Akut kejsarsnitt

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

Akut kejsarsnitt

Inläggav Nilla_ » 12 jan 2011, 21:48

Vi fick vår son Ruben den tisdagen den 24 augusti förra året. Min förlossning blev inte alls som jag hade tänkt mig (om det nu finns någon sådan). Ruben är vårt första barn så jag hade ingen aning om hur saker och ting "borde vara". Hur som helst så hade jag lite känningar i magen på tisdagen veckan innan. Med känningar menar jag inte värkar utan snarare magsjukekänningar. Hade "magknipsattacker" som kom och gick hela dagen.

På onsdagen brakade magsjukan ut i full blom. Fick inte behålla ens en klunk vatten, otroligt jobbigt att vara i vecka 38, stor som ett hus, varmaste sommaren på 16 år och så magsjuka på det.

På torsdagen mådde jag bättre och kunde få i mig lite vätska och någon bit mat, men jag kände mig fortfarande väldigt matt och orkeslös vilket inte var så konstigt tyckte jag. Så jag stannade hemma från jobbet den dagen med men var helt säker på att jag skulle dyka upp på fredagen.

På fredagen kände jag mig fortfarande väldigt konstig och hade börjat få ont i magen (magsäcken). Kunde inte äta ordentligt pga. smärtan och drack bara. På kvällen ringde min mamma rådgivningen för jag orkade inte själv för jag var så slut och hade ont. De sa inget speciellt och jag hade börjat tro att det var magkatarr så min sambo fick köpa med sig Novalucol påväg hem från jobbet.

På lördagen hade det fortfarande inte blivit bättre, magen gjorde ruskigt ont, jag kunde varken stå, sitta, ligga, knappt andas och på kvällen stod jag inte ut längre, så jag och min sambo åkte upp till akuten. Där fick jag sitta 1 timme (rätt snabbt va? :P) sedan tog de lite prover och skickade upp mig på förlossningen. Där gjorde de ultraljud och såg att Ruben mådde bra och jag sa att jag trodde jag hade magkatarr. Så jag blev hemskickad med losec. De hjälpte litegrann så jag iaf kunde sova någon timme.

På söndagen kändes det lite bättre och jag kunde sova på förmiddagen och få i mig lite yoghurt, men sedan blev det värre igen. Jag tog mig dock genom dagen på något vis.

På måndagen var smärtan fruktasvärd igen, hela dagen låg jag i sängen och försökte hitta en position som inte skar som knivar i magen för att få sova lite. Jag var helt slut av sömn- och näringsbrist. Tillslut sent på kvällen bröt jag ihop helt och mamma körde upp mig till akuten igen (min sambo skulle jobba tidigt nästa morgon). Denna gång fick jag gå direkt till förlossningen och lades in där. De tog lite prover och jag fick 2 citodon mot smärtan. Jösses vilket drag det var i dem! Jag blev smärtfri på 5 minuter helt fantastiskt underbart. Sedan skulle jag sova över där till nästa dag då de skulle ta mer prover. Sagt och gjort jag hoppade i en av de där vackra sjukhusskjortorna (men sjukt sköna!) och störtade i säng.

Jag hann dock bara lägga huvudet på kudden så kom en sköterska in och såg allvarlig ut. Mina prover såg inte bra ut sa hon. - Nähä sa jag förvirrat. Hon ville inte säga mer innan läkaren kom. Jag var hög på smärtlindring så jag tänkte bara jaha, då får jag väl vänta på doktorn. SKöterskan tyckte dock att jag skulle ringa in min sambo. Så jag ringde och väckte honom och bad honom ta med BB-väskan jag packat.

När min sambo kommit upp kom en läkare och berättade att jag hade svår havandeskapsförgiftning. Något som kallas HELLP-syndrom. De hade hittat protein i mitt urin och jag hade väldigt dåliga levervärden (smärtan jag känt var levern som hade svullnat). Dessutom hade mina blodplättsnivåer (som gör att blodet levrar sig) sjunkit dramatiskt. Jag behövde ett akut kejsarsnitt. Läkaren la handen på mig och sa - Jag vill inte göra er nervösa men du är väldigt sjuk. Allt gick så snabbt och jag var så slutkörd och hög på smärtlindring att jag inte insåg allvaret och lika bra var det kanske.

