Mammadag med k...

[JessieH]

Orkar inte skriva hela historien men jag fick bekräftat utomkvedshavandeskap den 11/1 2012. Kom in till akuten med smärtor i buken. Blev hemskickad men det togs prover titt som tätt. Den 16/1 åkte jag in igen med fruktansvärda smärtor i magen. Visste direkt att det var mitt utomkveds som spökade. När jag kom in så sa gynläkaren direkt att det skulle bli operation. Han kallade på narkosläkaren och jag blev inskriven på en avdelning. När jag låg där och väntade på operation hann det komma in en 35 åring med hjärtinfarkt som narkosläkaren fick ta hand om mig. Detta gjorde att min op fick skjutas fram.
Natten gick och jag kollades varje halvtimme med blodtryck och puls för att se så jag inte dippade. Alla värdena var bra hela natten.
Nästa förmiddag kom en annan gynläkare till mig och sa att operation blir det inte utan vi sätter in en medicinsk behandling.
När jag nu googlar på det så är den behandlingen under provbasis. Jag blir behandlad med metorexat (osäker på stavning) och folsyra.

Imorgon ska jag ta den sista dosen av metorexat. De sista dagarna har jag mått skit. Ingen aptit, mår illa när jag inte ätit på ett tag och konstig i hela kroppen. Idag kom det även segt blod när jag var på toa. Min oro är hur stor som helst just nu.
På tisdag ska nästa prov tas och det känns som en evighet till dess. Jag vet alltså inte när det blir återbesök. På onsdag ska jag ringa gynmottagningen och höra om mina provsvar kommit. Jag vill inte leva i ovisshet.

Idag är första dagen på ett tag som ändå kunna äta utan att må illa efteråt. Aptiten har inte kommit tillbaka men jag känner att det är dax så då stoppar jag i mig något.

Gråter gör jag som ett litet barn, speciellt på kvällen. Känslomässigt är detta så in i helvetes påfrestande.

Någon mer som ätit metorexat eller känner igen min historia så är jag tacksam för lite pepp att det kommer vända! Vill inte må så här mer!!

Får se om det är någon som orkar läsa detta.

Kram på er!

[naellie]

Jessiehjärtat. Klart att vi läser. Och bryr oss. Jag önskar att jag bodde i Skåne så jag kunde åka över och krama dig. Det är väl inte så konstigt om du mår dåligt av cellgiftsbehandlingen? Min väninna fick den lättaste formen av cellgifter i höstas och jag minns att hon också mådde väldigt illa... Du ska se att du blir bättre så fort medicineringen är över. Kramkram!