Det blev en Ruben

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

Det blev en Ruben

Inläggav Joey » 25 jan 2013, 14:03

Vi väntade och väntade. Jag plöjde böcker om förlossning, smärtlindring, profylaxandning och vaggade runt på biblioteket var och varannan dag. Tyckte att jag befann mig i ett konstant otrevligt tillstånd som påminde om en inkontinent valross med artros…och jag var inte ens fullgången! Vi var övertygade om att vi dessutom skulle gå över tiden och jag fasade för de kommande veckorna. På besök hos barnmorskan i v. 39+2 bad jag henne undersöka om det hade hänt något, mer på grund av önsketänkande än något annat, men det visade sig att det var på G – jag var öppen 2-3 cm med buktande hinnblåsa! Det skulle inte förvåna mig om bebisen kom inatt sa BM och gjorde att jag åkte hem med enorma fjärilar i magen. Hennes kommentar gjorde oss sjukligt exalterade, och när inget hände blev vi ÄNNU mer otåliga. Jag kvävde en barnslig lust att ringa MVC och klaga eftersom BM hade lovat en bebis som fortfarande lyste med sin frånvaro.

39+5, klockan 02.00, var jag uppe på ett av mina reguljära nattliga toalettbesök när det där efterlängtade knäppet äntligen hördes. Jag satt kvar extra länge för att försäkra mig om att det verkligen var vattnet som gått och inte bara kontrollen över blåsan som gått förlorad, men var till slut övertygad. Stew vaknade när jag gick och lade mig igen: I think my water just broke sa jag, Really? Oh, great svarade den blivande trebarnsfadern rutinerat och somnade om. Men för en förstföderska var allt alldeles för spännande och läskigt för att sova mera, och dessutom började värkarna nån halvtimme senare. Svaga och oregelbundna, visst, men ändå. Jag satte på TENS-apparaten och kollade på teve ett tag innan jag ställde mig i duschen. Varmvatten var min absoluta favoritmetod för att distrahera mig från värkarna, även senare på förlossningen!

Efter en timme i duschen satte jag på mig TENS-maskinen igen och åt frukost vid den okristliga tidpunkten 04.30, sen försökte jag klocka värkarna på varktimer.se och insåg att de var skrämmande regelbundna trots att de inte gjorde jätteont. Var fjärde minut, borde man inte ringa nån då? tänkte jag, men kollade ändå vidare på några gamla repriser av The Nanny, fast besluten att inte vara en hispig förstis som blir hemskickad med en alvedon av en trött barnmorska. Klockan 06.00 kände jag att det var dags för sällskap i soffan och gick för att väcka min man. Som många exilbritter så har han svårt att motstå en rejäl lördagsfrukost med bacon, ägg och rostat bröd, så jag gav honom en heads up i tid: If you wanna have that fry up you should have it now before it’s too late sa jag och det fick fart på honom. En timme senare tyckte vi att det var dags att ringa förlossningen, och barnmorskan som svarade tyckte att vi skulle komma in direkt eftersom vi inte hade varit in och visat upp oss tidigare under morgonen. Hjälp, skulle vi äntligen åka nu!?

Eftersom vi bor ungefär fem minuter från Akademiska så var vi inte direkt stressade, utan såg till att alla saker kom med (en jätteväska hade stått packad i bilen i flera veckors tid, men lite kompletterande godis finns det ju alltid plats för!). Vi kom in på avdelningen klockan 8 på morgonen och fick träffa BM Elin, som var ung, söt, positiv och genomsnäll trots att jag försökte förmedla en aura av Wonder Woman utan sympatibehov. Hon såg förmodligen igenom mig på två röda. Jaha, du är fyra centimeter öppen och värkarna ser bra ut, här ska inte åkas hem sa hon efter undersökningen och gick för att hitta ett rum åt oss (vilket inte var svårt eftersom det bara var två bebisar på G den dagen). Jag var fortfarande glad och tyckte att allting var spännande och roligt…den känslan skulle gå över inom kort.