Vi fick hur som helst spendera natten med att fylla på mina blodplättsnivåer med 5 påsar för att komma upp till en nivå där jag kunde genomgå en operation. Först visste de inte om jag ens skulle få vara vaken under ingreppet, men de kom fram till att ryggmärgsbedövning skulle gå bra. Tack och lov, även om min allra största skräck varit just nål i ryggen.

På förmiddagen strax efter kl. 11 bedömde de att mina blodplöttsnivåer var tillräckligt höga och körde iväg oss till operationssalen. Allt var helt surrealistiskt, jag hade ju bara magkatarr och här låg jag nu och skulle få barn. Jag hängde inte med för 5 öre. Nålen i ryggen gick superbra, jag kände ingenting av den. Sedan gick det undan kl. 11:34 kom han ut och vi fick se honom, men jag kunde fortfarande inte förstå att där var vår son. De gick iväg med honom och min sambo följde med.

Jag blev kvar ca 30 min sedan kördes jag till intensiven där jag fick ligga i 24 timmar för koll. Fick inte en blund sömn, massa apparater, en karl som snarkade så fönstrena skallrade och så blev jag stucken i armen var 3:e timme. Ruben och min sambo kom ner 2 ggr under dagen och hälsade på. Jag var stenhög på smärtstillande så jag hade fortfarande svårt att knyta an till Ruben även om jag höll honom och rent logiskt förstod att han var min son, det var svårt.

Efter ett dygn körde de mig till BB och vi fick ett eget rum tack och lov. Där blev vi kvar i 1 vecka. Jag hade fruktasvärt ont i snittet. Jag kom inte ur sängen på förrän efter 3 dagar då sköterskorna tvingade mig. Det var det smärtsammaste jag någonsin upplevt. Det brände och skar i magen, jag sprutade svett och blev alldeles yr. Dessutom svällde mina bröst upp som två stenhårda meloner och jag hade stora problem med amningen. Fick pumpa, hade sår och det var bara total katastrof. Jag var dessutom fruktasvärt trött efter 1 veckas "magkatarr" utan sömn och mat och nu med snitt, stenhårda bröst och ett barn som inte lät en sova.

När vi kom hem efter en vecka hade jag fortfarande väldigt ont i snittet och fick gå framåtböjd, hade svårt att ta mig i och ur sängen och hade en kondis som inte finns på denna jord. Min upplevelse var både bra och dålig. All personal runtomkring mig var jättegulliga och profesionella, men jag kände mig så slut, så ynklig och besviken på att det inte blev en "normal" förlossning att jag kände mig berövad någonting. Jag tyckte och tycker än idag att det känns så trist att jag och min sambo inte fick dela den första tiden med vårt barn tillsammans... det saknade jag.

Är det någon fler som upplevt samma sak som jag? Skriv gärna jag vill höra din historia! Ruben är idag 4½ månad och mår jättebra, jag känner fortfarande av snittet med dålig känsel och ömhet, men jag hoppas att det med tiden ska ge med sig.
Nilla_
Nykomling
 
Inlägg: 2
Blev medlem: 12 jan 2011, 18:50

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav Fru Angelica » 13 jan 2011, 01:11

