Glida ifrån?!

[LeVi]

Vet inte hur jag ska beskriva vår situation, eller min situation. Vi har två barn ihop, en på 17 månader och en på 2 månader. Jag känner mig som en ensamstående mamma då det bara är jag som har koll på allt som gäller barnen. Tex hade sambon ingen aning om hur fp beräknas eller att det kostar att ha barn på dagis. Hade jag inte berättat att barnen hade föts hade han nog inte fattat det ens... Är alla män så ointresserade av sina barn?

Allt hans ointresse av barnen gör mig fruktansvärt ledsen och otänd på honom. Enda gången han rör mig är när han tror att jan ska få ha sex och det gör bara att jag inte vill att han tar i mig. Älskar jag honom fortfarande när jag känner så?

En egentligen skitsak till är att jag inte fick något varken när jag fyllde år eller på jul och inte ens en blomma på mors dag. Det är inte det att jag vill ha massa saker men tycker en present visar lite att man fortfarande tycker om personen. Jag har ingenting att säga till honom längre. Allt han pratar om är alla miljarder bilar han håller på med eller vill ha. Jag har tidigare varit intresserad men jag skulle faktiskt inte kunna bry mig mindre om den skiten just nu. Mitt stora intresse är djur och barnvagnar, inget av det får jag hålla på med....

Vad ska jag göra?!

[LeVi]

Många som läser men ingen som säger något?!

[L8i]

Usch det är jobbigt med relationer och små barn! Vi har också tätt mellan våra söner, 17 månader. Nu är de 8 respektive 25 månader och det har väl egentligen varit en kamp i hmm ja - 25 månader. Det första 1,5 året med Julian var tufft och när han började lugna sig var lillebror redan född. Absolut ingen sömn får vi, mannen går hemifrån 5.20 varje dag, jobbar ofta 6 dagar i veckan och kommer aldrig gen tidigare än 16.45. Jag är trött, han är trött och irritationen ligger i luften jämt. Jag har koll på barn, hus, mat osv och han vill bara sitta framför tvn när han slutar. Ändå tror han precis som din man att det ska finnas tid, utrymme och lust för sex när läget är som det är. Vi brukar prata med varandra om hur vi har det och vi bägge försöker tänka att det blir bättre, gör ni så också? Om inte, så prova. Det känns lite bättre iaf. Vi har lovat varandra att vi ska stå bakom varandra i vått och torrt och det är ju de två första åren med barn som är tuffast. Detta är något jag känner att vi kommer hålla, men har du tappat lusten och känslorna helt är det kanske kört?

Mitt råd är att i alla fall ta ett eller två eller tre ordentliga snack med honom och se hur han känner och vart ni står!
Kram

[naellie]

Nu har vi bara ett barn men jag känner igen känslan av att vara den enda med koll, att jag struntade blankt i hans brinnande intressen (som jag tidigare kunnat lyssna om) eftersom jag själv knappt ens hann (prioriterade) att ta en dusch. Och att min make var lite som din att det kändes som att han mest sökte närhet när han trodde att han skulle få till det. Jag minns att jag inte heller tände på min man, att tröttheten tog över, att vi inte delade något och att jag kände att "jahapp. då var det här över då. kul så länge det varade".

Det här var de första månaderna. Men vi höll ihop. Och iom att månaderna gick kom vi in i en ny lunk. Man hittar tillbaka både till sig själv och till varandra igen. Ni har fått två små barn relativt tätt (?) och det måste vara väldigt omtumlande för er. Min man vet inte heller vad/att dagis kostar och har aldrig sökt fp. Men ibland kanske vi tjejer prioriterar ner oss själva för mycket. TA din tid. Och är det verkligen barnen du känner att han inte bryr sig om, eller är det att hushållsarbetet inte känns jämställt? Och handen på hjärtat, hur hårt pressar du honom? Jag gnällde mycket över att maken aldrig gjorde nått. Men handen på mitt hjärta- jag tyckte inte han gjorde nått bra nog. Inte när hur vad varför jag ville

Minns du hur ni hade det efter första barnet? Var det möjligen lite lika? ta det lugnt. varför skulle du bry dig om hans bilar? Lägg den lilla tid du får på djuren istället för att lyssna på honom. Att du inte lägger all energi på hans intressen betyder ju inte att du inte bryr dig om honom. Och att du irriterar dig på hur hushållet sköts är nog ganska normalt. Likaså att du inte är så sugen när du precis burit, fött och fortfarande ammar ett barn.

Hur sur jag än var på maken i början, så blev jag ändå glad i magen varje dag han kom hem från jobbet. Bilen som parkerade och wow- där var han ju! Två sekunder efter han kom innanför dörren kunde vi bråka så stråna rök. Men det spelade ingen roll. För det fanns ju nått där. Så ta dig tid, ta det lugnt, och känn efter. Är det inte nån gång per dag som du verkligen blir varm av att se honom? En sekund räcker- resten är bara ert liv just nu, en liten stund...

