18/5-12

[Emeliiian]

Jag är i 24 veckan och blev lämnad av mina partner för 2 veckor sedan..
I mer än 2 års tid hållt ihop, och under den perioden har jag fått ett missfall..
Nu när jag blev gravid igen satte vi oss ner och pratade om hur vi skulle göra och denna kille har jätte svårt att snacka om seriösa grejer så det blev mest jag som tog ställning och han höll med.. Jág har nästan precis börjat studera och är skriven på annan ort än honom och detta innebär att jag måste te ett års ledighet från skolan och bo i denna kommunen tills jag sen har pluggat klart! Och detta har jag sagt från första början och han har förstått detta och jag har frågat om han vill flytta hem till mig, men det ville han inte.. Iallafall började han betee sig jätte konstigt! jag slutade röka när jag blev gravid och bad honom att sluta röka i min närhet bl: inomhus m.m. o det respekterade han ett tag tills han började röka i bilen när jag sitter breve, och inomhus (över allt) han har bara rökt under fläkten innan så känns som han verkligen testade mina gränser.. Jag sa till honom, och detta resulterade bara till det värre och han började dricka öl också i min närhet, ( han tål inte alkohol och har hållt upp med drickandet i över 1 år) jag blev jätte ledsen och detta resulterade i att det tog slut i ungefär 1 vecka, och dum som jag är bad jag om förlåtelse även fast jag visste att det inte var jag som gjort något fel.. Vi blev tillsammans igen och rökningen blev mer diskret och han sluta me ölen, men istället började han skita i alla mvc besök så han har inte en träffat våran barnmorska än även fast jag är i vecka 24 och han trycker på att det är en tjej grej med mera och till en början tjatade jag på honom att följa med men nu de senaste har jag börjat ge upp, jag har gett upp också om att hans familj inte vet något än.. Jag berättade nästan direkt att jag var gravid för mina föräldrar, men han har inte sagt ett ord om det än.. Hans mamma och han står varandra jätte nära, samt hans syster som nästan precis fått barn, han säger att han"väntar" på den rätta tidpunkten, men jag blir så ledsen för det känns som att han skäms för mig!? Trotts allt detta, under 24 veckorstid så har jag kämpat på för jag har vart liv rädd att bli lämnad själv,(även fast det känns som jag gjort detta själv) så nu för 2 veckor sedan valde han att inte finnas kvar i mitt & vårat ofödda barns liv längre! Kändes som han stod och trampa på mig, känslan i min kropp när han sa det önskar jag inte någon på denna jord! Jag har försökt göra allt som går att få honom att innse, men jag får bara elaka svar via sms tillbaka Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag är 20 och han är 26 år gammal och jusst nu känner jag mig ensamast i världen!

[Jag]

Gumman!!
Fy vad jobbigt!
Men snälla kän dig inte ensam! Du har ändå din familj, och tro mig de är guld värda hur jobbiga de än kan vara de med!
Men denna killen vill du ändå inte vara med egentligen! Jag lovar dig!

Ta och ring hans föräldrar eller syster och berätta du att du är gravid med honom, de har rätt att få veta att de ska få en ny familjemedlem.
Och det kommer komma som en chock för dem eftersom du redan gått så långt, men det kan kännas skönt bara att de vet! Oavsett hur de reagerar!
Och skulle det senare visa sig att han inte vill ha med barnet att göra så har du iaf öppnat för att barnet ska få ha sina farföräldrar!
Känn dig inte ensam, känn dig stark!
Du fixar detta med stöd från vänner och familj, du vill inte ha honom ändå! Inte när han medvetet skadar både dig och ert barn, det kan jag iaf inte tänka mig att du vill!

Prata på om du vill, jag finns här!
Jag är 23 år och ensam jag med.
PM: a mig så kan du få min msn oxå om du vill prata mer!

Jag finns här om du vill!

Kramar!!

