Är det verkligen normalt??

Träffa andra som har svårt att bli med barn här.

Är det verkligen normalt??

Inläggav Taragonan » 08 jul 2010, 18:27

Livet känns inte värt att leva längre... :cry:
Jag och pojkvännen har nu varit ihop i ca. 7.5år, och i ca. 6 av dom åren har vi inte gjort nått för att INTE få barn.
Men det är först nu på senare tid som vi verkligen blivit desperata och verkligen gått in för att få barn.
Men nu i år i slutet på mars gjorde jag test och ÄNTLIGEN var jag med barn.
Så fick man gå och vara lycklig i HELA en och en halv vecka... men den lyckan varade ju inte länge för 11 april fick jag missfall :cry:
Murphy's lag... kan nått gå fel så gör det, det...
Hela världen rasade samman, men på nått vis lyckades jag att komma mig vidare.
Så dom sista månaderna har gått ännu långsammare än vanligt, varje sekund känns som en minut, varje minut som en timme, varje timme som en dag, varje dag som en vecka, varje vecka som en månad och varje månad som ett år.
Så att nu efter tre månader fortfarande inte vara med barn igen känns helt förjävligt.
Sista månaden har vi haft sex varje kväll under dom 14 dagarna runt ägglossning och simmarna har till och med fått vara kvar hela nätterna, men ändå kom mensen idag... fyra dagar för tidigt :cry:
Är det verkligen möjligt att vi har haft så himla otur under SEX LÅNGA ÅR?
Verkar nästan som det räcker med att missa ETT p-piller och det blir barn med en gång för alla andra...
Hade också velat vara en sån lycklig människa som bara sponant utan förvarning få berätta för pojkvännen att han ska bli pappa.
Inte som det är nu med sorger och ledsamheter hela tiden och allt sker på rutin bara för att man MÅSTE... var är romantiken???
Orkar snart inte med detta mer... skulle önska jag hade en brytare bak i nacken där man bara kunde slå av alla tankar på att få barn...
Men det värsta av allt är f*n alla frågor och kommentarer som: Ska inte ni ha barn snart? eller Är det inte på tiden att ni får ett barn nu?
Och då står vi där tysta bägge två och vet inte helt vad vi ska svara, men tänker för oss själva hur gärna man skulle vilja slå till personen framför sig för att ha frågat...
Om dom bara visste hur jobbigt det är att höra det gång på gång... :cry:
Så det absolut sista desperata jag tagit till nu är inhandlandet av en fertilitetsmonitor, men det är väl bara ca.1600kr rätt i dass...

Tips, råd, uppmuntran nån???
Taragonan
Stammis
 
Inlägg: 145
Blev medlem: 13 apr 2010, 06:02

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav Ellas pappa » 08 jul 2010, 20:03

Vad jobbigt för er... precis som du är inne på så vill du ju själv stänga av tankarna på att få barn och det är naturligtvis inte lätt. Pressen ni utsätter er för och längtan spelar nog in. Jag har inga direkta tips men kan berätta för dig att ett par närstående hade svårt att få barn och gjorde efter ett många försök insemination som gick bra och födde en liten flicka, kort efter förlossningen vart dom gravida igen på naturlig väg, varken planerat eller väntat. Kanske pressen lagt sig och kroppen slappnat av. Jag förstår att det inte är lätt men försök att ha det mysigt ihop utan tankar och förhoppningar om att pricka rätt.

Det man fokuserar på får man mera av, just nu är ni frustrerade! Kanske är det möjligt att byta fokusområde för en tid. Resa, mat, hus, renovering, ekonomi kanske nån fritidsaktivitet vad som helst som ni båda brinner för! Prata ihop er om att hitta ett nytt område.

Det människor som frågar er om ni inte ska skaffa barn snart, tyvärr är dom ju inte medvetna om hur tufft ni har det och frågar säkerligen i all välmening men jag förstår hur ni känner och er frustration över det.
Pappa till två underbara tjejer!
Användarvisningsbild
Ellas pappa
Alltid online
 
Inlägg: 491
Blev medlem: 06 jun 2006, 22:42
Ort: 141

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav ella81 » 08 jul 2010, 20:14

Vad tufft att genomgå ett missfall när ni har försökt så länge :( .

Har du varit i kontakt med en gyn?
6 år är lång tid att försöka bli med barn. Det kan vara så många olika orsaker till att det inte fungerar. Din partner kanske har dåligt med spermier eller om du inte har någon ÄL. Så om ni inte har haft kontakt med någon gyn så tycker jag att du måste försöka få hjälp så snart som möjligt.