Usch, Nilla hoppas att du/ni mår bättre nu! Det tar sin lilla tid när man går igenom en sådan sak.
För mig så tycker jag att ärret är jobbigt ibland.
Vår dotter föddes okt -08 med Urakut kejsarsnitt det var ett story trauma för mig.
Snabb tillbakablick:
I vecka 18 när ultraljudet görs så misstänker vi att läkaren gjort fel. Han fumlar med apparaten och trycker fel. Vi får komma tillbaka några dagar senare till samma läkare och han gör ett nytt ultraljud och säger allt är okej.
Jag min man och vår sån som är knappt 9 månader åker hem glada.
När jag är i Vecka 21 åker vi på semester skulle vara borta 1 månad. Mina ben och fötter svullnar något kollosalt får inte ens på mig mina sandaletter sen får jag ont i magen av och till, reagerar inget särskilt tänker att det är maten. Men sen vecka 23 börjar mardrömmen jag har knip och vi far genast till sjukhus de gör ultraljud och tittar oroligt. De berättar att det är inga bra nyheter. De säger att det är en flicka och att hon har vatten i huvudet, magen osv hon är väldigt svullen och har hjärtslag på 250 vilket orskar vattensamling och hon rör sig knappt. Vi blev så chockade att vi åkte till ett annat sjukhus för bedömmning och samma svar där. Jag lades in medesamma för behandling.
Hon hade 20% chans att överleva! De gav mig två sorters hjärtmedicin att få ner hjärtrytmen så vattnet skulle gå tillbaka. Men det pratades mycket om att ta ut henne. Vi flög hem till Sverige till sahlgrenska efter några dagar vi behövde akut läkarvård man visste inte om hon skulle överleva resan.
Vi stannade på sjukhuset ca 1 vecka innan vi kunde åka hemåt till Småland.
Hela min graviditet bestod sen av att äta hjärtmedicin. Åt väldigt höga doser eftersom att det skulle till lilla tjejen.
Jag blev sjukskriven kunde inte ta hand om mig eller våran lilla kille. Blev förgiftad pga mkt mediciner. Åkte varje vecka på kontroll till sjukhuset som lårben timme från oss fick inte köra bil pga medicinerna och spydde hela tiden. En ung tjej åka serviceresor och tror att det är väl inget fel på henne. Jobbigt! Sen när jag nästan var fullgången ca 3 dagar kvar så fick de sätta igång mig jag var knäckt. Allt var okej min man lämnade mig för det skulle ändå kunna ta upp till 3 dygn innan hon föds. Vi hade eget och våran lilla kille som var sjuk senare på dagen. Jag sa till min man att stanna hemma och ta hand om honom jag har all hjälp jag kan få. Jag fick min tablett för igångsättning och de var så gulliga mot mig och mot natten började det men skedde inte så mycket så jag fick en tablett till och pang på rödbetan jag hann inte med någonting. Jag fick så ont och skrek värken upphörde inte.
De tittade på papprena och datorn sa inget till mig slog larm drog iväg sängen med benen uppåt lägger masken över mitt ansikte jag skriket längs hela korridoren. Snälla hjälp mig denna smärta.....minns bara en massa människor runt omkring mig. Sen är jag väck. Dagen efter minns jag ingenting ser min man ska resa mig upp ur sängen går inte har sån värk. 05.48 kom våran Ängla till världen sa min man med Urakut kejsarsnitt hon hade fastnat och hjärtslagen sjönk. Okej var är hon hon ligger på neo och jag fattar ingenting. De kör in mig med sängen och jag får se henne det kändes så otroligt skönt. Men jag glömmer aldrig känslan och ärret finns kvar 4 Ever.
Användarvisningsbild
Fru Angelica
Stammis
 
Inlägg: 160
Blev medlem: 08 jan 2011, 00:10
Ort: 295
BF: 041011
Status: Nu är 3:an här :0))

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav Strumpan » 13 jan 2011, 01:14

Vilken kämpig början ni fick! Hoppas att fortsättningen blir mycket lättare för er lilla familj! Grattis till sonen!
[url=ht[url=http://tickers.families.com]Bild[url=http://tickers.families.com]Bild[/url]
Användarvisningsbild
Strumpan
Alltid online
 
Inlägg: 1418
Blev medlem: 05 nov 2007, 21:53
Ort: 141
Status: Gift och mamma till två barn

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav Fru Angelica » 13 jan 2011, 11:09

Måste tillägga att även om vi hade dåliga upplevelser. Man glömmer aldrig men med tiden så tänker man inte konstant på det men givetvis så kommet det då och då. Jag själv mådde ganska dåligt blev deprimerad och det påverkade familjen. Men jag tog tag i mig själv och pratade mycket med min man och blev starkare med tiden, för trots allt så när man ser på lilla knytet så är man otroligt tacksam att de är här även fast det gick som det gick. Jag hoppas innerligt att ni tänker skaffa flera barn så du inte får denna sista erfarenheten för att det är sån underbar upplevelse som jag hoppas du får uppleva. Vi själva försöker nu med nummer 3 ska testa mig nästa vecka hoppas allt går vägen och går bra.
Många styrkekramar till dig!
Användarvisningsbild
Fru Angelica
Stammis
 
