Hur klarar man sig som ensamstående mamma?

[emma__82]

Jag förstår inte hur ni orkar...
Vi har precis gjort slut, jag är i sjunde månaden, och jag fattar inte hur jag ska klara av att vara ensam under förlossning och med bebis och allt... Jag vet inte var jag ska hitta styrkan till det... Var hittar alla andra den? Jag känner mig som världens sämsta människa, som ångrar det som skett, jag vill inte ge mitt barn en så dålig och ensam start i livet!

[Nicole88]

Hej!
Jag är också i sjunde månaden och ensam, är beräknad den 20 oktober.
Jag förstår mycket av det du tänker och känner och jag tror jag hittar styrkan i min bebis! Allt jag gör gör jag för henne, hon behöver mig och kan inte leva utan mig! Det samma gäller ju för ditt lilla liv i magen, tänk så mycket glädje ni kommer ha tillsammans och vilket fint band ni kommer få

I de jobbigaste stunderna när jag ångrat att jag behöll barnet har jag fått stöd av mina vänner och min familj. Jag vet att jag hade ångrat mig enormt om jag valt att ta bort det liv som växer i min mage, min dotter som jag ska ge mitt allt till.

Vad är du mest rädd för, vad är jobbigast just nu?

Ta hand om dig gumman! Kram Nicole

[solo40]

jaha då sitter man här, ensam....eller inte ensam egentligen, har ju något därinne i magen som växer
jag befinner mig väl inte i en situation som är någons dröm, men jag tar dagen som den kommer och jag hoppas verkligen att allt går vägen.

för det första så är jag 40 år, för det andra så är jag ensamstående och tror inte att pappan till barnet kommer att engagera sig allt för mycket, vi bor ju inte ens i samma stad. han var med på att göra barnet och sade att han ville vara med till 100%, vi får väl se hur det blir med det. än så länge har han lyst med sin frånvaro och jag är i vecka 7.
hur som helst så har jag bestämt mig för att inte lägga energi på honom utan på mig och den lilla i magen.

förra året blev jag oplanerat gravid, vilket var en chock för mig. jag hade ingen längtan efter barn.
men den graviditeten väckte enorma känslor och jag var förväntasfull över att få bli mamma.
tyvärr så fick jag missfall i vecka 9, oj oj oj vilken sorg!!! trodde aldrig att man kunde sörja så mycket över ett missfall? har sällan gråtit så mycket i mitt liv!

som ni förstår så är jag enormt orolig över att få missfall igen och är verkligen lyhörd på minsta lilla förändring, signal från min kropp. jag försöker ta det lugnt, men har en inre oro, och jag vet att det inte är bra att gå runt med oro i tankarna.
ska ta upp detta med barnmorskan så snart jag är där.

så det blev en salig blandning av ditten och datten

finns det fler ensamstående där ute som kanske befinner sig i liknande situation så vore det kul om vi kunde få kontakt.

[MarinaViktoria]

Hej!

Här är en till!
Idag känner jag bara för att prata med alla ensamstående som finns! Känner mig jätte ensam och så ledsen! De här är väl ingen tråd man ska klaga och så och göra negativ.. Är i vecka 32 nu, och ensam! Varit de sen början.. Eller pappan har väl engagerat sig så mycket han kan, med tanke på att han gifte sig då jag fick veta att jag var gravid! Vi var överens av att ingen av hans familj eller hans fru skulle få veta.Vad får jag veta idag? Hans fru vet? Och hon accepterar de! Okej! Helt okej.. Men mitt barn ska inte ha nån jävla plastmorsa! Jag är MAMMA! JAG! Han sa idag att han inte ville att familjen skulle veta därför vill han inte betala underhåll.. Och om han måste de så säger han att han vill isåfall ha gemensam vårdnad! hur dum är han? hur länge ska han bråka? va på ett möte idag angående hur man skriver på faderskapsintyget och där man erkänner rent ut sagt, och då hade dom som förslag att jag skulle prata me honom om att skriva på nu, istället för o ha kontakt, för vi har ingen glädje av varandra och han vill inte va delaktig och inte varit delaktig någonting i stort sett! Känner mig ensam och allt är jobbigt.. Hur blir de nu? blir de tingsrätten? hämtar dom honom eller vadå? och de går så långt? för han vägrar ju annat.. nån som vet?

http://www.ungensamstaendemamma.blogg.se

[Jag]

Hej.

Jag borde nog varit in här och skrivit mycket tidigare.
Jag gick igenom hela min graviditet ensam från start till slut.
Jag är ensamstående nu.
Lillan är 3½ månad gammal.
Graviditeten mådde jag bra under.
Bebis får INTE en dålig och ensam start!
Man är faktiskt så många fler som väntar på bebis än bara mamma och pappa, man har familj och vänner och de väntar och längtar med en.
Iaf mina gjorde det.
Jag hade enorm stöttning i min omgivning.
Dock vet jag att jag även utan dem hade klarat det super bra.

Förlossningen hade jag med mig min syster och en vän till familjen på.
De var lyckliga över att få vara med på den stora dagen, att få uppleva det och att få vara först att träffa det nya livet.
De var mer stöd än vad någon pappa hade kunnat vara tror jag eftersom de båda varit med om det samma.

Jag ser min ensamstående mamma situation som något positivt.
För helt ärligt!
Helt jätte ärligt så ska jag säga er att jag inte har ens hälften av de bekymmren som mina vänner med män har och har haft.
Mitt liv är lättare, Lillans liv är bekvämare och pappan är lycklig oxå vad det verkar.
Han kommer och går som han vill i umgänget med sin dotter fram tills hon fattar mer, då kommer han att få dansa efter hennes pipa (inte min!) eller försvinna.
That's it, och han vet det varav jag tror han passar sig noga för att göra mig arg även om han vet att jag aldirg i mitt liv skulle göra livet surt för honom.
Men hans vetskap om att det är frihet under ansvar gentemot lillan som jag kör med så blir det inga tjafs, inga bråk inget sånt alls.

Jag har ensam vårdnad och vägrar ge upp den, vilket han itne säger ett ord om, han betalar sitt underhåll utan att alls gnälla osv osv.
Detta är ändå ingen kille som tofflar runt.
MEn jag har full bestämmande rätt över vår dotter eftersom han är fullt medveten om att jag gör allt jobbet.
Att jag är viktigast i vår dotters liv och för att han litar på mig.

Jag har haft min beskärda del av skrikkvällar.. 6 timar i sträck med skrikig bebis är inte kul. det kan jag lova.
Men man hittar lösningar, och när bebisen väl sover så är det värt varenda sekund av skrik.
Lösningarna hittar man. Min lösning blev ett magmassage schema som gjorde att hon slutade vara så ledsen och vårat liv är lugnt och skönt!
Jag älskar mitt liv och trivs, saknar inget.

Hör av er ni som vill prata, jag tjatar mer än gärna.
Kika in på bloggen om ni är nyfikna på hur livet funkar och vad vi gör.
Om man går längst bak i bloggen så hittar man min gamla blogg där och där kan man följa vår resa från graviditeten fram tills idag.

Kramar!

"man är precis så stark som man måste vara"