Själv har jag fått dignosen PCO vilket gör att jag väldigt sällan får ÄL. Men nu äter jag pergo time för att sätta igång ÄL. Har försökt bli gravid i ett år nu och har också fått kommentarer om vi inte ska ha barn snart.

Lycka till!

Kramar Ella
ella81
Stammis
 
Inlägg: 56
Blev medlem: 21 feb 2010, 20:48
Ort: 155

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav AnKa78 » 09 jul 2010, 12:33

Jag lider med dig. Har inte försökt så länge som 6 år men fick missfall i december förra året o då hade vi försökt i 1½ år innan så lyckan var ju total när plusset dök upp. Men det varade bara en månad. Sen dess har det inte hänt något. Börjar med IVF efter sommaren om inget hänt innan. Är också less på detta och tycker det är orättvist för de som bara behöver titta på varandra så blir det barn.
Tycker absolut att ni ska söka för detta, det har man rätt till när man har försökt i 1år.
MF 091203
Bild
Bild
Bild[url=http://www.pregnology.com]
Användarvisningsbild
AnKa78
Alltid online
 
Inlägg: 850
Blev medlem: 26 sep 2008, 18:32
Ort: 291
Status: stolt mamma

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav Mickan86 » 09 jul 2010, 14:25

Hej Taragonan,

Förstår din frustration. Du och jag är i liknande situationer.

Innan min nuvarande parnter och jag blev tillsammans så var jag i ett förhållande med en kille i 7 år. Använde vi skydd? Nej. Blev jag ngnsin gravid? Nej. Lucky oss tänkte jag då, eftersom vi var unga och absolut inte redo för barn.

Nu med min "nya" kille (har varit tillsammans i 2 år snart,) så har vi heller vi skyddat oss. I början gjorde det inget att mensen kom varje månad, då drog man snarare en lättnads suck. Men nu har vi snart i 1 års tid försökt på "riktigt" dvs äl tester, schemalagt sex ligga kvar efter, käkat vitamner med extra folsyra. Ja allt känns det som.. Och fortfarande, inget.. Mensen kommer varje månad.Nu i augusti kommer vi påbörja en utredning, så får vi se vad de kommer fram till.

Jag skulle ändå rekomendera dig till att vända till till ngn klinik och berätta din bakgrund. Även fast första samtalet är jobbigt (belive me I know) så känner man sig fruktansvärt lättad efter.
Det känns på ngt sätt som man är ett steg närmre sitt efterlängtade plus.

Kram på dig
Bild
Användarvisningsbild
Mickan86
Alltid online
 
Inlägg: 1463
Blev medlem: 28 okt 2009, 12:00
Ort: 141
BF: 111126
Bor: Bromma
Status: Mamma till världens finaste Emilia

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav helenaeg » 09 jul 2010, 14:39

Hej Taragonan. Det hade kunnat vara jag själv som skrev ditt inlägg. Jag känner igen varenda smärta du beksriver och all längtan, frustration och sorg. Skillnaden är att jag fick ett utomkvedshavandskap och inte ett MF.
Vi blev gravida ganska fort efter att jag slutade med mina p-piller men det slutade i katastrof med att jag fick ta bort det foster som jag längtat efter så länge, fostret levde och mådde bra men satt fel. Sorgen efter det och desperationen och längtan är svår att beskriva och svår att förstå om man inte själv varit med om det som vi varit med om. Hela ens liv kretsar kring det och att leva normalt är inte möjligt. För min egen del tappade jag hela meningen med livet.

Jag förstår att det du går igenom nu är fruktansvärt hemskt och det tär så fruktansvärt på en mentalt. Om vi fokuserar på det här sista som hänt med ditt MF så tror jag efter att ha läst om din smärta och sorg att din kropp inte är riktigt redo än. Det fungerar ju så att om din kropp inte anser att du är redo mentalt eller fysiskt så kommer du förmodligen inte bli gravid. Jag tror att hur du mår efter ditt MF gör att det blir en spärr. Jag var precis likadan. När jag efter två månader efter mitt utomkveds blev friskförklarad började vi försöka bli gravida igen och det fanns inget annat fokus i världen än just att bli gravid igen. Men det gick månad efter månad och inget hände. Min desperation växte och jag bara grät, kunde inte jobba och allt var helt upp och ner vänt. Jag längtade så mkt efter att bli gravid så jag höll på att bli tokig samtidigt som jag var livrädd för att råka ut för samma sak igen eller att få MF.

