Hur ska man orka?!

[M&M]

Jag känner verkligen bara för att ge upp.

Jag älskar min dotter mer än precis allt annat och vill att hon ska ha det perfekta livet.
Har aldrig velat ta henne från sin pappa, de har aldrig varit min tanke.
Men.. jag får stå ut med så mycke skit, hot och allt jag verkligen inte orkar.
Gemensam vårdnad? Skit snack.
Hon bor hos mig på heltid, han har inte ens frågat nånting om henne på 1 månad. Jag försöker verkligen allt för att dom ska ha en relation!

När är det dags att ge upp? När är de dags att inse att han skiter i oss? När är det dags att bli helt ensam med henne?

Jag känner mig helt instängd. Jag kan ingenting göra.
Hjälp?
Jag har redan prata med soc, familjerätten samt en advokat.
Krafterna räcker snart inte till.. Jag är som en zombie.

[Elin83]

Hej,

Jag tolkar ditt inlägg om att ni bor i hop idag, eller i alla fall inte separerat och gjort upp om vårdnad m.m?

Du och din dotter ska verkligen inte behöva ha det som du beskriver det. Det är inte ok att bli hotad och illa behandlad, lämnad ensam med allt ansvar och uttröttad på gränsen till att bli en zombie som du beskriver. Han har inte rätt att göra så mot dig, och inte mot er dotter. Jag vet inte exakt hur hans problematik ser ut, men här kommer lite frågor och funderingar:

Vad fick du för besked från de instanser du talat med, soc, familjerätten och advokaten? Ser det ut som att du kan få vårdnaden, eller riskerar det att bli ett uppslitande tvist där barnet står som förlorare?

Hur ser det ut med släktingar på hans sida, har du bra kontakt med hennes farföräldrar, finns det något man kan göra från familjens håll för att prata med honom och kanske stötta upp i hans vardag så att han kan vara en positiv del av hennes liv?

Hur ser ditt kontaktnät ut, har du någon som kan stötta upp dig? Hjälpa till med dottern/hemmet så att du kan ladda batterierna lite? Finns det någon stödgrupp för ensamstående föräldrar på din ort/i närheten där du kanske redan nu kan få prata med andra som varit i din situation och kan ge råd utifrån sina erfarenheter? Tänker på tex. "Makalösa föräldrar" (http://www.makalosa.org).

Om du kan få vårdnaden kanske det är det bästa i det här läget. Om fadern sen skulle vilja ha umgänge med barnet, finns det väl ingenting som hindrar att ni kommer överens om det senare? Vem vet, några år framåt när/om han mognat och skärpt till sig kanske ni till och med kan dela på vårdnaden igen?


Det viktiga här som jag ser det är att er dotter får en stabil och trygg uppväxt. Om det inte går att ordna utan att du har ensam vårdnad om henne så är det kanske läge att göra slag i saken.


Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig!