Hur gör man?

[ma_]

Nu är det väldigt nära till hand att jag får ställa om och ställa in mig på att bli ensam vi har så mycket problem nu att det kanske inte går att fixa. Han har förvandlats till någon jag inte känner igen, ingen jag vill vara med och jag är skiträdd. Jag vet inte ens hur det ska bli nu. Hur gör man? Hur orkar man ta sig igenom det själv jag känner att om det är någon som har något smart man kan tänka på så får den jättegärna dela med sig för jag vet inte hur jag ska orka eller klara av förlossningen bebisen och allt annat själv. Jag har också skitsvårt för separationer och har ingen aning om hur jag ska orka träffa honom om det nu tar slut.. vilket jag måste göra. Som det är nu så gör han mig bara illa gång på gång på gång med inte förrän idag har han sagt något som tyder på att vi ska göra slut och inte att han ska ändra sig. Jag är så ledsen för att det blev såhär jag ångrar absolut inte mitt barn men jag ångrar att det är med honom men det är så dags nu och jag är livrädd...

[Shelly]

Jag fluffar lite på denna tråden .. Ska också bli ensamstående då pappan "bangat ur" .. Jag är dessutom fortf väldigt ung och studerar fortfarande. Om det är NÅGON som har bra tips och bara vet hur man klarar sig??

ma_ : Förstår precis hur du känner!!

[ma_]

Jo jag studerar också ska påbörja sista året på gymnasiet nu. Jag känner absolut inga problem med att ta allt ansvar som det innebär problemet ligger i att jag är rädd att jag inte ska klara av det utan stöd. Jag vet att folk alltid säger men du har dina vänner och din familj och det har jag men det är inte samma sak det är ju inte deras barn och även fast dom är jättegulliga och ställer upp så räcker inte det för att täcka upp då det är honom som jag vill ha där.

[noodi]

Hej
Jag var 18 år och gick på gymnasiet när jag blev gravid. Jag var ensamstående fram tills min tjej var 10 månader gammal, då träffade jag en ny.
Man klarar mycket mer än vad man tror.
Förlossningen hade jag min mor till hjälp och hon var ett mycket bra stöd.
Var inte rädda för att ni inte kommer klara det - för det kommer ni, helt galant säkert.
Tänk inte på det dåliga, tänk på det bra - ni kommer få era små bebisar varkensom dom är med eller inte. Och det är det man kommer uppskatta mest.

Innan jag träffade min nuvarande, så tänkte jag " Hur fasen ska jag kunna skaffa barn ihop med någon och sedan leva tillsammans med honom ? "

Men jag tror också att era kommer att ångra er väldigt mycket sedan, men även om ni inte blir tillsammans igen så kommer ni säkert kunna dela med er saker till varandra om bebisen och skapa en god relation på det sättet.

[ma_]

Tack noodi även om inget kan göra allt bra förutom att han ska ta sitt förnuft till fånga så är det skönt att höra att andra gått igenom det och faktiskt överlevt dom med..

[noodi]

Överlever gör man allt.. Jag har inte haft något stöd alls från den biologiska pappan, och visst gick man igenom sorg över att inte kunna dela med sig till pappan, men jag hade ju inget att jämföra med, så man vande sig och att vara ensam med den lilla, och det funkade helt ok om inte bättre än ok. =)
Det är synd bara att din inte kom på tidigare vad han gav sig in i, men som sagt, han tar säkert sitt förnuft till fånga. Om inte nu, så gör han det sen förhoppningsvis.

[ma_]

Jo först fick jag panik men nu känns det som att det löser sig och om han inte är beredd att kämpa mer för vårat förhållande så är det som det är då får vi försöka ha en fungerande relation ändå för barnets skull.

[noodi]

Mycket moget tänkt.. du kommer alldeles säkert att bli en superbra mor.

[softness_89]

hej
jag har inte varit med om det jobbiga med en seperation men jag är 20, 18 när jag blev gravid och har varit ensam sen jag va i 3dje månaden (pappan bor i england och har inte sätt sin son än) allting funkar om man vill och man har så mycket mer kraft i sig än man tror. vänner är guld, våga be om hjälp, dom kommer ställa upp!
ville bara skicka lite kärlek och uppmuntran!

många kramar