Efter 7 månaders försök sökte jag hjälp hos den gyn som upptäckt mitt utomkveds. Han är fantastisk och har sån empati och är så engagerad i varje person han har som patient. Han undersökte mig och det visade sig att jag utvecklat PCO, vilket jag inte haft förut. Antar att hormoner och min mentala hälsa efter utomkvedet gjort att min kropp utvecklat detta. Jag fick alltså inte ÄL mer än sporadiskt. Vi erbjöds hjälp m ed hormonbehandling och fick det i samband med mensen i sep/okt. Och vet du, det hjälpte :).
Förmodligen så är det så att just det här att få ett hopp, att se en ljusning i tunneln gjorde nog att min spärr släppte och sen hjälpte hormonerna till. Vi hade också redan börjat lägga upp en plan på att om hormonerna inte hjälpte skulle vi privat göra provrörsbfruktning i jan/feb så jag hade något att eftersträva så att säga.

Även jag fick mkt kommentarer som att "varför skaffar ni en kattunge för och inte ett barn", "när ska du skaffa barn, är det inte dax" osv. Skitjobbigt.. man ville bara döda dom. Folk är såå okänsliga och har inget vett. Jag har alltid varit försiktig med att fråga sånt och nu skulle jag aldrig göra det om det inte är så att den andra personen bjuder in till det så att säga.

Och det här med romantiken. När vi försökte var det allt annat än romantiskt. De blev en verkstad med resultatet att min pojkvän fick problem med att prestera och jag blev ännu mer ledsen och frustrerad för hur skulle vi kunna få till det om han inte lyckades komma?
Jag vet också att det känns som att alla blir gravida hipp som happ och visst finns det de som blir det men om du tittar runt här på forumet ser du att det är jätte jättemånga som har motsatt problem. Par som föröker i år utan att blir gravida, tjejer med Pco, tjejer som får utomkvedshavandeskap som resulterar i att man opererar bort äggledarna och tjejer som får MF på MF på MF.

Så du är inte själv. Och om vi ska se det ljusa i det hela så försök att fokusera på att du faktiskt blev gravid. Jag vet att det är svårt att se det nu men faktum är faktiskt att väldigt många aldrig ens blir gravida hur mkt de än försöker men det har du blivit och det betyder att du KAN bli gravid, det är inte fel på dig och inte fel på din kille.
Jag tycker ni ska söka hjälp på en gång och få hjälp. Ni har försökt så pass länge innan ert MF att ni kommer få hjälp. Det kan få dig att slappan av och kunna tänka framåt och då kanske din spärr också släpper. Sen tycker jag att ni ska satsa på få tillfällen med sex under ÄL istället för så många. Enl min gyn som jag nämnde ovan så är två gånger kring ÄL det bästa för om man har sex för ofta så blir kvaliteten på spermierna inte så bra och då minskar chanserna. Om ni istället har sex ca 2 dagar innan ÄL och sen kanske samma dag som ÄL så ökar ni chanserna..

Stort lycka till.. blev ett långt inlägg men kände att jag kände igen mig så mkt i dig. Du får gärna höra av dig om du vill och behöver direkt till mig.

Kram
BildBild
helenaeg
Alltid online
 
Inlägg: 1734
Blev medlem: 07 jan 2010, 11:37
Ort: 258
Status: Tove du är mitt allt

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav Taragonan » 09 jul 2010, 18:48

Antar att vi borde inse att vi behöver hjälp och egentligen har vi väl gjort det med...
Men blir säkert bara att skämma ut sig i onödan att ringa... frågar väl hur gammal jag är och svarar sedan: Välkommen tillbaka när du är trettio!
Och får vi väl komma dit så säger dom väl bara så fort dom ser mig: Kom tillbaka när du har bantat 20kg, nog för att det kanske är sant att jag har några kg för många att dra på men jag ser då folk som är betraktligt större än mig och har bebis i magen...
Känner helt klart igen mig i det du skriver jag med helenaeg.
ALLT kretsar runt att få barn nu!
Att ta en pause och göra nått annat, vad som helst och pröva att glömma bort allt är säkert en knallfin ide Ellas pappa men jag vet så väl att oavsett om jag så stod på toppen av mount everest så skulle ändå mina tankar vara på barn :(
Nu har vi haft semester i snart två veckor och det är meningen att vi ska ha roligt men det enda jag hittills har gjort och längta efter den 12:e då jag äntligen skulle få veta om det blev nått denna månaden vilket det ju inte blev...
Så nu är det ca. en vecka kvar och den blev förstörd den också med mens, mensvärk, tårar som kunde fylla ett hav och alla tankar på att nu är det BARA 29 dagar till nästa gång, 28 dagar till nästa gång, 27 dagar till nästa gång och så vidare.
Plus att man i tillägg har ett jobb man hatar mest av allt på denna jord!
Tänkte att det säkert inte skulle kännas så illa att komma tillbaka på jobb igen om man hade en liten hemlighet i magen att glädjas åt men nu känns det nästan som att man hellre tar livet av sig än att gå tillbaka :cry:

