Häftigt!

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

Häftigt!

Inläggav Soofia » 02 dec 2009, 20:12

Det har gått 2 månader sedan Silas föddes och han ligger nu här och sprattlar bredvid mig i soffan. Det har varit en intensiv tid, men utan tvekan skulle jag göra om det både en och två gånger till!

Min berättelse börjar egentligen redan i vecka 32, då grabben bestämde sig för att sätta fart på karusellen redan då. Efter nästan tre dygn med värkar var 5e minut och utan någon sömn, så åkte vi in till sjukhuset; jag var sjukt trött och behövde få något att sova på! Läkaren sa efter sin undersökning att ”det normala är att du har ditt barn inom 20 timmar”, så vi fick lite panik. Hade ju inte alls börjat ställa i ordning där hemma, och det var ju först den kommande veckan som vi tänkt börja läsa in oss lite mer på hur en förlossning brukar gå till. :shock: Vi började både råplugga och min man stack iväg och köpte blöjor, lakan och en massa andra grejer. Ha ha. Jag fick brikanyl (värkborttagande medicin), morfin och sovtabletter och mådde snart mkt bättre. Fick åka hem efter bara ett dygn, och skulle avvakta och komma tillbaks om värkarna fortsatte.

Timmarna gick. Dagarna gick. Veckorna gick. Värkarna hade blivit svagare och vi kände oss blåsta på vårt barn!

Den 27/9 (beräknad dag) hade jag grejat mer än vanligt där hemma, varit och storhandlat och cyklat hem i grymmaste motvind. På kvällen gick vi till kyrkan och möttes av så många som undrade om det inte var dags snart. Den enorma magen till trots så kändes det som att ungen nu vägrade att sätta fart på maskineriet igen; ”Ni stoppade mig förra gången, så skyll er själva om ni får vänta nu”, kunde jag höra honom grina.

Kl. 22 ställde jag mig i duschen, redo för att sova. Plötsligt klack det till i nedre delen av magen! Jag kunde inte tro det… men visst hade det börjat sippra mer än duschvatten, där mellan bena! Fostervatten! Snacka om endorfinkick! Jag ropade på mannen och vi båda skrattade, jublade, fotade och filmade. Äntligen skulle vi återerövra vår förlossning!

På sjukhuset sa de att de ville att vi skulle komma in med det samma, så de fick undersöka mig – men eftersom värkarna inte satt igång så åkte vi snart hem igen. I bilen på vägen hem började värkarna och kom snart med allt starkare intervaller. Jag kunde inte sova, utan vandrade av och an i lägenheten – katten måste trott jag fått nippran! Vid fem-tiden på morgonen började jag spy, vilket gjorde att mannen förvånat vaknade. Jag vet att det gjorde ont, men kan ändå inte riktigt minnas det som så jätte farligt. Vid 07 gick det dock inte att vara kvar hemma, jag kände att om vi inte åker NU så kommer jag inte klara av att sitta ner i bilen. Ha ha, människorna som såg oss åka måste ha fått sig ett skratt. Vi hade nämligen lånat en skruttig liten stackars bil (vars växellåda lade av precis när vi rullade upp framför sjukhuset) och jag flög fram och tillbaks i baksätet.

När vi kom in till sjukhuset strax före kl 8 på morgonen så hade jag starka värkar ungefär var femte minut, men var bara öppen 5 centimeter (hade drömt om att jag som en segerrik hjältinna skulle segla in med ett leende och redan vara fullt öppen, men knappast så!). Vi hade packat ner en massa godsaker och böcker, men jag hade verkligen ingen ro att göra någonting förutom att koncentrera mig på värkarna. Jag hade planerat värsta spa-dag där på förlossningen, med skönt bad och mycket massage, men det kändes grymt ointressant just då (endå gången i mitt liv som jag skulle kunna tvinga min man att massera mig mer än 5 minuter, och så tar jag inte emot det!!!).

Jag minns egentligen inte så mycket; men jag vet att de tidigt satte fast en sådan där elektrod-grej på babyns huvud för att mäta hans hjärtljud (jag röde mig så mkt att det inte gick att mäta på ngt annat sätt) och så fick jag lustgas. Fattade dock inte riktigt grejen med gasen, troligen använde jag den ganska fel – men det var skönt att få hålla i något. Tyckte inte att jag behövde något starkare, men fick sockervatten i dropp eftersom jag inte kunde dricka ngt utan att spy upp det (var för övrigt väldigt nära att spy ner hela barnmorskan). Jag hade väldigt ont i ryggen hela tiden, så ända fram till utdrivningsfasen så stod jag hängande över en sådan där gåstol.

Min man var fantastisk; uppmuntrade och stod på min sida varenda stund! Han kändes grymt trygg och jag skulle inte bytt ut honom mot 10 extra läkare! Det är så stort att ha genomlevt en förlossning tillsammans!