En ökande känsla av att jag hade en obeveklig propp i röven som skulle blockera bebisens färdväg fick mig att be om något laxerande. Strax efteråt låg jag på sidan i sängen och fick mitt första lavemang någonsin. Ligg kvar här och håll dig så länge som möjligt, gärna 15 minuter… sa Elin, men jag hann knappt dra min roliga liknelse till Gert Fylkings 90talsklassiker ”SM i lavemang” innan det blev sjukligt bråttom. I need to go, like, right now mumlade jag desperat medan jag satte min simultankapacitet på prov genom att samtidigt försöka 1) ta mig igenom en värk, 2) ta mig upp ur sängen och 3) undvika att bajsa ner förlossningssalen i detta tidiga skede. But it’s only been five minutes sa Stew oförstående och verkade inte fatta att jag var i seriöst behov av hjälp för att inte för alltid förlora allt vad värdighet heter… Does it look like I care!? sa jag med högre ljudvolym och försökte förstå varför i all världen lavemang inte görs inne på toaletten direkt. Till slut tog jag mig in i badrummet och kunde slappna av. (Den här oron över min värdighet höll inte i sig så länge, när jag åkte hem från Akademiska dagen efter kände jag att jag aldrig mer behöver skämmas för något kroppsligt igen, efter en förlossning är man liksom bortom den punkten…)

Efter den härliga upplevelsen passade det ganska bra med en dusch. Jag satt och spolade mig med hett vatten medan jag blev matad med choklad och saftsoppa, Stew fikade med mig i badrummet och tyckte att det var så surrealistiskt att han var tvungen att föreviga det hela med kameran (dessa smickrande foton kommer aldrig någonsin att existera någon annanstans än i en mycket privat mapp i datorn…). BM Elin tittade in då och då tillsammans med den irriterande usk:an som jag glömt namnet på och en överexalterad barnläkarstudent. När jag gjort slut på allt syre i badrummet och duschat mig nära gränsen till överkokt tog jag mig tillbaka till sängen och blev undersökt igen. Fem centimeter öppen deklarerade dom och undrade vad jag ville göra nu. Innan allt började hade jag sagt att jag inte tänkte be om EDA om jag inte verkligen verkligen kände att jag behövde det, jag ville liksom inte bli utbytt förrän jag gett mitt allra yttersta i matchen. Nu däremot var jag ganska sugen på en paus från allt som gjorde ont, jag hade en vision om att kunna slappna av och föra en normal konversation utan att bli avbruten, kanske till och med spela lite kort med min man! Tyvärr blev visionen inte till verklighet: Elin var förstående och sa att jag absolut skulle få EDA om jag ville det, hon skulle genast börja ordna det. Narkosläkarens schema var inte lika förstående och det skulle ta 90 minuter innan han kom in genom dörren.

De 90 minuterna jag väntade var de hittills tråkigaste i mitt liv – värkarna eskalerade snabbt till förjävlig nivå och jag, som inför förlossningen hade sett mig själv som en naturbegåvning på djupandning och mental kontroll, hade inget att sätta emot. Stewart höll mig i famnen när jag skrek av smärta. Men ska du inte ha lite lustgas i alla fall sa den irriterande undersköterskan och fick ytterligare minuspoäng hos mig. Jag hade såklart testat gasen (och hade ärligt talat haft höga förhoppningar om den också), men jag kunde inte hantera den alls. Jag hade svårt att få till tajmingen, när jag väl fick det så mådde jag dåligt av den, däremot gjorde det precis lika ont som förut. I valet mellan spyfärdig A-lagare med ont och nykterist med ont så valde jag alltså den smala vägen och undvek den otrevliga snedfyllan i slangen. Vi gör såhär, vi lägger en PCB så länge, och när den går över är det dags för EDA, försökte Elin. Tyvärr lyckades varken hon, läkaren eller de tillkallade extrahjälparna att sticka mig på rätt ställe, så trots att fyra olika personer slet och stack i mitt underliv medan jag hade värkar från helvetet så hände ingenting. Definitivt ett lågvattenmärke, just där och då. Men runt 13.00 så kom han äntligen, narkosläkaren, som en uppenbarelse i grönt. De konstaterade att jag nu var öppen 8 cm, men att bebisen inte kommit ner så långt och att jag fortfarande kunde få EDA om jag ville det. OM jag ville.

När ryggbedövningen började verka var jag helt slut. Visserligen kändes det nu konstant som att jag hade en tennisboll uppkörd där bak, men förutom det så var smärtan borta och jag dåsade i sängen ett tag innan nästa problem: EDAn satt snett. Värkarna började kännas igen på vänster sida medan höger ben inte bar mig längre, jag kunde inte gå utan var tvungen att stanna kring sängen vilket inte direkt hjälpte bebisen att komma ner ordentligt. Efter ett tag hade jag så ont och var så trött att jag fick en extra bedövningsdos i ryggen, vilket nog var dödsstöten dels för högerbenet som totalt gav upp, och dels för livmodern som inte orkade mer. Jag var helt öppen och redo men bebisen vägrade komma längre ner, trots att jag flyttades runt än till höger, än till vänster, mellan pilatesbollen och förlossningspallen… Efter att ha känt mig ganska stark ett tag blev jag nu extremt uppgiven, jävla unge grinade jag och kände mig värdelös för att inget hände. Jag var satt på värkstimulerande dropp som höjdes från 50 till 70, 90, 110 i jämna intervaller, högre och högre. Klockan var närmare 19.00 när det nya teamet med BM och usk:a sa att det hade gått tillräckligt lång tid nu. Jag vet att du inte känner några krystvärkar, men du får krysta ändå, fick jag höra. Om jag kunde krysta ner honom lite mera skulle man kunna komma åt honom med sugklocka, annars var det akut kejsarsnitt som gällde.