Inlägg: 160
Blev medlem: 08 jan 2011, 00:10
Ort: 295
BF: 041011
Status: Nu är 3:an här :0))

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav Fru Angelica » 16 jan 2011, 01:11

Usch, jag brukar verkligen inte prata om min upplevelse men det kändes skönt att skriva av sig.
Finns det verkligen ingen mer som vill dela med sig :0(( ?
Användarvisningsbild
Fru Angelica
Stammis
 
Inlägg: 160
Blev medlem: 08 jan 2011, 00:10
Ort: 295
BF: 041011
Status: Nu är 3:an här :0))

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav MC_86 » 16 jan 2011, 23:26

Jag hade också en tråkig upplevelse med min förlossning. Dock slapp jag kejsarsnitt men jag undrar om det inte hade varit bättre?!?

Efter 60 timmar av värkar (!!) hade hon fortfarande inte kommit ner ordentligt i mitt bäcken men tillräckligt långt för att hon skulle ut vaginalt och inte med kejsarsnitt. Plötsligt går hennes hjärtljud ner och en stor överläkare kommer in och pekar med hel hand och säger att de måste lägga en sugklocka. Jag hann inte reagera på vad som nu händer då jag är hög på adrenalin och lustgas. Utan att ha egentligen krystvärkar ber de mig nu att krysta vid varje värk - men helt slut och förvirrad som jag var hade jag svårt att känna när värkarna startade och slutade... De drog och slet i sugklockan (i mitt underliv) men klockan släppte bara från hennes huvud. 3 försök gjorde de innan de gav upp!

Då kom överläkaren fram med tången - nu såg jag reaktionen på min sambo att detta var allvarligt! Under första värken med tången så tryckte de tången och hennes huvud nedåt och jag kände hur allt brände. I panik skriker jag att jag går sönder!!!! Andra värken var det samma sak de slet och drog nedåt tills hon var ute. Då var smärtan borta (de la en bäckenbotten bedövning då mina skador var så omfattande) - och hon fick komma upp på mitt bröst!

Jag hade gått sönder i hela mellangården, inre och yttre ringmuskeln, 2 muskler upp i slidan.... Helt förstörd med andra ord!

Jag kan verkligen känna mig snuvad på min förlossning. Fick ju inte göra det själv. Det jag fick göra själv var att ha värkar men inte det häftiga med att själv trycka fram en bebis.. Henne drog de ju ut med våld!!

Nu har 1 år gått och jag är helt återställd - men fortfarande kan jag känna mig så otroligt besviken på vad som hände! Och besviken på att jag troligtvis inte kommer få göra det igen (kommer nog bli kejsarsnitt nästa gång då mina skador var så stora!)....
Användarvisningsbild
MC_86
Alltid online
 
Inlägg: 481
Blev medlem: 20 apr 2009, 20:54
Ort: 141
BF: 130811
Bor: Sthlm

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav Fru Angelica » 22 jan 2011, 13:11

Skulle väldigt gärna vilja läsa om flera förlossningsberättelser.
Användarvisningsbild
Fru Angelica
Stammis
 
Inlägg: 160
Blev medlem: 08 jan 2011, 00:10
Ort: 295
BF: 041011
Status: Nu är 3:an här :0))

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav CamillaG » 03 feb 2011, 06:01

Jag had ocksa en svar forlossning, blev inte som jag tankt mig.