[Ääna]

Usch vad jobbigt för dig!! även om han inte verkar ha respekterat dig på länge och struntat i sitt ofödda barn så är det ändå hårt att bli lämnad rent fysiskt också (gissar att du redan kännt dig ensam psykiskt). Fruktansvärt att behandla den blivande mamman till sitt barn så! Nu behöver du honom som mest! MEN han kan lika gärna gå nu istället för när bebben är ett år och lärt känna sin pappa, kanske klarar du dig bättre utan honom faktiskt!!Hoppas att du har en "bra" familj och mycket vänner som kan stötta dig i det här. Du kommer gå starkare ur det här!!


kramar

[Karoline]

Hej
Blir väldigt ledsen när jag läser vad du varit med om!!
Kan inte ens tänka mig in i hur det käns. Men du har din familj och dina vänner. Du kommer att klara av detta galant. Det är jag säker på. han är inte värd dig, du är värd någon som respekterar och behandlar dig väl!!
Hoppas det går bra med allt och att han inser sitt misstag.
Kramar till dej

[UngFru]

Du är verkligen värd någon bättre! Även om jag verkligen förstår att det känns fruktansvärt att bli lämnad av pappan till barnet man bär på. Men som flera sagt, du vill nog inte ha honom egentligen. Om du varit en av oss som läser det du skriver hade du nog reagerat på samma sätt och tänkt "vilket svin". Inte vill du vara tillsammans med en sån kille? Hur go han än var innan detta, så visar det här vem han verkligenn är... Jag tycker också att du ska berätta för hans mamma/syster. De har rätt att veta, både att de ska få ett barnbarn samt vilket as han är...

[brunette]

Hej!

Vill först bara säga att jag mår med dig!
Jag är nybliven mamma,min dotter blev 3 mnader nu,och jag är inte längre tillsammans med hennes pappa. Vill ge dig råd,samtidigt hoppas kanske sj på nåt råd av någon Efter 1/2 år blev jag gravid,innan var han som besatt av mig o gjorde allt för att jag skulle bli hans,som sagt ja blev gavid började mer o mer att han gjorde vad han ville,hans intressen gick före ALLT,jag var ensam i stort sett hela min graviditet,nja några kvällar i veckan var han kanske hemma:) Han sa att han ville passa på att göra allt (fiska,meka mm) innan bebisen kom...hmm det slutade aldrig. Jag skjutsade honom säker 4 dagar i veckan till hans kompisar,var höggravid med en 2 mån hund valp,som krävde en del. Men ja bara gjorde det,jag hade mer o mer åtsidosatt mina intressen 8eftersom jag blivit gravid och kunde inte göra nåt,alls )så allt kretsade kring honom.Han kände knappt på min mage efter sparkar,jag var ledsen OFTA,men fick ALDRIG tröst. Ska oxå säga tt han var helt underbar i början av vårat förhållande,vi har alltid haft kul ihop!
Men iaf när det var några veckor kvar,och jag var som mest sårbar,drog han iväg på saker,fick ibland inte tag på honom och hans ursäkter kunde vara att han somnat hos sin mamma,säkert sant men ändå. jag fick panik,ett barn är på väg,jag ska vara lycklig,vi ska sova ihop, mysa, planer mm. men inget. Hon kom, han inte med att komma hem från bb så skulle han iväg o åka 4 hjuling,hon var inte ens en vecka. Det sjuka är att han tycker inte han har gjort nåt som helst fel,när ja skriver nu blir jag bara förbannad,för hur i h...e jag kunnat tagit det med alla dumma ursäkter och bara gett o gett. jag har iaf försökt in i det sista,tillsa han var den som egentligen tog beslutet att han inte orkade. HAN ORKADE INTE MED MITT TJAT ??? förlåt som fan att jag vill vara en familj med våran nybliva underbaraste dotter. Det jag har mått dåligt över e att han betett sig som att allt bara kunnat kvitt,då e man inte vatten värd,och HUR man inte kan vilja eller försöka få det att funka efter att precis blivit förälder ??kommer aldrig först det. Nu har han flyttat och gör allt det han vill,drar iväg o mekar, kör lite race, som om ingening har hänt,han har en dotter som han kan träffa nån gng o ge en puss,hon känner inte honom. Så egentligen,kan NÅN säga mig hur man kan ete sig så likgiltig?är det ja som har förstört mitt förhållande för att ja bara tagit o tagit och inte ställt några krav?
Hoppas till alla er ensamstående all lycka vi ska fixa det här galant !!!

