jaha då sitter man här, ensam....eller inte ensam egentligen, har ju något därinne i magen som växer

jag befinner mig väl inte i en situation som är någons dröm, men jag tar dagen som den kommer och jag hoppas verkligen att allt går vägen.
för det första så är jag 40 år, för det andra så är jag ensamstående och tror inte att pappan till barnet kommer att engagera sig allt för mycket, vi bor ju inte ens i samma stad. han var med på att göra barnet och sade att han ville vara med till 100%, vi får väl se hur det blir med det. än så länge har han lyst med sin frånvaro och jag är i vecka 7.
hur som helst så har jag bestämt mig för att inte lägga energi på honom utan på mig och den lilla i magen.
förra året blev jag oplanerat gravid, vilket var en chock för mig. jag hade ingen längtan efter barn.
men den graviditeten väckte enorma känslor och jag var förväntasfull över att få bli mamma.
tyvärr så fick jag missfall i vecka 9, oj oj oj vilken sorg!!! trodde aldrig att man kunde sörja så mycket över ett missfall? har sällan gråtit så mycket i mitt liv!
som ni förstår så är jag enormt orolig över att få missfall igen och är verkligen lyhörd på minsta lilla förändring, signal från min kropp. jag försöker ta det lugnt, men har en inre oro, och jag vet att det inte är bra att gå runt med oro i tankarna.
ska ta upp detta med barnmorskan så snart jag är där.
så det blev en salig blandning av ditten och datten

finns det fler ensamstående där ute som kanske befinner sig i liknande situation så vore det kul om vi kunde få kontakt.