Har tänkt och läst angående detta med hur mycket sex man ska ha, vissa säger att man måste spara och invänta ägglossningen.
Medan andra säger att det spelar ingen roll ju mer destu bättre, forskare har kommit fram till ditten och forskare har kommit fram till datten...
Nu har vi har provat bägge delar nu och inget funkar ju uppenbarligen.
Ska ge min nya dyrgrip några chanser men sen SKA vi ha hjälp för jag orkar inte att fortsätta så här... jag får hela mitt liv förstört :(

Suck... tänk om livet var som på tv-spel och man bara kunde trycka på continue och göra ett nytt försök med en gång, men istället har man EN ynka chans på en HEL MÅNAD!
Taragonan
Stammis
 
Inlägg: 145
Blev medlem: 13 apr 2010, 06:02

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav helenaeg » 09 jul 2010, 19:16

Vännen, ingen läkare kommer skratta åt dig när du söker hjälp. Det finns ingen åldersgräns för när man får söka hjälp, den enda gränsen de har är att man måste ha försökt i ett år och ni har försökt i mer än 6 år!! Sen det här med vikten. Visst är det bra att gå ner lite och det skulle kunna påverka men det är heller inte där någon läkare som kommer skratta åt dig och be dig banta 20 kg. Jag hade själv ca 15 kg övervikt när jag var i kontakt med min gyn första gången och han sa inget om det. Han sa bara att visst är det bra om man kan gå ner men å andra sidan är det inte så lätt när man mår som man mår.

Kanske är det så att du har PCO du också?? PCO kan, förutom att man har sporadisk ÄL, göra att man blir överviktig (speciellt bukfetma) och man kan ha mycket kroppsbehåring eller vara lite manhaftig.. Man måste inte ha dessa symptom, jag hade som sagt var övervikt som var ganska koncentrerat runt magen men i övrigt inga andra symptom (förutom ÄL då).

Kanske är det någon annan hormonrubbning som gör att du har svårt eller det kan vara vad som helst. Det vitkiga är att ni söker hjälp för det finns sååå mycket hjälp att få mot så många av dessa saker. Varför ska ni gå runt och lida och försöka, försöka, försöka om det faktikst kanske finns en anledning som går att lösa??

Nej, försök att ta tag i det och strunt i alla farhågor du har kring hur gyn/läkaren ska reagera för det tror jag inte kommer att ske. De är proffs och hanterar människor som har svart att bli gravida dagligen. De vet hur svårt de människorna har det ohc skulle aldrig skratta åt er. Tänk när ni varit där och fått veta vad det är som ställer till det, då kan ni ju faktiskt verkligen göra något åt det och sen är kanske inte en liten i magen långt borta. Jag vet hur svårt det är speciellt när man är så nere, det är otroligt svårt då att sätta igång med att söka hjälp men om det kan göra att ni har en liten hos er eller i magen om ett tag så är det värt det, tro mig...

Håller verkligen tummarna för er. Uppdatera gärna hur ni gör och hör av dig om du vill prata.
BildBild
helenaeg
Alltid online
 
Inlägg: 1734
Blev medlem: 07 jan 2010, 11:37
Ort: 258
Status: Tove du är mitt allt

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav Beetroot » 09 jul 2010, 22:17

Hej Taragonan!
Tråkigt att höra att du mår så dåligt på grund av detta. Jag hoppas att ni snart kan samla kraft att söka hjälp, jag håller verkligen med helenaeg, det finns otroligt mycket professionell hjälp att få och ingen, ingen som arbetar med detta skulle får för sig att vara nedlåtande eller skratta åt dig!

Jag sökte själv hjälp efter ett missfall och 6 månaders ytterligare försök utan att bli gravid, och fick underbart stöd och hjälp direkt, gynekologen sa absolut ingenting om att jag skulle gå hem och försöka ett halvår till utan tog min oro på stort allvar. Han såg till att ta blodprover och kolla så jag hade ordentliga ägglossningar, och sen fick jag även ett stimulerande läkemedel som skulle underlätta att bli gravid, och det lyckades efter ett tag! Bara att känna att någon lyssnade gjorde mig så mycket mer lugn och avslappnad och gjorde min kropp mer mottaglig att bli gravid, helt övertygad.

