När Lillan kom till Jorden

När Lillan kom till Jorden

15/11 klockan 12 på förmiddagen vaknade jag av något som kändes som magknip. Jag trodde jag var dålig i magen och gick på toaletten. När jag satt och klämde som bäst upptäckte jag att magen var hård som en basketboll och att smärtan inte gav med sig. "Ytterligare en sammandragning precis som alla andra" tänkte jag och brydde mig inte mer om det utan gick in och väckte H för lite frukost istället.

När jag la mig ner bredvid H kände jag hur magen drog ihop sig på nytt men brydde mig fortfarande inte speciellt mycket om det utan låg kvar tills sammandragningen släppt och gick sen upp och åt lite frukost. Fick inte i mig speciellt mycket för jag mådde lite illa. H frågade hur det var med mig och det var väl först då jag noterade att jag faktiskt hade lite smärtsamma sammandragningar. Han föreslog att jag skulle klocka dom, vilket jag genast började göra.

Klockan var 12.26 när vi började med detta och det visade sig att de smått smärtsamma sammandragningarna kom med 8-10 minuters mellanrum.
Jag hade gått 3 dagar över tiden och hoppades att det nu skulle vara på gång, men kunde inte känna igen att det gjorde speciellt ont. Tyckte mer att det kändes som magknip blandat med mensvärk men ringde ändå förlossningen. På förlossningen sa dom till mig att vänta, att det troligen bara var förvärkar och att jag skulle avvakta och höra av mig senare. Jag godtog detta eftersom jag intalade mig att det var förvärkar, man ville ju inte bli alltför besviken.
Jag talade om för H att i natt kanske det blir bebis och att han skulle ta bilen till jobbet ifall jag var tvungen att få hem honom. Klockan 14 åkte han till jobbet.

Strax efter att H åkt iväg la jag mig i ett bad och då gick värken över. Jag blev jättebesviken, jag som hade hoppats så. Bestämde mig för att stiga upp när plötsligt AAAJ! Magen drog ihop sig och det kändes som jag skulle gå av på mitten, jag glömde andas och föll tillbaks på rygg med ett plask. I en och en halv minut höll det i sig och då började jag ana att något var på gång.

Jag hann inte mer än tillbaks till datorn innan nästa minst lika smärtsamma sammandragning kom och jag började genast klocka värkarna igen. Nu var det mellan 2 och 5 minuters mellanrum, men eftersom det inte var regelbundet så tänkte jag inte mer på det utan bestämde mig för att gå och lägga mig och vila. Jag satte mig på sängkanten och andades mig igenom ytterligare en smärtsam sammandragning.

Klockan 14.30 hade jag rejält ont. Jag ringde H's mamma för att fråga om inte hon kunde komma förbi så jag slapp vara ensam. Jag hade så ont att jag knappt klarade prata och hon sa "nu kommer dina värkar väldigt tätt, Linn. Jag kommer med en gång", kvarten senare var hon här. Vid detta laget grät jag av smärta och klockan 15.00 var det så outhärdligt att jag ringde H och flämtande bad honom komma hem.

15.15 Var H hemma och jag hade ondare än någonsin. Värkarna nästan avlöste varandra och vi bestämde oss för att åka in rätt snart.
16.40 skrevs jag in på förlossningen. Fick lägga mig på en säng, kopplades till en CTG och fick lustgasen. Oj så skönt det var med lustgas. Den tog inte bort smärtan, men gjorde värkarna helt klart lättare att uthärda. En barnmorska satte en venflon i min arm och kollade efter om jag var öppen. 1,5 cm. 1,5 cm! tänkte jag, "Det kommer ta ett dygn! Ett helt dygn med denna hemska smärta, vad ska jag göra?" tänkte jag och bestämde mig för att börja se fram emot Epiduralbedövningen.
Efter CTG-mätningen fick jag bada. Jag valde att inte ta med lustgasen, utan satt "nykter" i badet och andades/gungade mig i genom alla värkar. Det var ett helvete. Jag hade så ont så jag kved under värkarna, som fortsatte att mer eller mindre avlösa varandra.
Efter ca 30 minuter i badet ville jag tillbaks till sängen och lustgasen och en barnmorska kom och hjälpte mig tillbaks. Hon kopplade på CTG-mätaren igen och kollade på nytt hur öppen jag var. "Oj bra jobbat, du är öppen 6 cm!" utbrast hon. "Nu går det bra att få Epiduralbedövningen som du sett fram emot!" 6cm, efter en halvtimmes ctg och en halvtimme i badet! Det gick fort tänkte jag och fortsatte flumma mig genom värkarna med lustgasen. "Du ska få epiduralbedövningen men vi måste göra några kontroller först och så ska vi ringa läkaren, så räkna med en timme" sa barnmorskan.