Mina varkar borjade sa smatt (en tisdag), slem propp foljde och allt var som det skulle. Vid 12:00 nasta dag (onsdag) kom varkarna sa pass att det var dags att klocka och vid 16:00 var dom nu mellan 3-5 minuter och drygt 1 minut langa. Vi akte in till sjukhuset (bor i USA) dar skoterskan tittade pa mig och sa oj, du har riktigt ont. Hon kollade mig och jag var da 1 cm :shock: Jag bara stirrade pa henne och tankte hon maste ha fel for det gjorde ju sa javulskt ont. Hon ringde lakaren som kom och undersokte, 2 cm. Egentligen ska man bli hem skickad men min gyn sa att det var uppenbart att jag hade alldeles for ont for att vara i ett sa tidigt skede att han inte tyckte vi skulle aka men vi fick bestamma. Min man ville aka hem men jag orkade inte. Jag hade sa himla ont med varkarna att jag var radd for att jag inte skulle kunna komma tillbaka. Vi valde rummet och jag satte mig i duschen vilket var det anda som hjalpte. Min gyn sa att han skulle vanta 2 timmar sen komma tillbaka men han sa att han inte trodde att denna forlossning skulle fortlopa naturligt eftersom den redan inte foljde "den vanliga kurvan." (Har i USA ar snitt gjorda i valdigt hog procent och man far verkligen fajtas for att fa en vaginal forlossning sa jag och min man fajtades verkligen for att forsoka fa det att lyckas naturligt).

Lakaren kom tillbaks vid 21:00 pa kvallen. Mina varkar var sa grymma och mina ben sa trotta att jag inte orkade sta langre. Nu borjade varkarna ocksa ga in i ryggen vilket ar vanligt nar bebisen ligger med ansiktet at fel hall (och det gjorde han ju saklart :wink: ). Var fortfarande helt oforandrad vid undersokning, 2 cm oppen men 1cm kvar av livmodertappen. Gyn tyckte att vi skulle kora snitt men vi tyckte att det var val onodigt eftersom bebis madde bra. Han sa okej, vi kan spracka hinnorna och se hur det gar. Oh, hjalp, vilken smarta! Efter 2 timmar med extremt intensiva varkar, nu 4 cm sa bad jag om EDAn. Den sattes vid midnatt och det kandes nu okej. Dags att vila.

Efter ett par timmar med dropp som okades var 15:e minut sa borjade Max hjarljud att krangla. Skoterskan var in och ut i rummet...lagg dig pa vanster sida, skaka pa magen, byt sida, anvand syrgas osv. Inget hjalpte och hjartat fortsatte ga ner vid varje vark och nu tog det langre och langre tid for bebisen att aterhamta sig och pga droppet sa kom ju varkarna sa tatt inpa varandra. Vid 03.30 ringde dom lakaren. Fick besked att han var pa vag in for snitt. Fran det att dom sprackte hinnorna och fram tills dess att gyn kom 04.00 ingen forandring, 4cm. Min man var nu vaken och borjade grala med lakaren :? om att han inte gett mig en chans att ga igenom forlossningen och att han bara vill snitta for det ar vad alla gor, dom skulle aldrig sprackt hinnorna, manga andra kvinnor har verkar i 30 timmar jag hade bara hallt pa i 17...jag stor-grat. (Borde tillaga att dom stangt av EDAn eftersom jag skulle fa annan bedovning infor snitt sa kande ju alla varkar igen.) Jag behovde ju hans stod och dar sager han i princip att jag inte forsokt tillrackligt. Samtidigt ar man livradd for operation, livradd for att ga i sonder om det skulle fortsatta vaginalt (dom trodde bebisen var for stor och att det var darfor han ej kom ner) plus att jag nu ar dodens trott for jag hade varit vaken tisdag till onsdag natt i och med varkar plus att slem proppen gick och jag blodde en massa.

