas och det är upp till mig att lösa dom..

Hade jag haft någon så hade jag packat en väska och stuckit.. Men nu har jag inre det. Hade jag varit rik så hade jag öppnat upp en tidning och kollat bostads annonser på studs..

Men nu har man dessvärre inte det..
Jag är helt och hållet med vad du menar, och man har tänkt både det ena med de tredje, jag gör inget annat än att tänka på hur jag ska rädda min stackars dotter ur det här.. Hon förtjänar en mamma som mår bra, och det gör jag verkligen inte.. Hon har hållt om mig när jag gråtit! Har inte velat visa henne men det är svårt när man finns där hela tiden 24/7 hos henne. Hon har tröstat sin mamma och klappat på mig. Sagt hur mycket hon älskar mig och att mamma ska inte vara ledsen.. Usch vad tungt och skriva allt det här, men skönt på något sätt, känns lite lättare i bröstet...

[MarinaL]

MJ1983!

Det är så sant som det är sagt..
Jag är dessvärre uppvuxen med en mamma som sopat en hel del problem under mattan genom åren. Så min mamma har jag bra kontakt med men väldigt speciell sådan, hon får inte komma för nära inpå mig för hon har alltid fungerat som så att hon alltid ska styra och ställa, hon vet bäst och försöker gärna uppfostra mitt och min systers barn.. Det hon gör är bäst och det ska alla ta efter.

Så där blir det käppar i hjulet med, vi bor i samma område som min mamma och hon har stenkoll på vad vi gör och inte gör, eller vill ha i alla fall! Jag har pratat med min mamma, skrikit gapat i panik på henne för jag har verkligen behövt henne många gånger.. Men då kommer det ikapp mig.. Min kära mamma som uppfostrade 4 barn med en man som slog både henne och oss. Så jag har inte så mycket att hämta där, mer än att problem är till för att lösas och det är upp till mig att lösa dom..

Hade jag haft någon så hade jag packat en väska och stuckit.. Men nu har jag inre det. Hade jag varit rik så hade jag öppnat upp en tidning och kollat bostads annonser på studs..

Men nu har man dessvärre inte det..
Jag är helt och hållet med vad du menar, och man har tänkt både det ena med de tredje, jag gör inget annat än att tänka på hur jag ska rädda min stackars dotter ur det här.. Hon förtjänar en mamma som mår bra, och det gör jag verkligen inte.. Hon har hållt om mig när jag gråtit! Har inte velat visa henne men det är svårt när man finns där hela tiden 24/7 hos henne. Hon har tröstat sin mamma och klappat på mig. Sagt hur mycket hon älskar mig och att mamma ska inte vara ledsen.. Usch vad tungt och skriva allt det här, men skönt på något sätt, känns lite lättare i bröstet...

[Marija]

Du skriver att ni träffades för 3 år sedan, men att ditt barn är 2år och inte hans? Jag inser ju att 2 år är man i ett helt år. Men det kanske är så att du lämnade ditt ex under din förra graviditet? Och jag tänker att det kanske är hormonerna som spökar för dig?
Jag kan själv känna mig ensam och liten ibland och framför allt kan jag bli helt säker på att min sambo har hittat någon annan, men mitt förnuft säger att det absolut inte är så.

Det jag menar är att du kanske låter hormonerna styra dig? Eller så är du helt enkelt fed up, å då är det bara att lämna.

Ang. din bonusson har jag inga tips men det måste verkligen vara jätte jobbigt.