Fick huvudvärk efter epiduralbedövningen

När Linda skulle få epiduralbedövning tog det fyra försök innan det gick vägen, läs Lindas förlossningsberättelse här. Nedan berättar hon om komplikationerna efter förlossningen.

När vi fick komma över till BB avdelningen så hade jag en sprängande huvudvärk och var stel i ryggen och nacken. Jag sa till redan då att jag hade ont och de sa att jag antagligen sträckt en muskel när jag krystade. Jag bad om att få Alvedon mot huvudet och visste att jag inte sträckt en muskel eftersom jag vet hur det känns.

Känns som att huvudet ska spricka

På morgonen hade jag ännu mer ont i ryggen och huvudet kändes som om det skulle explodera så fort jag inte låg raklång i sängen. När läkaren kom förbi på ronden så sa han att jag antagligen fått en spinal puncture (durapunktion) d.v.s. att EDAn tog fel och att spinalvätskan läckt ut och det orsakar fel tryck i huvudet och gör att man får spinal huvudvärk, vilket gör att det känns som att huvudet ska spricka.

De sa att det skulle gå över om jag låg ner och vilade. Jag fick ligga ner i flera dagar att man först efter att ha väntat flera dagar så kan man testa att göra en s.k. blood patch, d.v.s. att man fyller hålrummet i ryggen med blod i stället för vätskan som läckt ut så att trycket jämnas ut och oftast försvinner huvudvärken direkt. Men eftersom det finns risker (hjärnhinneinflammation bl.a.) med att sticka och spruta in saker i ryggen så är det en sista utväg efter att man provat vila först.

Hallucinationerna som gjorde Linda rädd

Jag fick en massa piller, bl.a. koffein, Pamol, Ibumetin och morfinsprutor. Morfinet var helt fantastiskt och tog bort all smärta nästan direkt. Men efter 24 timmar ville läkaren att jag skulle gå över till morfintabletter istället och de hjälpte inte lika fort, då var jag helt olycklig av smärtan i huvudet och ryggen. Tabletterna hjälpte lite och efter några omgångar blev det bättre. Men på natten så fick tabletterna mig att hallucinera och jag föreställde mig hemska saker som att jag trillade ut genom fönstret med Noah och jag ringde efter en sköterska som fick ta ut honom eftersom jag tyckte att det var så läskigt, det kändes bättre att han inte fanns i samma rum som mig.

Sa till på morgonen att jag inte ville ha mer morfintabletter på grund av hur de fick mig att må. Fick väldigt ont så fort tabletterna slutade verka men ville verkligen inte ha mer av sådan medicin. Sen är de väldigt beroendeframkallande och läkaren sa att om jag tog dem mer än några dagar skulle bli beroende och skulle behöva avvänjas när jag kom hem. Ännu en anledning att låta bli dem.

Efter några timmar så mådde jag så dåligt att jag grät och hela natten var som ett enda inferno av smärta och efter ca 30 timmar utan morfin så ringde jag till Fredrik som kom in och vi fick träffa en läkare som sa att han skulle boka in mig för en blood patch. Efter ca 2 timmar fick jag komma in och göra min behandling. Efter det fick jag ligga på rygg i 4 timmar och sen prova komma upp och då var huvudvärken borta. Dagen efter blev jag utskriven och fick åka hem. Skulle ta det lugnt och det gjorde jag.

Hemsk känsla att inte kunna lyfta sitt barn

Det är en hemsk känsla att inte ens kunna lyfta eller hålla sitt nyfödda barn på grund av smärtan och det var först efter 5 dagar som jag kunde pussa, sniffa och hålla min lille kille utan att vilja skrika rakt ut. I flera dagar hade jag bara kunnat klappa på honom och titta på honom genom plastbacken han sov i.

Framåt kvällen började jag få ont i huvudet och somnade inte förrän 01.30 och när jag vaknade så hade jag fortfarande jätteont i huvudet så fort jag reste mig och ryggen skriker. Ringde läkaren och han sa att det är blood patchen som inte fungerat så länge som den borde men sa att det inte är bra att göra om den eftersom risken för infektion är så stor. Så nu ligger jag här och glor och äter ganska så starka smärtstillande men inte lika beroendeframkallande som morfin och hoppas att det ska gå över snart. Annars blir det svårt när Fredrik ska tillbaka på jobbet nästa vecka.

Sängliggandes igen

Totalt har jag legat sängliggande i en vecka och kroppen skriker. Jag önskar verkligen att jag vetat om denna risk innan jag fick min bedövning för då hade jag aldrig tagit den. Sen undrar jag hur en läkare kan sticka om fyra gånger, borde man kanske inte försöka så många gånger. Totalt är jag nu stucken över 40 gånger för sprutor, blodprov, bedövningar osv. Har inte ett enda ställe kvar som går att sticka i så jag hoppas det går över så jag kan få vara en bra mamma.

Hur länge jag än ska ligga här så är jag så lycklig för min lille Noah som är världens snällaste underbaraste lille kille och han är helt underbar och vi är alla glada att äntligen ha honom hemma.

Se hur det har gått för Linda här i bloggen: Housewife of Sweden

Har du något att berätta? Maila oss: [email protected]!