[brell89]

hej
lider med dig, kan inte sätta mig in i hur det verkligen måste kännas. Behöver du stöd och prata av dig osv så finns vi här.
Jag är 20 och väntar mitt första barn i mars, men är inte ensam, utan bor med den blivande pappan.
Kämpa på och gör det som känns rätt, våga stå på dig, kram.

[Jag]

Låter mindre skoj..
Och ska jag vara ärlig så hade jag nog inte gjort som du utan revolterat och flyttat redan under graviditeten eller slängt ut karln..
Men det är ju jag det..
Man klarar sig ju faktiskt galant som ensam.
Iaf har jag gjort det med minimal hjälp.
Pappan till min lilla reser runt halva världen snarare än gullar med sin dotter, men jag gnäller ändå inte över det.
Det var inte planerat alls att jag skulle bli gravid och vi vart aldrig tillsammans.
Det enda jag sörjer över där är att han missar så mycket och hans dotter känner honom inte.
Han inser inte detta dock, och DET tycker jag är trist.
Det är trist att han en dag kanske vaknar och ångrar sig när det redan är försent.
Han kommer allt in här ibland och gullar med henne, men det kan gå lååång tid mellan gångerna..
Uppemot en månad ibland.
HUr dum jag än tycker att han är som inte inser vad han missar så är han alltid välkommen hit att hälsa på och det gäller även hans familj.
Dörren står alltid öppen om jag bara har tid, vilket jag oftast har då jag faktiskt är mammaledig.

Dock finns det EN sak som stör mig mer än det att han inte kommr så ofta.
OCh detta stör mig SJUKT MYCKET!
Det är att han visar bilder på henne för alt och alla och skryter med sin söta dotter, det är så skrattretande..
Han känner henne inte och skryter om henne som om hon vore en pryl eller en häftig bil.

Han gillar mer grejejn att vara pappa än att vara EN pappa.
Men, det blir nog bra det med en dag.

Jag tror itne knepet äratt förstå varför de handlar som de gör utan att bara förstår att de gör det och att vi inte kan ändra på det.
Göra vad vi kan för att ge barnen en bra uppväxt oavsett och ja, låta dörren stå öppen för pappan ifall han en dag inser vad han missat och missar.

[brunette]

Det där med att visa sig "stolt" förstår jag heler inte....jag skulle inte kunna spela ett sån spel inför andra,tror vi tjejer aldrig kommer kunna förstå män och deras beteende. Se bara när det tar slut,iaf för mig:) jag grinar var o varannan dag,men vet knappt för vad, el jo för att vi inte blev en familj men kan nån säga mig varför jag är ledsen över en skitstövel o menar det med stort S. Jag är inte bitter de e inte det,men hade nog hoppats på att det skulle vara jag som tog beslutet att det var fenito o han kom krypande tillbaks. Hoppas att han gör det en dag och jag kommit över honom så han kan få känna iaf lite hur jag har mått.
Iaf, har ni några bra råd till mitt inlägg?:) typ VARFÖR gråta över han,ok om han varit världens underbaraste men han tänker bara på sig sj. Nåt råd kanske för att det ska gå lättare att gå vidare..jag har ju min dotter iaf:)
Kram till er!!

[Jag]

Jadu..
Försök gå helt upp i din dotter så kommer känslorna svalna..
Jag vet faktiskt inte..
Stoltheten förstår jag dig med att inte förstå.. vem gör det?
MEn det blir ju bättre vad man än tror om det!
Kramar!