Vid det här laget lät pratet om kejsarsnitt nästan som en befrielse, jag hade varit igång i 17 timmar och var redo att ge upp, men krystade snällt som jag blev tillsagd. Läkaren bedömde till slut att det skulle fungera med sugklocka om jag samtidigt gav allt jag hade. Han är ute före klockan åtta, sa dom. Jag kollade på klockan. Halv åtta. Okej, det kan jag hantera, tänkte jag. Jag som hade bestämt innan att jag skulle krysta ut min bebis stående på knä fick nu finna mig i att bli uppbaxad i gynställning. Med en barnmorska på varje sida som gjorde sitt bästa för att trycka mina knän förbi mina öron, och en läkare med sugklocka och överraskande armstyrka, tog det fyra värkar innan Stewart började attackgråta: I can see his head, he’s all hairy! Vi väntade en evighet på nästa värk, den sista. Läkaren sa att hon tagit loss sugklockan så jag fick trycka ut bebisen sista biten själv. 19.56 kom han äntligen ut, mitt första intryck var det av en jättestor, blå och slemmig bläckfisk som lades på min mage. Hur fan fick den där plats undrade jag i en sekund innan jag storgrät av lättnad. Av trötthet. Av rörelse.

BM och hennes student sydde mig i trekvart och jag kunde inte ha brytt mig mindre (men det var trevligt att få höra att jag inte spruckit HELA vägen). Ruben låg tyst och stilla och vi kunde inte göra så mycket annat än att titta på honom. Efter en natt på BB, ett läkarbesök, många nervösa tryckningar på den röda nödknappen, lite mat och en dusch så åkte vi hem. Jag fick behålla min kateter i tre dagar vilket spädde på känslan av att inte direkt vara i fysisk toppform. Under graviditeten gymmade jag tre gånger i veckan fram till fem dagar innan förlossningen, och steget från att vara fit till att inte ens kunna ta sig upp från soffan var inte så långt som jag trodde. Under en tid kunde jag knappt tänka tillbaka på Rubens födelse utan att störtgråta, jag kände mig besviken på mig själv och blåst på en upplevelse som jag hade velat minnas som fin och kraftfull, inte som ett misslyckande. Det var omöjligt att fokusera på de perioder av förlossningen som var positiva eftersom andra minnen var så starka, dels de av mig själv skrikande och gråtande att jag ville gå hem, dels de av slutskedet när jag trodde att han aldrig skulle komma ut och den då så tydliga känslan av att vara värdelös. Jag kände framför allt att det var mitt psyke som svek mig, jag trodde att jag var förberedd men blev totalt överkörd av en kraft jag inte alls kunde hantera. Att skriva den här förlossningsberättelsen har varit ett led i att bearbeta min upplevelse. Förhoppningsvis kan jag en dag se fram emot att göra det här igen, men just nu är den dagen ganska långt borta.

Det blev en Ruben i alla fall: 50 cm, 3.7 kilo och världens finaste. Naturligtvis. =)
Bilagor
Ruben.jpg
(78.88 KiB) Nerladdad 66 gånger
Användarvisningsbild
Joey
Stammis
 
Inlägg: 146
Blev medlem: 12 mar 2012, 10:58
Ort: 165

Re: Det blev en Ruben

Inläggav Michellee » 25 jan 2013, 21:24

Stort grattis! Underbar berättelse och söt kille!!
Bild

Bild

Bild
Användarvisningsbild
Michellee
Alltid online
 
Inlägg: 515
Blev medlem: 17 jan 2012, 18:23
Ort: 258
BF: 120918
Bor: Malmö

Re: Det blev en Ruben

Inläggav Joey » 21 mar 2013, 10:40

Tack!
Användarvisningsbild
Joey
Stammis
 
Inlägg: 146
Blev medlem: 12 mar 2012, 10:58
Ort: 165


Återgå till Min förlossning