18/5-12

naellie · av **naellie** 11 aug 2010, 10:15

hej

jag vill inte ha barn längre.

jag vet inte vad som tar åt mig. min lust att få barn har försvunnit ut i världsrymden. efter förra mf ville jag försöka igen på en gång, jag fick vänta i 9 månader innan killen var redo igen och jag var så lycklig när han äntligen ville. och nu vill inte jag.

killen vill försöka igen efter nästa mens, han trodde att vi båda ville det, det trodde jag med. jag ville tom försöka igen innan nästa mens. och nu har det bara sagt poff i huvudet på mig. killen säger att jag inte ska oroa mig "du behöver ta det lugnt bara" och jag vill banka in i huvudet på honom "aldrig mer nånsin barn"

HJÄLP!!!! När går den här känslan över??? Vad händer?? Jag vet inte ens om min hjärna förstått att det inte blir barn i mars, på nått sätt "väntar" hjärnan fortfarande känns det som. Har jag blivit totalblockerad? Skyddsmekanism? jag blev nattsvart deprimerad efter förra mf, skyddar jag mig själv eller har jag bara ingen lust att få barn?

Gotland · av **Gotland** 11 aug 2010, 10:44

Jag tycker du ska ringa mvc och be att få prata med någon. Det har satt sig i huvudet på dig och det är inte konstigt. Tror du skulle må bra av att få prata med nån. Kramar och lycka till!

Tinnitussan · av **Tinnitussan** 11 aug 2010, 11:08

Jättetråkigt att höra om missfallet.

*styrkekram*

Men instämmer med föregående talare. Visst kan det vara så att din själv säger stopp just nu och det kanske känns som "det slutgiltiga" men sanningen är nog den att du helt enkelt måste "rida ut" det som du går igenom just nu. Och det görs nog bäst genom en kuratorkontakt eller liknande.

Så känn dig inte dum för att du känner och tänker som du gör. Utan tillåt dig att känna så. Men se till att du får prata med någon om det.

naellie · av **naellie** 12 aug 2010, 17:29

Hej på er!

Stort tack för att ni bryr er och är så omtänksamma!

Jag funderade över det ni skrev igår om att träffa någon att prata med. Jag valde att köra hem igår istället för att få lite lugn och ro att tänka. Chefen blev lite paff när jag sade att jag lämnat arbetsplatsen och att han fick ta över, men han vet vad som hänt och skulle aldrig få för sig att ifrågasätta. Jag storgrät tre timmar i sträck när jag vaknade i morse. Jag känner mig fortfarande väldigt mör och trött, men jag känner mig också lugnare och lyckligare och känslan mot barn har försvunnit. Det kanske var dumt att gå tillbaka till jobbet så fort och sitta ensam utan min J som stöd när jag behövde honom. Här hemma kan jag slappna av och sörja. Det känns som att jag stängde av iom att jag körde ner till jobbet i söndags, och sedan har spänningen byggts på under veckan...

Tinnitussan · av **Tinnitussan** 12 aug 2010, 19:05

Vad glad jag blir att du unnade dig att vara hemma!

Jag tror dessutom att vi kvinnor är väldigt duktiga på att ha krav på oss själva. Det är viktigt att tillåta sig själv att bli arg på sig själv och andra men även förlåta sig själv och andra. Det här med att tillåta och förlåta sig själv är vi nog mkt dåliga på.

Jag tror att om du bara lutar dig tillbaka och tillåter dig att fundera och klura och diskutera kring dina tankar med din partner så kommer många emotionella knutar att lösas. Men det viktiga är att det samtalet sker utan någon känsla av skam (vilket gärna infinner sig om man känner sig skyldig/dum över vissa känslor man har).

Jag tror att du helt enkelt fick en härdsmälta- emotionellt, fysiskt och psykiskt. Och den kombinationen är inte att leka med. Det kan tyvärr få en att känna sig som om man är i en avgrund. Men jag är glad att du tillåter dig själv att stanna upp!

Så fortsätt med att luta er mot varandra! Bättre stöd än varandra kommer ni aldrig att ha

!

Ett steg på vägen är såklart det du nämner, att det istället för att kännas motigt att ens tänka på att försöka skaffa barn, kanske blir neutral för att tillslut hitta pirret och glädjen igen.... för den finns där. Bara den får chansen att krypa fram utan stress från alla vardagliga måste-tänk!

*kram*

naellie · av **naellie** 12 aug 2010, 20:22

Åh, så underbart go du är!

J är ett enormt stöd för mig nu. Han vill också att jag ska vara hemma och ta det lugnt. Han tycker att det är bättre att jag är hemma och sörjer och gråter ut allt nu, än att jag pressar undan det så att det slår tillbaka på mig senare. Så så fort det kommer minsta tår är han där och stöttar via msn, sms, telefon eller med en kram om vi är tillsammans

stor kram!

Tinnitussan · av **Tinnitussan** 13 aug 2010, 10:19

Klart man bryr sig! Har själv varit i sånna avgrunder då man inte tillåter sig själv att känna men man egentligen BÖR.

J verkar vara en mkt bra stöttepelare! Se till att unna dig det du vill. Lägg dig i sängen med fötterna i högläge med en skål godis och en bra rulle och bara njut av lugnet!

*kläm*