Har du varit samma som mig kanske? Känt samma känslor?
Jag har varit väldigt berg och dalbana.
I början av min graviditet så var jag i botten, jag visste inte vad jag skulle göra ensam. Nu är jag starkare än någonsin i vecka 17. Och jag är snart 19 år fyllda.
För att göra en lång historia kort. Min kille jag var tsm med var från irak (dömer ingen).. Men man har ju olika kulturer. En vacker dag kommer han på att han måste gifta sig, och inte med mig nä, med nån annna kvinna. Hans familj hittar en kvinna åt honom som han dejtar i en vecka, sen går de fort.. han förlovar sig och lämnar mig.. men jag tänkte inte mer på de? då tänkte jag bara, nä men han kan ju inte ens ha älskat mig så som han säger att han gjort? tydligen hade hans familj väldigt stor inverkar på allt..
ja ja, efter mkt om och men så visar de sig att jag var gravid, jag tänkte först inte säga nått till honom, men sen sa jag.. han bryr sig? bryr sig inte? bryr sig? bryr sig inte? fruktansvärd BERG OCH DALBANA.. humöret e olika från dag till dag..
I alla fall, han vill inte vara delaktig, och de bryr jag ju mig inte så mkt om, han älskade ju inte mig endo?
Nu har man inget jobb, ingenting, lever i en bostad som kostar mig ca 4500 kr/månad. Och är en 1:a .. Behöver självklart större..
Får hjälp av socialen och kommer få det framöver.. De ska även hjälpa till med en större lägenhet.. Är läget bra?
De känns bra? SKa jag säga att de känns bra? Jag gräver inte ner mig, jag ser framåt.. Detta lilla knyte.. detta lilla mirakel jag ska få. oj jösses vad tacksam jag är..
ALLT BLIR VAD MAN GÖR DE TILL? INTE SANT?
någon som vill dela några tankar?
viktoriamokos@hotmail.com