Illamående? Ursäkta frågan...

Plussa tillsammans! Peppa, tipsa och stötta!

Re: Illamående? Ursäkta frågan...

Inläggav riVER » 16 jan 2010, 21:10

Solstrålee skrev:När jag var gravid föut (gjorde dock abort) så var jag så illamående att jag inte kom upp ur sängen under 3 veckor. Jag kräktes även var 10 min och ville bara försvinna kändes det som, mådde hemskt.
Så det här med illamåendet är ju väldigt inviduellt :)
Mitt illamående började då i v.6 och det började en kväll att jag mådde väldigt illa, dagen efter var jag sängliggandes och kom knappt upp. Kunde varken äta eller dricka något alls utan att jag kräktes. riktigt jobbigt var det :( Under de 3 veckorna drog jag ner 10 kg.
Men tror även det är ytterst ovanligt att få så svårt illamående, så du har nog inget att oroa dig för :)
Självklart så mår man kanske illa så det är jobbigt, men han aldrig hört någon som haft sån kraftig illamående som jag hade :P hehe



Hej..Jag är också en person som har kämpat med riktigt kraftiga illamåenden under min graviditet. Ordet mardröm låter så patetiskt, Inga ord kan beskriva hur kämpigt det är. Det är bara den som har upplevt det som kan förstå hur det ligger till och jag förstår dig. Den som har oturen att uppleva detta kommer inte undan ifrån den från sina andra graviditeter. Jag tror inte på det längre.(Folk har sagt att alla graviditeter är olika, kan nog stämma för dem som har vanliga illamåenden som försvinner efter v. 12 tex.) Detta är en sjukdom som kallas Hyperemises någonting, kommer inte riktigt ihåg hela namnet. Som sagt detta har jag lidit med. Började i vecka 5-6 och ville inte ta slut förren in på 6 månaden. Sedan blev jag gravid igen efter 3 år. Under de 3 åren vågade jag aldrig nånsin mer bli gravid igen. Hade för många dåliga minnen men på något sätt bestämde jag mig för att ge det en chans igen. Mest för min dotters skull. Jag ville att hon skulle få ett syskon så att hon slapp växa upp ensam. Vad det gäller min rädsla angående illamåendena var jag inte lika rädd längre, kanske skulle det inte bli så denna gången igen inbillade jag mig själv och var glad och började riktigt se fram emot det. Men den lyckan blev inte långvarig Precis som förra gången började jag må dåligt igen v. 6. Det kom sakta men säkert sedan var det kört, bara på 2 dar förändrades hela jag.Jag var som en levande död. Den här gången Var det annorlunda. Nu hade jag en dotter som jag var tvungen att ta hand om vilket var omöjligt när jag mådde så illa att jag var sängsliggande men en hink vid sidan om mig och varje gång mina kräkatacker kom sprang min dotter iväg och var rädd. Jag hade ingen som helst kontakt med henne så död som jag var. Det gjorde riktgt ont att se henne sådär. Jag kunde heller inte åka in på sjukhuset för att få dropp, vilket jag under min första graviditet var tvungen att åka in flera gånger för hjälp. Jag blev tvungen att avbryta det hela och göra abort:( Det käns tufft. Hur mycket jag än vill ha ett barn till så tror jag att får acceptera mitt öde. Jag blir tvungen att avsluta detta kapitel om barn eller bara hoppa över det tills man har kunnat forska inom eländet och hittat ett botemedel. Tur att har har kunnat kämpa igenom min första graviditet hur svårt det än var... Tur att jag har min dotter.
riVER
Nykomling
 
Inlägg: 2
Blev medlem: 16 jan 2010, 20:08

Re: Illamående? Ursäkta frågan...

Inläggav riVER » 16 jan 2010, 21:15

Till solstrålee....

Hej..Jag är också en person som har kämpat med riktigt kraftiga illamåenden under min graviditet. Ordet mardröm låter så patetiskt, Inga ord kan beskriva hur kämpigt det är. Det är bara den som har upplevt det som kan förstå hur det ligger till och jag förstår dig. Den som har oturen att uppleva detta kommer inte undan ifrån den från sina andra graviditeter. Jag tror inte på det längre.(Folk har sagt att alla graviditeter är olika, kan nog stämma för dem som har vanliga illamåenden som försvinner efter v. 12 tex.) Detta är en sjukdom som kallas Hyperemises någonting, kommer inte riktigt ihåg hela namnet. Som sagt detta har jag lidit med. Började i vecka 5-6 och ville inte ta slut förren in på 6 månaden. Sedan blev jag gravid igen efter 3 år. Under de 3 åren vågade jag aldrig nånsin mer bli gravid igen. Hade för många dåliga minnen men på något sätt bestämde jag mig för att ge det en chans igen. Mest för min dotters skull. Jag ville att hon skulle få ett syskon så att hon slapp växa upp ensam. Vad det gäller min rädsla angående illamåendena var jag inte lika rädd längre, kanske skulle det inte bli så denna gången igen inbillade jag mig själv och var glad och började riktigt se fram emot det. Men den lyckan blev inte långvarig Precis som förra gången började jag må dåligt igen v. 6. Det kom sakta men säkert sedan var det kört, bara på 2 dar förändrades hela jag.Jag var som en levande död. Den här gången Var det annorlunda. Nu hade jag en dotter som jag var tvungen att ta hand om vilket var omöjligt när jag mådde så illa att jag var sängsliggande men en hink vid sidan om mig och varje gång mina kräkatacker kom sprang min dotter iväg och var rädd. Jag hade ingen som helst kontakt med henne så död som jag var. Det gjorde riktgt ont att se henne sådär. Jag kunde heller inte åka in på sjukhuset för att få dropp, vilket jag under min första graviditet var tvungen att åka in flera gånger för hjälp. Jag blev tvungen att avbryta det hela och göra abort:( Det käns tufft. Hur mycket jag än vill ha ett barn till så tror jag att får acceptera mitt öde. Jag blir tvungen att avsluta detta kapitel om barn eller bara hoppa över det tills man har kunnat forska inom eländet och hittat ett botemedel. Tur att har har kunnat kämpa igenom min första graviditet hur svårt det än var... Tur att jag har min dotter.
riVER
Nykomling
 
Inlägg: 2
Blev medlem: 16 jan 2010, 20:08

Föregående

Återgå till Bli gravid