av theasvea » 03 mar 2016, 00:18
Hej!
Jag fick igår veta att jag är gravid efter att ha tagit ett test hemma. Enligt internet (datumet på första dagen på sista mensen) är jag i vecka 8. Jag har ätit p-piller i nästan en månad, men det hann tydligen ske grejer innan jag hann skydda mig. Jag är tillsammans med en kille som jag varit nära i 5 år, men inte förr än ett halvår sedan blev vi tillsammans. Jag älskar honom och vill vara med han för alltid och han känner lika dant. Men... Jag fyller snart nitton, har fortfarande ett år kvar på gymnasiet och han fyller 20 om några månader och tar studenten i år. Vi har alltså båda gått om ett år. En annan viktig sak att tillägga är att vi båda är deprimerade och går i terapi, samt att jag äter Sertralin (antidepressiva). Ingen av oss har något jobb, och det ser inte ut som att det är något som kommer hända. Min pojkvän är INTE redo att bli pappa, säger han och det förstår jag med. Vi har båda planerat att skaffa barn när vi är närmare 30 och faktiskt har en stabil ekonomi och eget boende et.c... Men grejen är att jag känner att abort inte är ett alternativ. Jag kan inte göra det, för mig känns det otroligt hemskt. Han vill verkligen att jag ska göra det, och självklart har både min mamma, pappa och min bästa vän rått mig till att göra abort, för det är det enda kloka alternativet. Jag är inte dum, jag vet att jag är i en väldigt jobbig situation. Men jag vill verkligen inte göra abort!
Borde jag bara bita ihop och göra det ändå? Det jag är rädd för är att jag kommer ångra mig, och må skit över mitt val, jag är inte rädd för själva aborten utan vad den leder till. Jag har velat vara mamma så länge jag kan minnas, så nu när jag är gravid känns det helt absurt att ta ifrån det liv som växer i mig. Jag känner att jag kan klara det, men å andra sidan skulle min pojkvän må skit om jag behöll det, och jag vill inte orsaka mer påfrestning på hans välmående.
Borde jag följa hjärtat eller hjärnan?
Dela gärna med er av egna erfarenheter av liknande situationer!
/ Thea