En timme skulle jag lätt härda ut tänkte jag och kramade intensivt H's hand. Efter ett par hårda tryck mot H´s hand hade han förlorat lite skinn och hade några fula märken efter mina naglar. Han sa åt mig att orka och att han inte brydde sig om ifall det gjorde ont.
Plötslig fick jag ondare än ondast och skrek rakt ut i lustgasmasken.
"Jag tror hon ska föda" hörde jag någon säga och sen kände jag en hand i skrevet. "Linn, det blir ingen Epiduralbedövning för dig, du är helt öppen och ska snart få börja krysta!"
Helt öppen? "Brukar det inte ta mycket längre tid?" tänkte jag och frågade när jag fick börja. "håll emot 3 värkar så kan du få börja sedan".

Sagt och gjort. På fjärde krystvärken tog jag i allt jag kunde och jäklar vilka krafter man besitter. Samtidigt som jag förvånades över kraften förvånades jag över mina konstiga "bröl". Jag tog i för kung och fosterland. Plötsligt stängde dom av lustgasen och jag fick bara syrgas istället. På gott & ont, jag kunde ta i bättre under värkarna men det gjorde ondare. Först förstod jag ingenting men fick senare reda på att det var pga att bebisens syremättnad var för låg.

Barnmorskorna berömde mig hela tiden och plötsligt hör jag någon nämna något om att lägga ett klipp. "Klipp?" tänkte jag skräckslaget och vrålade rakt ut "NEEEJ". Fick veta att bebis måste komma ut nu och att det var därför klippet skulle läggas.
Hade inget annat val än att accpetera och i nästa värk så klippte dom och helvete vad det gjorde ont. Värken efter tog jag i som vanligt och plötsligt kände jag ett plopp, följt av ett litet skrik och förstod att det var min lilla bebis jag hört.

Hann reagera på hur konstigt det kändes att ha en skrikande liten människa utkikandes ur min vagina innan nästa värk kom. Nästa och sista. Klockan 20.14 plaskade det till och jag såg hur barnmorskan drog ut en pytteliten, rosa, skrikande bebis som jag genast fick upp på magen.
Jag nyktrade snabbt till och plötsligt var all smärta borta. Jag lyfte på navelsträngen och sa matt "Det är en flicka! Vi har fått en liten dotter!".
Känslan var obeskrivlig. På ca fyra och en halv timme hade jag öppnat mig 8,5 cm och krystat ut vår dotter. Hon var vackrast i världen där hon låg på min mage, alldeles slät och rosig i huden. På några minuter hittade hon bröstet.

Efter en smärtsam förlossning utan större smärtlindring kom vår älskade lilla Alice ut. Hon var 49cm lång och vägde 2800 underbara gram. Hon var det vackraste i världen. ///Linn

HANS: Jag hjälpte henne mycket genom hela förlossningen på ett sätt eller annat. I början ville hon trycka min hand och känna att jag fanns där. Efter ett tag ville hon inte höra ett ljud eller knappt se mig.

Sa jag något blev det, "håll tyst för fan". Genom krystvärkarna jagade hon mer eller mindre in mig i ett hörn i rummet. I början höll jag hennes hand men sedan blev jag bara i vägen när 5-6 barnmorskor och undersköterskor skulle få plats runt sängen, så jag skickades in i ett hörn. Där fick jag sitta tills bebisen var ute. Jag gjorde väldigt stor nytta från mitt hörn ändå tyckte hon. Själv kändes det som att jag inte var till någon nytta när jag satt där men lydde ändå hennes stränga order.

Jag frågade barnmorskan om bebisen var ute. "Huvudet är det" sa hon. Då reste jag mig upp och då var bebisen ute. Tårarna kunde inte hejdas utan jag började gråta. Gråta för att jag skulle slippa se älsklingens tårar och smärta och för att vad vi så länge längtat efter hade kommit. Efter förlossningen skulle Linn sys så då fick jag hålla i Alice i mer än 15 minuter i alla fall. Jisses vad stolt och glad jag var. När Linn hade sytts fick hon tillbaka Alice på sitt bröst och lugnet la sig i rummet där världens underverk hade fötts. /// Hans

Inskickad av: Linn alias Chivas