Annons:

Jonah kom til världen

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

Jonah kom til världen

Inläggav myran2010 » 08 sep 2010, 22:11

Förlossningsberättelse

Den blev visst rätt så lång så får väl se om någon orkar läsa den.
Jag orkar inte läsa igenom den nu när jag har skrivit den så det kan säkert finnas en del språk- och stavfel men jag hoppas ni har överseende med det.


Det började på måndagen den 23 aug med att vattnet gick vid 05.30. Jag ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in men vi behövde inte skynda oss utan skulle äta frukost etc först.

När vi kom in kontrollerade de att det var fostervatten och sa att nu är alltså förlossningen igång. Däremot hade jag inga kraftiga värkar så de tyckte att vi skulle åka hem igen. Om det inte blev mer intensivt under kvällen/natten skulle vi komma tillbaka på tisdagen vid 8.30.

Vi åkte hem och jag försökte vila så mycket det gick. Inte helt lätt men lite sömn blev det i alla fall på eftermiddagen. Under kvällen blev värkarna mer kraftiga och regelbundna men fortfarande inte så mycket att vi behövde åka in. På kvällen vid 22-tiden avstannade det men satte sen igång ganska ordentligt på natten vid 3-tiden. Då kunde jag inte sova längre. Dessutom var huvudet fullt av tankar. Tänk att vi snart skulle ha vår pluttis här. Hur skulle allt gå? Hur ont skulle det göra? Skulle vår bebis må helt bra? o.s.v.

Vi åkte in till förlossningen på morgon vid halv 9. Fick träffa 2 läkare och en barnmorska. Läkaren kontrollerade hur öppen jag var men såg att livmodertappen inte var helt utplånad. Hon bedömde då att jag skulle få igångsättande gel för att skynda på förloppet. 10.15 la barnmorskan in gelet och då var jag tvungen att ligga helt stilla i 2 timmar. Under tiden gjorde de en ctg-kurva på mig. Värkarna var fortfarande ganska lugna. Vid 12.15 fick jag röra mig igen och dessutom skulle de sätta i en kanyl på handen. Detta krånglade eftersom jag har väldigt svåra blodkärl. Det gjorde väldigt ont när de försökte sätta in kanylen och misslyckades på båda händerna. Till sist hämtad bm en annan bm som istället satte den i armvecket eftersom jag var så svårstucken. Lite opraktiskt men ändå skönt att slippa plågas ännu mer. Jag fick antibiotika eftersom jag hade haft en tidig vattenavgång. Nu fick vi ligga i vårt vårdrum till 16-17-tiden då läkaren skulle göra en ny bedömning.

Jag och min man gick en runda på sjukhuset och det satte igång värkarna mer. Nu kom de tätt och gjorde mer ont. När jag låg på rummet var det jobbigt när värkarna kom för jag visste inte riktigt hur jag skulle avlasta kroppen. Svårt när man bara hade en säng. I efterhand önskar jag att de hade släppt in oss i ett förlossningsrum tidigare men så var det alltså inte.

Jag hade dessutom fått en ny bm och hon passade inte mig så bra. Hon var ganska tuff och sa en del kommentarer som inte gjorde det lättare för mig. Jag var riktigt rädd för smärtan och någon gång grät jag. Det kändes som om hon inte tog mina värkar helt på allvar. Hon började iaf diskutera olika smärtlindringsformer och föreslog epiduralen vilket jag då sa ja till. Däremot skulle den inte sättas förrän senare.

Det blev dags för en ny läkarbedömning och när hon undersökte mig var livmodertappen helt utplånad och jag hade öppnat mig ca 2 sm. Detta gjorde att hon ansåg att jag inte skulle få en dos gel till utan att förloppet skulle få gå igång av sig självt och annars skulle en ny bedömning göras morgonen därpå.

Nu började jag få kraftiga värkar och mådde dessutom illa. Kräktes några gånger. Dessutom började jag bli väldigt trött. Bm föreslog en morfinspruta så att jag skulle få vila lite. Detta var eg enda smärtlindringen som jag innan hade tänkt nej till men i denna stund lät all smärtlindring bra så jag sa ja till det. Fick en morfinspruta i låret och bm sa att vi båda två skulle försöka vila så mycket som möjligt. Hon skulle snart sluta och en ny bm ta vid men de skulle lämna oss i fred tills vi ringde på dem.

Jag kände inte så stor skillnad till att börja med men min man sa att det gick ganska fort att jag blev groggy och helt borta mellan värkarna. Morfinet tog inte bort värksmärtan men även om jag fick riktigt intensiva värkar med 2-3 min mellanrum kunde jag ibland t.o.m. somna mellan värkarna så morfinet gjorde ändå nytta.

Jag har inte riktigt koll på tiden här men jag tror att det började bli riktigt jobbigt vid 20-21-tiden och vi ringde på bm. Hon kopplade in ctg igen. Denna gång var den inte alls bra kopplad. Barnets hjärtslag var helt ok men den som skulle mäta mina värkar visade i princip ingenting trots att jag hade det. Efter en stund sa äntligen bm att vi skulle få komma in på förlossningssalen och sedan kunna få epiduralen.