I alla fall, kl 05.15 sa var lakaren bra irriterad pa min man och sa att antingen kunde vi neka snitt nu och fortskrida men da ar chansen ganska hog att det blir akutsnitt och da far pappa inte vara med eller sa kunde vi gora det nu och han kunde vara med. Och borde vi inte tanka pa bebisen. Nu bestamde jag att det blir snitt men var sa ledsen att min man var sa motstravande. Han ar alltid valdigt stodjande och nu i efterhand forstar jag att han bara gjorde det jag bett honom om- att pusha sa hart vi kan for en vaginal forlossning. Sa 05.35 torsdag morgon tittade Max ut och det anda jag kunde tanka pa var att fraga hur mycket han vagde. 3960 gram. Jag upprepar bara "I could've pushed him out, he was not too big." Sen satte dom en invirad bebis i huvet pa mig och sa pussa din son. Sen drog dom ivag med honom for att undersoka pga dom laga hjartljuden. Jag sa till maken att folja med bebisen. Blev hopsydd, lag pa vaket och kunde bara tanka pa vad som gatt fel. Han var ju inte for stor. Jag missade helt att fa se honom. Visste inte om han hade alla 10 fingrar och tar. Jag tyckte det var hemskt. Maken var helt splittrad, kom tillbaks for att kolla att allt var okej med mig hela tiden och jag ville bara att bebisen inte skulle fa vara ensam.

Klockan 08:15 fick jag antligen min bebis hos mig for forsta gangen. Vilken lycka. Hela forsta dygnet var jattejobbigt for mig for jag kunde liksom inte forlika mig med att jag blivit snittad och forsokte forgaves forsta vad jag gjort for fel. Kande mig sa fruktansvart berovad pa min forlossning. Min bebis skulle ju ligga pa min mage och jag fick inte ens se honom, bara ett litet inlindat huvud. Jag visste ju inte ens vad han hade for kon. Fick fraga om och om igen vad det blev?

Nasta dag kom gyn for att undersoka mig pa sjukhuset och jag fragade da vad som egentligen hant. Maximillian hade haft navelstrangen lindad runt halsen 2 ganger. Gyn sa att det hade varit absolut omojligt for honom att komma ut naturligt, han hade inte klarat sig. Jag forsokte tanka att det var ju tur att det blev som det blev men kande mig valdigt berovad anda under en lang period efterat. Jag kande ocksa att jag had svikit mig sjalv, att jag inte var stark nog att hantera en forlossning eftersom jag vart sa radd for att spricka mot slutet. Jag var valdigt deprimerad efterat och kande mig misslyckande. Men sa sakteliga borjade allt kannas battre och idag forstar jag att jag hade tur. Det hade kunnat ga illa for Maximillian men nu har jag en san underbar pojke i mitt liv.

Oj det har blir riktigt langt...

Nu ar vi gravida pa nytt efter 8 manaders provande. Det ar valdigt ovanligt i USA att fa gora vaginal forlossning efter snitt-dom ar radda att bli stamda. Vi hoppas pa vaginal nar det blir av for att fa en till chans pa en vanlig forlossning men om det inte blir vaginalt sa tanker jag i alla fall gora upp en plan med lakaren denna gang sa att jag kan fa ha bebisen hos mig innan dom gar ivag med den. (Man gor birth-plans har med sin lakare)

Det har var min forlossning :)
Bild

Bild
Användarvisningsbild
CamillaG
Alltid online
 
Inlägg: 341
Blev medlem: 16 sep 2007, 21:37
Ort: 109
Bor: I Florida

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav moniq » 14 apr 2011, 17:52

Jag har också varit med om en förlossning som inte alls blev som jag hade tänkt mig... Intressant att höra andras historier och skönt att man inte är ensam om att vara besviken över upplevelsen..

