Heej, jag är inte gravid, men jag är ensamstående mamma till min dotter på snart 8 månader =) jag är 20 år gammal och måste säga att jag klarar mig galant

hehe. mitt förhållande till pappan blev väldigt snabbt katastrof när vi fick veta att jag var gravid.. så runt 2-3e månaden gjorde han slut, men vart tillsammans igen en månad senare, och sedan var han otrogen med 2 olika tjejer så då var det min "tur" att lämna honom.. och sen dess har det bara vart jag å Meya, nu bor vi i mina hemtrakter igen, en och en halv timme ifrån hennes pappa. Han kommer och hälsar på när det har vart ngt som han "måste" komma på.. (skriva på faderskapet, dop, bvc första ggn, osv..) så totalt har han träffat sin dotter 5 ggr, plus en gång då jag åkte upp till honom, då intresserade han sig inte för henne alls så jag kände inte att de var ngn ide att åka upp dit ngt mer.. senast han träfade sin dotter var på dopet för 2 månader sedan.. Vi har Tyvärr gemensam vårdnad.. bor ni inte ihop med pappan, ta för guds skull ensam vårdnad!

litet tips bara

för det är då inte lätt att få ensam vårdnad senare.. jag var jätterädd för hur jag skulle klara av att vara ensam med en liten bebis, speciellt när jag kom hem från sjukhuset.. jag sov hos min mamma de 2 första veckorna då jag hade komplikationer från förlossningen och hade svårt att gå, sitta, tjaa, allt nästan.. men jag var ganska envis med att jag skulle göra så mkt som möjligt själv iaf, och jag klarade det även om jag hade ont.

när jag väl kom hem så kändes allt mkt lättare.

Och jag tänkte att jag kommer ju aldrig hitta en ny kille med en liten dotter, Men. jag har världens bästa kille nu sen 4 månader tillbaka, och det är en kille som jag "var på G med" för ungefär 3-4 år sedan

och han är jättebra med meya, och busar och hjälper till med henne

Så ni ensamstånde, om ni tänker likadant nu, så kommer ni nog bara hitta bättre killar nu än dem ni haft
stå på er =)