Vi fick rådet att "spara lite på krutet" och ha sex 2 dagar innan ägglossning samt på ägglossningsdagen, som jag kontrollerade med äl-test.

Har läst också att det är positivt om tjejen får orgasm också, att det ska hjälpa spermierna fram på något sätt. Det finns 1000 råd om vad man ska göra för att få till det, men mitt viktigaste råd är att ta mod till er och ringa, inga fler semesterdagar att förlora för er!!
Bild

Bild
Användarvisningsbild
Beetroot
Alltid online
 
Inlägg: 292
Blev medlem: 01 maj 2010, 20:45
Ort: 141
BF: 130808
Status: Älskade efterlängtade skorpan född 100822

Re: Är det verkligen normalt??

Inläggav Taragonan » 10 jul 2010, 14:17

Är nog detta med att vi inte har försökt länge nog som oroar mig mest...
Vart går egentligen gränsen för doktorerna från att bara strunta i preventivmedel till att aktivt försöka?
Vi har ju som sagt inte använt nått på ca. 6år men vi har ju inte under alla dessa år prövat stenhårt varje månad... vi har bara under mesta av tiden fortsatt som vanligt med vårat sexliv och tänkt att blir det så blir det och då är det väldigt välkommet!
När vi började bli "desperata" kommer jag inte riktigt ihåg, det har egentligen kommit gradvis så har lite svårt att sätta nån tid på det.

En tidpunkt tillbaka sep/okt -09 (lite osäker) var nog ett tillfälle då vi trappade upp vår desperation iaf..
Vet inte om ni tror på övernaturliga saker men det jag fick höra den dagen får en att fundera...
Min sambo känner iaf en äldre man som är en "naturdoktor" eller vad man ska säga, han påstås vara synsk, kunna heala folk och se spöken m.m.
Denna dagen var sambon hos honom för att hjälpa honom med hans internet och när sambon var färdig och dom bara stod och småpratade så säger han i från ingenstans: Hur mår egentligen tjejen din? Jag har sett att hon inte mår så bra, det är nått ni båda oroar er för...
Sambon ser lite frågande på honom och klämmer fram ett jaha...?
Då säger han: Ni är oroliga för att ni inte ska få barn, men var inte oroliga det blir tillökning.
Vid detta tillfället vet då INGEN mer än jag och sambon om detta, så han står stum och vet inte riktigt vad han ska svara.
Diskussionen går på ett vis vidare och han säger att det är mig det är fel på och han ger sambon en burk med pulver som ska lösas i vatten morgon och kväll och efter si och så lång tid skulle jag vara frisk.
Sambon far hem till mig och berättar vad han har hört och jag sitter lika stum jag med men eftersom jag redan kände mig ganska desperat så började jag iaf dricka mirakeldrickat som jag egentligen var skeptiskt på.
Hade räknat ut att i Januari i år så skulle jag vara klar med kuren.
Och från det att kuren var klar så gick det en mens (17 feburari) och så var jag för första gången i mitt liv gravid.

Oj... det blev en lång historia det, men kände att jag var tvungen att berätta.
Vet själv inte vad jag ska tro om det, det är så mycket som spelar in.
Under denna period tvingade jag mig ner ca. 20kg i vikt, hjärnan kanske spelade mig ett spratt med att tro att jag blev frisk och så vidare.
Men lite märkligt att han prickade rätt med bara en månads felmarginal...

Så om man räknar från september ifjol så är vi väl inte uppe i ett år antar jag.
Sen räknar säkert inte doktorer med den tiden jag var gravid och efter missfallet då jag inte kunde bli med barn så då försvinner väl tre månader till...

Och eftersom jag gradvis under den tid vi har varit ihop har lagt på mig 35-40kg övervikt och fortfarande har 15-20kg kvar så kommer dom säkert tycka att det är ett uppenbart fel varför det inte blir nått.

Vad sa ni egentligen när ni ringde? Vet knappt vart man ringer jag så...
Och hur lång tid får man vänta tills man faktiskt har fått hjälp och "problemet är löst"?
Taragonan
Stammis
 
Inlägg: 145
Blev medlem: 13 apr 2010, 06:02

Nästa

Återgå till Svårt att bli med barn