Onsdagen den 5 januari 2011 vaknade jag ca 05:30 av att det kändes som om något skulle ha runnit mellan benen. Tänkte att det är säkert fostervatten. Jag var då i vecka 36+1 med vårt första barn. När jag gick upp på toaletten o satte mig ner så plaskade det bara ut och när jag kollade så var det inte vatten utan blod, färskt alldeles rött blod. Fick panik och väckte sambon. Han tyckte jag skulle ringa BB vilket jag också gjorde. De sa att jag kunde komma in så skulle de kolla hur bebisen mådde. Var på sjukhuset redan innan klockan 6 och låg sedan 45 minuter i ctg-kurva innan sköterskan kom på att kolla hur mycket jag blödde. Även om jag sagt att det var mycket blod så tror jag inte hon hade väntat den mängden för sen blev det fart på. Läkaren ringdes in (finns inte gynekolog nattetid på vårt lilla BB). Hon kom runt 7 tiden och det tog inte lång tid för henne att bestämma vad som skulle göras, " genast till operation". Hon misstänkte att moderkakan börjat lossna i förtid. Klockan 7:44 den 5.1.2011 kom vår lilla kille i graviditetsvecka 36+1. Han hade navelsträngen runt halsen och moderkakan var så pass lågt ner att de var tvugna att skära igenom den när de gjorde snittet.
Lillen mådde inte bra. Jag fick knappt se honom innan de for iväg med honom till barnavdelningen. Det var enormt jobbigt att ligga där på uppvaket och inte veta hur han mådde. En sköterska ringde till barnavdelningen och kollade läget. Han hade svårt att syresätta sig så de satte honom i kuvös med c-pap maskin som skulle hjälpa honom med andningen.
När jag äntligen fått känseln tillbaka i benen rullades jag till barnavdelningen så att jag fick se honom. Där låg han i kuvös med en maskin som täckte nästan hela hans ansikte, dropp i ena foten och en satureringsmaskin i andra foten. Vi fick känna på honom genom luckorna i kuvösen men det tog ända till mitt i natten nästa natt innan jag fick ha honom i famnen en liten stund tills hann igen måste tillbaka i kuvösen. Det var fruktansvärt jobbigt att vara på BB utan bebis. Jag sov enormt dåligt på nätterna och var jätte ledsen. Saknade min magbebis så fruktansvärt och hade svårt att förstå att det faktist var vår bebis som låg på barnavdelningen. Smärtan efter snittet kändes som en bagatell pga av oron om hur det skulle gå med lillkillen. När han var 4 dagar gammal fick han äntligen komma ur kuvösen och vi fick börja öva oss att sköta honom så smått. Han var fortfarande trött och sov så gott som hela tiden samt syresatte sig fortfarande lite dåligt. När han var 6 dagar gammal fick han en blodtransfussion och då blev han strax piggare men så uppdagades att han hade ett biljud på hjärtat. Vi skickades till ett större sjukhus på hjärtultra och som tur var så var det goda nyheter där. Han har ett litet hål mellan kamrarna som kallas vsd. Det borde växa igen av sig själv så småningom och kommer inte att påverka honom alls eftersom det är så litet. Eftersom det inte var något större fel på hjärtat fick vi åka hem.

För mig var det en chock att komma hem. Vi hade inte föreberett klart hemma eftersom han kom en månad för tidigt så allting var uppochner. Varken jag eller pappan hade tidigare skött någon nyfödd och jag hade bara sovit en natt med bebisen på sjukhuset och då hade han satureringsmaskinen på så då visste jag ju hela tiden om han syresatte sig ordentligt. Jag var konstant orolig första veckorna. Sov enormt dåligt. Var som mest en hel vecka utan att sova och då bestämde jag mig att jag behöver hjälp. Fick insomningspiller så att jag skulle kunna sova ordentligt och så får jag lite samtalsterapi iom att en sköterska som är specialiserad på förlossningsdepressioner kommer hem och hälsar på med jämna mellanrum.

För mig har hela upplevelsen varit värst psykiskt. Jag känner mig totalt snuvad på den häftiga upplevelsen att föda barn. För mig känns det absolut inte som om kejsarsnitt är att föda barn, det är att få barn. Speciellt eftersom jag inte kännt en endaste liten sammandragning ens... Hade så gärna velat kämpa fram mitt barn. Hade velat att det skulle ha varit en gemensam upplevelse med pappan och nu fick han inte ens vara med. Hade så gärna velat få en skrikande bebis på magen och det fick jag inte heller. Och hade så gärna fått ha en bebis på BB och få amningen att fungera från början och det fick jag inte heller. Vår lillkille var alldeles för trött för att amma första veckan och sen hade han ingen sug och sökreflex heller så det var ingen lätt konst att få honom att greppa bröstet. Fick dock hjälp från BB med amningen så jag har i alla fall fått känna på hur det är att amma mitt barn även om mjölken definitivt inte räcker till.