Jag brukar alltid ha väldigt svårt att klaga inför okända människor och vill ofta (omedvetet) visa mig självständig och stark. Det var grymt häftigt att uppleva hur jag släppte all denna prestige och inte brydde mig ett dyft om andra hörde mitt stön och skrik, om de var tvungna att torka upp min avföring eller om de tyckte det var jobbigt att behöva serva mig. Dessutom var det häftigt att uppleva hur kroppen arbetar och lever sitt eget liv; vi är verkligen gjorda för det här! Jag var dock väldigt osocial hela förlossningen och blundade nästa från början till slut…

Efter några timmar blev det skiftbyte, och jag fick Uppsalas enda manliga barnmorska – en fantastisk afrikansk man. Jag minns att jag tänkte ”måste måste fråga vart han kommer ifrån… nej, en värk, jag hinner inte fråga nu… måste fråga… hinner inte… inte nu… vart kommer han ifråååååån???” Först 4 timmar senare, när Silas var ute, fick jag tillfälle att fråga! :D

Tiden gick så fort och jag fattar inte riktigt vad som hände alla de där timmarna, men vid 14.30 så var jag fullt öppen och började krysta. Jag har nog alltid trott att det gör ont, men att man bara ska slappna av och låta kroppen arbeta - i verkligheten tyckte jag inte att smärtan var det värsta, utan just den fysiska ansträngningen. Jag behövde kämpa för kung och fosterland! Kände mig sjukt otränad och svag, men hade hela min lilla hejaklacken (min underbara man, barnmorskan med okänd härkomst och undersköterskan) som puschade på ”ta i nuuuuuu, kom igen, en gång till, ta iiiiii!!!”. Det är inte många gånger i livet som man blir så uppmuntrad och uppassad, kan jag säga!!

Det var en jobbig utdrivningsfas som tog hela 2 timmar, vilket jag hört är max-tiden det får ta. Jag var trött och skulle mer än gärna ha tagit en kaffepaus någonstans i halvlek, men det var det inte så lätt att få till. Hela sista halvtimmen stod min man med ett stort leende på läpparna, eftersom han kunde se huvudet på ungen. Till SLUT sa det POFF och grabben var ute på en sekund. En perfekt liten prins på 3.5 kg. Vår Silas!

Sen blev det till att sys, duscha och äta smörgås. All choklad och all juice som jag tidigare vägrat att ta, smakade nu himmelskt! Och det var helt fantastiskt att få ligga och mysa med Silas! Jag kan lova att det är härligare att ha sin unge på utsidan av magen, än på insidan! Och redan samma dag kände jag att jag lugnt skulle kunna föda barn igen – det är så sjukt värt det!

De två månaderna som gått har varit intensiva, men underbara! Det tog ett tag för mig att läka, sedan fick jag en infektion med hög feber och Silas har haft mkt ont i sin lilla mage (troligen laktos-intolerant). Det ÄR jobbigt att vara förälder, även om man har världens finaste pojk och delar ansvaret med en grymt kärleksfull man – men oj vad härligt det!
Soofia
Stammis
 
Inlägg: 113
Blev medlem: 10 jan 2009, 12:34

Re: Häftigt!

Inläggav gangsterflicka » 02 dec 2009, 20:25

vad bra skrivet och trotts längden verkade de var en bra förlossning.
känner igen mycket av de du skriver från min förlossning med dottern.

KOmmer lite vätska i ögonen och de är härligt att höra att du fått en bra uppevelse.
Stort grattis och lycka till i fratiden!
Användarvisningsbild
gangsterflicka
Alltid online
 
Inlägg: 1120
Blev medlem: 30 aug 2007, 18:52
Ort: 10
BF: 091210
Status: Sambo

Re: Häftigt!

Inläggav ewa.c » 02 dec 2009, 20:28

grattis till silas, vilken fin och rolig förlossningsberättelse :D
BildBild

BildBild
ewa.c
Alltid online
 
Inlägg: 574
Blev medlem: 26 dec 2008, 22:09
Ort: 141
BF: 130314

Re: Häftigt!

Inläggav MariaTheres » 03 dec 2009, 10:56

Grattis! :) Vad härligt att allt gick så bra. Förutom infektion och så senare. Var det första gången för dig? Du verkade väldigt samlad i sådana fall. Jag är rädd att jag ska freaka :p
Användarvisningsbild
MariaTheres
Alltid online
 
Inlägg: 2686
Blev medlem: 05 jul 2009, 12:33
Ort: Dalarna
Status: Mamma till två gosfisar!

Re: Häftigt!

Inläggav barumdem » 03 dec 2009, 11:10

åhh....jag längtar efter min lilla son nu :) sånna här berättelser gör att rädslan att föda släpper lite :lol: Tack så mycket :)
barumdem
Alltid online
 
Inlägg: 360
Blev medlem: 05 okt 2009, 11:02

Re: Häftigt!

Inläggav tuss2 » 03 dec 2009, 11:11

guud vilken härlig berettelse det får mig att tänka tillbaka på när jag fick min dotter mmmmm sitter här med en tår i ögonvrån och bara fån ler ..... visst e det underbart:)
BildBild
0Bild
tuss2
Alltid online
 
Inlägg: 370
Blev medlem: 04 aug 2009, 09:13
Ort: 258
Status: lyckligt gravid med barn nr 2

Re: Häftigt!

Inläggav Soofia » 03 dec 2009, 22:43

Tack tack!
Det ÄR underbart... och jobbigt... och fantastiskt! :)

Jo, det var mitt första barn. Jag var nog relativt lugn (höll på att somna några gånger mellan kryssningsvärkarna! Vilket inte bara är en fördel....), fast samtidigt inte alls. På något sätt är det som att livets alla kontraster möts där i förlossningsrummet. Går inte alls att beskriva - men jag skulle för allt i världen inte vilja vara utan det!
Soofia
Stammis
 
Inlägg: 113
Blev medlem: 10 jan 2009, 12:34


Återgå till Min förlossning
Annons: