Hur ska jag komma över detta?

[Shelly]

Detta hör väl kanske inte riktigt in här, men jag vet faktiskt inte vart jag ska vända mig. Ska berätta min historia lite kortfattat.

Jag träffade killen som jag trodde var THE GUY, och vi hade det underbart tillsammans. Jag åt p-piller under hela vårat förhållande, och ändå visade det sig att jag var gravid efter ca ett år tillsammans. Jag blev otroligt rädd och visste inte hur jag skulle berätta det för honom, (vi kan kalla honom M). Efter några dagar vågade jag ändå berätta för M om min graviditet, han reagerade lugnare jag väntat mig, och sa att han inte kände sig redo för ett barn, men att han vet hur mycket jag är emot aborter och att han skulle stötta mig vad jag än valde.

Då började dagar av beslutsångest, jag visste inte vad jag skulle göra. Gick hos en kurator och kom tillslut fram till att jag ville behålla barnet. När jag berätta detta för M, blev han arg/ledsen i några minuter, sen var det precis som om han ändrade sig och bad om ursäkt och sa att visst skulle vi klara dethär. Han engagerade sig jättemycket, började leta efter vagn, kläder och verkade verkligen se fram emot det kommande barnet.

Efter en tid var det dags för inskrivningen och M hade lovat att följa med. Vi skulle träffas utanför MVC och gå in tsm. Men M dök aldrig upp.. Jag tänkte inte så mkt på det, trodde väl att han hade fått förhinder. Ringde till honom efter inskrivningen och fick inget svar, även nu tyckte jag att det inte var konstigt.

Jag fick inte tag på M hela dagen, och mot kvällen började jag undra lite. Då ringer min telefon och det är D, (Min och M's gemensamma kompis) Av henne får jag veta att M inte vill vara med längre, att han lämnat mig och barnet. Jag har svårt att tro på henne, för sådant borde man väl ändå säga själv? Efter några dagar då M fortfarande inte besvarar varken samtal eller sms börjar sanningen gå upp för mig, han har verkligen lämnat mig med hans barn i magen.

Mina vänner, som jag trodde skulle stanna med mig under denna otroliga resa, lämnade mig de också. De sa att de inte visste hur dom skulle reagera, och sen började de en efter en att sluta höra av sig eller besvara mina samtal...

Så, här är jag nu. Helt ensam i ett försök att gå igenom en graviditet. Situationen har dock förvärrats lite då M börjar tala illa om mig, och kallat vårt ofödda barn saker som jag inte ens vill nämna.

Mina känslor varierar, ibland är jag bara så arg på alla, och känner mig så jävla sviken, och andra dagar är jag så ledsen att jag inte ens kan ta mig ur sängen.
Oftast är jag ledsen och jag är så rädd att det ska påverka lillen i min mage. Ibland kan jag inte ens glädjas över min graviditet för jag ser inget positivt, känner mig så ledsen hela tiden och det finns ingen jag kan prata med.

Det som gör mest ont är saknaden efter M, jag saknar honom så det gör ont i mig. Efter allt han gjort så älskar jag honom fortfarande och tänker på honom varje dag.
Nu har det snart gått 6 månader och jag känner inte mindre för honom för det.

Hur ska jag komma över dethär? Mitt BF kommer närmare och närmare och jag vill inte må såhär när jag blir mamma. Jag vet verklign inte vad jag ska göra.

Ni som orkade läsa detta, tack. Behövde väl mest skriva av mig lite ..

[Cayenne87]

Ja jag vet inte alls vad jag ska säga, lider med dig. Hoppas det vänder för dig snart och du kan börja må lite bättre innan barnet kommer. Förstår att du har svårt att släppa honom, men personer som man inte mår bra av och som inte gör en gott är ingenting att sträva efter att ha kvar. Man klarar sig bättre utan dom. Hoppas allting löser sig! Kramar Elin

[mallan29]

Usch stackare. Låter som ett riktigt svin till kille tycker jag. Dina vänner verkar ju inte mycket bättre. De borde ju stötta dig tycker jag...
Vill inte skrämma dig nu, men att få barn är inte helt lätt. Först tiden är riktigt jobbig, ( men det blir bättre, min dotter än nu 3 månader och nu tycker jag att det börjar släppa) står du nära dina föräldrar? Kanske kan prata med dem. Har alla dina vänner försvunnit? Finns det ingen du kan prata med? Tror att det är viktigt att du har någon i din närhet som du kan lite på... Lycka till med allt. Att få barnär det största och bästa som har hänt i mitt liv, trots att det är jobbigt i mellanåt...

[Andrea88]

allt kommer gå bra.! Lovar dig. Min syrra var med om samma sak! Hon fick ensamvårdnad och nu har honkontakt med pappan. inte dagligen men han kommer på jul, födelsedagar och ibland bara för att hälsa på hans 3 åriga son. Tänk istället vad skönt att bli av med honom i din grav istället att han var med under hela tiden och sen bara sticker när lillen är född.
Jag tror på dig!! Man är starkare än vad man tror. Prata med kyratorn igen och berätta allt du känner.

KRAM till er

[DonnysMatte]

Det är klart att det känns tungt nu när bf närmar sig, det är ju en stor förändring du står inför och den är skrämmande när man inte är ensam!
Som Andrea88 skrev, se till att komma till kuratorn igen så du kan prata ut om situationen. Och jag tror du är starkare än du själv tror ibland, du har kommit så här långt! Och du kommer att träffa nya vänner, som är värda din vänskap!
Styrkekramar!

[Mika79]

Usch vilken sits du hamnat i gumman!
Kan du prata med dina föräldrar, nån släkting, lärare eller någon annan vuxen? Har du inga kompisar kvar som bryr sig om dig på riktigt? Prata med psykologen som är kopplad till mödravården så att du får stöd någonstans ifrån.
Kanske kan du få kontakt med andra gravida i din ålder genom ungdomsmottagningen eller din BM?
Har du sökt efter gravida i din ålder eller nyblivna föräldrar i detta forumet eller på andra gravidforum? Tror att du behöver någon att prata med som är i liknande situation som du!

Lycka till! Tänker på dig!

[JennyB]

Jag har visserligen min kille kvar. Men mina vänner är som bortblåsta. Känns sjukt jobbigt. Man har ingen att prata med. Men jag har insett att dom var inga vänner , förr eller senare hade jag nog upptäckt det i vilket fall. Men ta en dag i taget och du kommer säkert skaffa dig en ny/bättre bekantskapskrets med riktiga vänner som ställer upp och som accepterar dig och ditt val. jag hoppas att jag lär känna nytt folk som kan se mig för den jag är , inte för den de vill att jag ska vara. Du får ha det så bra kram

[hannipaj]

Håller med Andrea88 o DonnysMatte... O se det positivt ( svårt jag vet) men nu kan du bara koncentrera dej på barnet när det kommer o slippa bli sårad om o om igen av någon som egentligen inte vill vara med o slippa lägga en massa energi på att fjäska o försöka få ett redan dömt förhållande att funka o dessutom gå igenom en seperation när barnet kväver all tid!!! Jag o min dotters pappa hade det skit , Halva gradiviteten o efter, sepererade o gick tillbaka 6 gånger innan hennes 8 månaders dag så hela spädbarns åldern är som ett töcken av sorg ,gap o skrik i mitt minne;inget jag rekommenderar!! Så njut av tiden med ditt barn o känslorna för killen kommer minska med tiden!! Lycka till!!!

[Shelly]

Hejsan alla, tack för era svar!

För att svara på vissa frågor, Jo jag har kontakt med min pappa, men inte min mamma. Och det kan vara svårt att prata om sånthär med sin pappa .. han förstår inte riktigt och blir mest bara arg på M.

När det gäller att söka upp folk i samma sits så har jag verkligen försökt .. Det verkar inte finnas så många. Och vänner, nej dem har jag inga kvar..

Har också funderat på att gå tillbaka till kuratorn igen .. Får nog bli så, det verkar vara det enda sättet för mig att vara glad igen.

Usch vad man känner sig ynklig i sånna här lägen.. Tack alla för att ni orkar läsa

[secretgirl]

shelly: sch vilken tråkig sits. men som dom andra skriver, försök att prata med dom du kan prata med om detta. du kommer må bättre efter det.. du får tänka positivt, du får en liten snart, som bara du få ta hand om, som är din egen styrke kramar.