Nu är lillkillen 3,5 månad och han mår förträffligt. Växer som bara den och är det finaste söta lilla kille jag sett! Jag mår också betydligt bättre men är fortfarande besviken på upplevelsen, det kommer jag troligtvis alltid att vara, men jag ältar inte förlossningen och allt runt om kring lika mycket längre. Jag har äntligen börjat njuta av att vara mamma och blir inte hysterisk över minsta lilla längre!
Bild]
moniq
Nykomling
 
Inlägg: 4
Blev medlem: 29 maj 2010, 06:37

Re: Akut kejsarsnitt

Inläggav linnie » 06 okt 2011, 17:59

Hej!

Jag blev så glad över att det finns en sådan här tråd. Det är alltså inte bara jag som blev ledsen över att bli snuvad på förlossningen. Många har inte alls förstått att jag blev ledsen utan tyckt att jag borde vara glad som slapp förlossningssmärtan! Här kommer min berättelse i långkorthet:

Vi var inbokade för överburenhetskontroll på måndagen och på fredagen började jag läcka vatten. Just då trodde jag att det bara hörde till slemproppen som gått till och från under lång tid. På måndag morgon rinner det lite vatten utmed benen och vi ringer förlossningen. Jag hamnar i telefonkö och blir sedan bortkopplad! Vi åker istället till kontrollen och säger att vattnet har gått, det började nog i fredags. Svaret blir att det kan även ha varit en flytning. Läkaren kollar och bebisen har bara lite lite vatten kvar vid huvudet. Hon säger att enligt deras policy väntar man 3 dygn efter att vattnet har gått därefter sätter man igång förlossningen pga den förhöjda infektionsrisken. Vi säger att eftersom det var i fredags så är det tre dygn idag. Hon säger att det spelar ingen roll för det som gäller är att tre dygn efter att en läkare har konstaterat att vattnet har gått sätts det igång. Undrar hur infektionen vet det.De skickar hem oss med ett papper med info där det står om vad som gäller "efter mitt beslut om att invänta spontana värkar" inte för att någon har frågat på morgonen till mig... På torsdagen beslutas om igångsättning med dropp. Vi ligger från 7 på morgonen till 22 på kvällen och droppet höjs och höjs och jag känner ingenting. Vid 22 kommer någon och stänger av droppet och säger att doktorn snart kommer och berättar hur vi går vidare. Doktorn kommer och säger att det får bli akutsnitt för det är så länge sedan vattnet gick att infektionsrisken är hög. Blir snittad bebis och mannen går till förlossningen jag till uppvaket och sedan allihop till BB. På BB är alla otroligt okunniga och oproffessionella. Jag fick bland annat fel medicin och jag fick själv be dem trycka på min livmoder vilket var superviktigt enligt dem på förlossningen eftersom den inte ville dra ihop sig. Efter en dag kom någon och sa att vår pojke skulle läggas in på neo eftersom han hade något förhöjt värde som kunde betyda infektion. Gissa om vi var arga och ledsna. Vi frågade hur länge han skulle vara där och få dropp och sköterskan svarar att det vanligaste är 7-10 dagar. Jag skiter väl i vad som är det vanligaste jag vill veta vad som gäller min pojk men vi får inga svar om någonting. Efter massa krångel och bråk med sköterskor med skitiga händer kom vi hem 2 dagar senare! Nu är allt ganska bra men de första 2 månaderna var hemska. Jag mår fortfarande dåligt över att ingen lyssnade på oss och att det blev snitt samt att de sedan la in pojken på neo utan någon riktig info till oss. Varför satte de inte igång allt tidigare så att det hade funnits tid att göra fler försök med droppet? Bebis mådde bra så det var inte pga den... Nu börjar funderingarna komma på hur det ska bli med nästa barn...
<div><a target=_blank href=http://www.pregnology.com/pregnancy/06/17/2011><img border=0 width=450 height=185 src='http://www.pregnology.com/preggoticker2/777777/000000/My%20pregnancy/06/17/2011.png' alt='Pregnancy%20ticker'></a><br><a style=font-size:9pt;color:#444444 target=_blank href=http://www.pregnology.com>Make a pregnancy ticker</a></div>
linnie
Nykomling
 
Inlägg: 10
Blev medlem: 12 okt 2010, 12:03


Återgå till Min förlossning
Annons: