Status bland f...

[Tatyana]

Jag känner mig så deppig just nu. Blev minus denna månaden. Fick flytningar och trötthet, så trodde verkligen det hade gått. Sen får man ett stort minus och är nere på botten igen. Alla säger att det kommer bli vår tur. Men när fan då? Nu blir det vänta en månad igen på nästa bim. All denna väntan tär på mig. Först vänta på äl, sen vänta två veckor på bim och bli besviken, sen vänta på äl, sen vänta på bim och bli besviken, så fortsätter det så. Vet inte hur mkt mer jag orkar, känns som jag är på väg ner i ett stort mörkt hål.
Skulle vilja ha tips och råd på hur andra hittar kraft att orka fortsätta. Hur man ska göra för att inte gå ner helt i deppträsket, hur man ska orka med vardagen.
Idag skulle jag vilja gå hem och dra ett täcke över huvudet och ligga i sängen hela dagen. Känns som jag ska börja gråta när som helst

[JessieH]

Jag känner igen mig i det du skriver men som tur va så stämde det bara precis efter mina missfall. Fick du något nummer till någon som du kan prata med?? Varje barnmorskemottagning har en kurator som står till ditt förfogande, annars så kan säkert gyn hjälpa dig. Jag tror att det är viktigt att prata om det så man kan komma över trösklen och acceptera det som hänt. Inte glömma men acceptera. Vi hanterar sorg så olika och det måste vi oxå acceptera. Jag blev lite frustrerad på min sambo som inte blev ledsen eller inte visade några känslor alls när vi hade fått våra missfall. Nu i efterhand förstår jag honom, han bar ju inte på känslan jag hade och kände sig inte alls så misslyckad. Han sa sen att det va synd att vi fick missfall men det kommer när det kommer. Retsamt att han tar de så lugnt och med ro, jag är som du vill att det ska ta sig NU helst igår.

Ta hand om dig och ring gyn eller bm för att få hjälp om du känner att du behöver det. Vi finns här! KRAM

[HelenP]

Hej Tatyana! Jag känner igen mig i det du skriver så väl. Besvikelsen vid varje mens som kommer och denna eviga väntan. Jag tycker att det kommer och går lite. Har du några vänner som vet vad som hänt så att du kan prata av dig? Jag tycker det känns lättare ibland att få prata om det även om den andra inte upplevt samma sak.

Annars finner jag kraft här hos alla andra på minbebis, även om jag har lagt ner BIM-listorna för de skapar bara ångest hos mig. Jag har också börjat tempa för att känna att jag har kontroll och att jag gör något. För mig hjälper det. Jag tänker som så att nu ska jag tempa två-tre menscyklar så borde man kunna förutse ägglossning och så vidare... Då känner jag inte sån stress över att bli gravid eftersom jag håller på och "lär känna" min cykel. Har faktiskt köpt ägglossningsstickor nu också för jag tyckte inte jag kände igen min cykel (tempade för första gången denna försöksomgång förra cykeln) för att se hur det stämmer överens, men ägglossningsstickorna är ganska stressande faktiskt. I alla fall så har jag konstaterat att jag antagligen hade lätt feber större delen av förra cykeln och det var antagligen därför ingenting stämde.

Det är svårt att hålla hoppet uppe och den där känslan av att allt bara är ett svart hål kommer och går - värst för mig är första mensdagarna. Då vill jag bara gå och lägga mig och inte gå upp. Jag har dock privilegiet att redan ha en två-åring så att ta det lugnt och vila ut finns inte på kartan.

Jag vet inte om jag kommit med några bra råd men jag hoppas att du i alla fall känner att du inte är ensam!