[Afasi]

Skönt att hitta folk som också har det kämpigt. Är just nu inne väldigt mycket i en skitperiod.. Vårt läge är dock inte som ditt.
Har en alldeles underbar sambo, han älskar sonen och hjälper till mycket med honom, hushållet är han också fantastisk med. Men.. Vi har lite svårt att få egentid, blir ofta dålig stämning och även om vi aldrig bråkar så utbryter diskussioner och gnäll. Här är det jag som vill ha sex och vill gärna att han tar initiativ men det gör han icke, han sover..

Han menar på att vi måste lösa det för att han inte vill ha det såhär. Men han har inga förslag på hur det ska göra. "Vi ska vara glada" säger han.. Han är mycket för pussar och jag föredrar kramar, i perioder med noll sex tappar jag också lusten för pussar osv. vilket han har svårt att acceptera. Vi har liksom tappat bort varandra en smula.

Han får åka på firmafester, julbord osv medan jag aldrig kommer ut. Jag får om jag vill men han vägrar ju inse att jag inte har någon att umgås med, jag har bara honom! Och jag vill ju så hemskt gärna vara med honom..

Dessutom kämpar jag för att hålla kostnaderna nere osv. Han förstör det genom att småhandla och köper lite vad han vill hela tiden. Tar ingen hänsyn till att jag sliter för att handla billigt. Han vägrar inse att det är tufft att ha en ettåring om dagarna och tycker att jag mest sitter framför datorn.

Våra situationer är egentligen helt olika om man tänker efter. Men samtidigt är det så jobbigt för oss båda. Jag skickar en liten kram och hoppas på att det löser sig. Varför är han så ointresserad? Det känns ju lite som att det är där problemet ligger. Han måste ju vara intresserad av sitt barn? Mer än bilarna menar jag.. Inser han hur du känner?

[LeVi]

Jag försöker prata med honom men känns inte som det går in alls... Skrev ett brev till honom nu för då kan han inte avbryta mig. Vi säger att det blir bättre ju äldre barnen blir men känns som då är det för sent att ens tänka på att laga ihop oss igen.

Det är ju det, som mamma får man alltid sätta sig själv åt sidan för att tex en dusch inte hinns med. Han får alltid gå it i garaget och jag gnäller inte att han gör det. (Utom idag att det börjar bli många projekt, två bruksbilar ,en liten lastbil som han bytt hela ramen på, två rallybilar och två gamla bilar. Alla behöver göras nånting större med) men nämner jag något om djur suckas det och stönas. Nämner jag att jag vill ha egentid så ska jag helst ha med mig ett barn, vilket då inte blir egentid. Jag kräver inte alls mycket av honom. Han lagar mat ibland och tar disken inland men det är inte det jag kräver av han. Jag vill att han ska vara pappa för sina barn. Sitta och leka lite pedagogiska lekar (bygga lego eller klossar eller läsa en bok inte bara bläddra i den och liknande)

Jag har heller ingen att umgås ned. Jag har bara honom. Men han vill inte vara med mig verkar det som. Han har redan planerat verkstadsarbete i sex helger framåt. Vilket innebär noll tid med oss. Är bara jävligt ledsen och besviken jämt!

[Afasi]

Många tycker att det är omoget med att skriva brev, ta saker över sms osv. men jag tycker faktiskt att det ibland fungerar mycket bättre än att prata. För precis som du säger, han kan inte avbryta. Då får man fram precis allt man vill ha sagt och bara det kan göra stor skillnad ibland. Och visserligen kanske det blir lättare när barnen blir äldre men samtidigt är det ju inte något man ska skjuta på för då blir det faktiskt värre. Ni ska ju inte sätta förhållandet på paus för att vänta på mer tid för att lösa problemen. Det måste man ju ta tag i direkt.

Jag är lite som du. Det viktigaste är ju att barnen får en bra relation med sin pappa. Disken, tvätten osv kan komma senare om det är så, det är inte prio 1. Synd bara att din sambo tänker som han gör.. Jag kräver att min sons pappa ska prioritera sonen före allt annat och det gör han också. Jag tycker bara det är trist att jobb osv. kommer före vårt förhållande. Jag är duktig på att gnälla. Nu ska sambon åka iväg med sin familj på en kryssning en helg. Jag försöker bita ihop och unna honom det men samtidigt känner jag att vi faktiskt behöva lägga så mycket tid som möjligt på OSS nu. Och det gör man inte genom att vara ifrån varandra...

Du hade nog varit rena drömmen för min sambo. Som inte gnäller om vad han gör, som tar allt hushållsarbete osv. Här är det bestämt att sambon tar sonen så fort han kommer hem, disken är också hans avdelning. Resten kan jag sköta även om det blir halvdant gjort ibland.

Ibland känns det jävligt trist att han har sina intressen som bilar osv. och att mina "intressen" alltid handlar om familjen.. Matlagning, bakning, barnvagnar osv. Ibland önskar man att man hade ett gäng vänner och var typen som gillade att gå på krogen. Men sån är jag inte. Jag vill vara med min familj och killen jag älskar.

Just nu sitter jag uppe på tok för länge. Har ingen lust att lägga mig när det är såhär.. Sambon gav mig en lång kram förut så jag vet ju att han vill lösa det men det vore ju mycket bättre om han kom med lite förslag på hur det ska lösas..

[Catta2]

Var inne o läste här igår. Funderat vad jag ska skriva sitter inte riktigt i samma situation som du m lite likheter. Har en sambo som är sån att han måste jobba hela tiden även när han är hemma. Vi har lite djur. Han åker vid 5 tiden kommer hem 19 tiden Istället för tv går han ut till djuren. Vi har 2 barn 9 o 12. Den tredje på väg. Första åren var jätte tuffa, kanske inte så för honom utan för mer för mig. För jag blir verkligen låst det blir inte han Men nu har vi hittat "våra platser" jag gjorde lite som du i början. Tog allt o inte sa något. Sen började jag sätta ner foten. Har stort djur intresse speciellt hundar. Jobbar mycket m hund. Vi har valt att jag är hemma under dagarna o tar barnen. Dagis har varit guld värt då jag har fått egen tid på vardagarna. Barnen har älskat sina dagis. Komma ut o träffa andra kompisar. Nu är dom så stora så det är skola som gäller. Därför är det också först nu som vi skaffar ett tredje barn först nu. Kände att jag inte orkade m tidigare. Vi älskar fortfarande varandra nu efter 14 år tror mycket därför har vi löst mycket. Helgerna jobbar han mycket också. Min sambo är lite sån när jag väntar är han inte jätte intresserad. Underlättar för mig m tunga lyft mm här hemma. M sen när bebisen kommer blir han lite m. Han satt bara några tillfällen o läste. Sen när barnen blir m o mer äldre så ju mer "bryr" han sig om dom. Såklart bryr han sig om dom. M mer engagerar sig i dom.

Killar funkar inte som vi tänker inte som vi. Om helgerna så har vi löst så att jag säger till i god tid innan så han kan planera vad han inte kan göra. Sen kan jag åka iväg m hundarna. Just att ha kunnat komma iväg m hundarna helt själv har varit guldvärt Har försökt att förstå hur han tänker för att på så vis få förhållandet att fungera. Många killar tänker inte så. Vi pratar m om känslor mm killar är oftast mer raka.

Tänkte på hur du har det. Prata m honom att du måste få egen tid utan barn o tex det datumet ska du iväg på något. Säg att det är lika viktigt för dig som för han m bilarna. Säg till ett tag innan påminn honom att nu på lör tex så ska jag iväg. Även kvällen innan sen även samma dag. Sen åker du. jag påminner lite då o då när jag ska i väg

Sen om du funderar på att gå skilda vägar. Är mycket lättare att göra det när barnen är små.

Lycka till!

[Catta2]

Såg att det låter lite som att jag bara anpassar mig eftersom vi har så att jag är hemma hela tiden, trivs jätte bra m det. Ja då är det lite som mitt jobb m huset. Jag tar tvätten o disken så slipper jag kapa ved o bära in den hatar det. Står mycket hellre i huset eftersom vi bor på landet så har vi delat upp arbetsuppgifterna på litet annat sätt. Han lagar mat någon enstaka gång mm så efter åren har vi lärt oss att anpassa efter varandra. Så det gäller att hitta en balans som passar en själv o sin partner, handlar mycket om kompromiss. Om det inte fungerar m sätt ner foten! Ni är starka kvinnor! m tänk på att killar måste man ta ett annat sätt m än m sig själv eller tjej kompis om inte killarna lyssnar prata m deras mammor om dom finns i livet. Eller någon som dom pratar annars m, en kompis till killen mm just bara få upp ögonen o dom kommer antagligen fram.

[Mysmonstret]

Hej!
Jag tänkte dela med mig av ett lite annat perspektiv på det hela. Som jag uppfattar det så är han inte så intresserad av barnen?
När jag växte upp hade vi (vi är 3st syskon med 1 år emellan) ingen bra realtion till vår pappa. Han brydde sig inte, var hellre ute på spelningar och jobbade långa dagar. Att ta ledigt från jobbet när vi var sjuka var det inget som han ens funderade på att göra. När vi vaknade på nätterna och skrek efter en mardröm, så var det mamma som alltid fick gå upp. För pappa ville ju sova. Och skulle han mot förmodan gå upp, så kom han in som ett surt bi och undrade vad fan det var- så fick mamma ändå komma in.
Så vi hade alltså en pappa som inte hade oss barn som intresse, och vår relation blev väldigt skev. Mamma och pappa skilde sig när jag var 6 år, och jag blev jätteglad när jag fick höra beskedet. 6 år gammal och jag förstod att det var en bra grej att de skiljde sig... Men sen kom helvetet eftersom vi var ju tvungna att bo hos pappa varannan helg...

Så det jag menar: Din sambo måste verkligen engagera sig med barnen. Bry sig. Även om vi har en bra relation till pappa idag så tog det många år innan vi kunde känna oss bekväma med att bo hos honom.