Direkt på förlossningsrummet kändes det lite bättre trots hemsk smärta. På något sätt kändes det som att det närmade sig mer då. Dessutom var den dä gåstolen en skön hjälp att hänga på i värkarna. Jag fick även lustgas nu. Tyckte väl inte att den gjorde så stor nytta men det gav mig något att koncentrera mig på och dessutom var det skönt att kunna skrika ut smärtan i masken. Eftersom jag hade haft högt blodtryck var de tvungna att ta ett blodprov för analys innan narkosläkaren kunde sätta epiduralen. Väntan var riktigt jobbig och smärtsam. Jag sa visst många knäppa saker och det kändes verkligen ibland som att jag aldrig skulle överleva detta. När jag hängde på gåstolen började plötsligt vattnet bara forsa ur mig. Trodde inte det kunde finnas så mycket kvar efter allt sipprande/rinnande sen dagen innan men det fanns det. Dessutom började det att trycka på otroligt neråt och den där känslan av mega bajsnödighet som jag hade hört talas om kändes. Bm insåg nog då hur starka värkarna var och undersökte mig. Nu var jag öppen 9-10 cm och den öppningen hade skett under kort tid. Alltså var det ingen idé att ta någon epidural. Det var ju det jag hade försökt förklara att mina värkar var så kraftiga men men nu såg jag ju ett slut iaf.

Dags att lägga sig i förlossningssängen. Först på sidan för hon ville inte att jag skulle krysta riktigt ännu. Men när krystvärkarna väl satte igång inser man verkligen vilken skillnad det är på en förvärk, lättare värk, svår värk och en krystvärk. Vilket otroligt tryck det är. Helt obeskrivligt. Det var så skönt att ha min man där, hade inte klarat mig en minut utan honom. Ibland var det svårt att ta in vad bm sa men mannens röst gick liksom igenom.

Har ingen aning om hur många krystvärkar jag hade men det var rätt så många. Krystade i ca 50 minuter enligt journalen. Det underlättade när bm kunde hålla emot i mellangården och sjuksköterskan som var där var också ett stort stöd med sin uppmuntran och hjälp. Vid varje värk kände jag en väldigt obehaglig svidande känsla när huvudet trängde ut en liten bit för att sedan glida tillbaka igen. Jag trodde jag skulle bli galen när pluttis aldrig kom ut. Minns att jag sa flera gånger: ”Kan ni inte bara dra ut den?”. Nej sa bm det är bara du som kan krysta ut den. Dessutom sa jag ett antal gånger att jag aldrig mer skulle göra detta och att det alltså aldrig kommer att bli ett syskon.

Till sist säger bm att i nästa värk måste hon klippa mig men att då kommer bebisen att komma ut. Jag som hade varit så rädd för att bli klippt eller spricka för mycket men nu var det inget att göra åt. Värken kom och visst kände jag klippet även om det i den övriga smärtan blev mindre påtaglig.

Vilken lättnad och glädje det var när jag kände hur bebisens kropp gledur mig och det äntligen var över. De höll upp vår son och sedan fick jag äntligen vår underbara Jonah på bröstet. Vilken lycka det är att få vara där med sin älskade bebis och sin älskade man! Överväldigande kärlek!!!

Moderkakan gled lätt ut och i all glädje kände jag knappt alla sprutor med lokalbedövning som de gav mig innan alla stygnen.

Efteråt tycker jag fortfarande att förlossningen var riktigt jobbig och jag hade helst sluppit göra det igen. Men jag tror fortfarande på att ett barn behöver syskon så det blir kanske en gång till. Nu vet jag i alla fall hur jag vill ha det! Pratade ganska mycket med olika bm efteråt, speciellt med tanke på att jag under vissa perioder inte kände mig helt tagen på allvar. Detta har de verkligen tagit åt sig och pratat med mig om och det känns bra.
Bild
myran2010
Stammis
 
Inlägg: 124
Blev medlem: 04 jan 2010, 21:32

Re: Jonah kom til världen

Inläggav sprallos » 09 sep 2010, 07:43

Myran2010: Oj vad länge du fick kämpa...hur har du mått efteråt? Det är tur bebisen är så värt allt ont och bök...sen glömmer man. Blir det syskon kommer det vara en HELT annan sak, man kan aldrig jämföra förlossningarna.
sprallos
Rådgivare Minbebis
 

Re: Jonah kom til världen

Inläggav hallon75 » 09 sep 2010, 12:09

Grattis till bebben Myran! JObbigt att inte känna sig tagen på allvar!
Bild

BildMake a pregnancy ticker
mf nov-11 v8
mf jan-12 v5
Användarvisningsbild
hallon75
Alltid online
 
Inlägg: 1336
Blev medlem: 04 dec 2009, 12:24
Ort: 109
BF: 121201
Status: Decembermamma 2010 och snart 2012 också :D

Re: Jonah kom til världen

Inläggav myran2010 » 09 sep 2010, 13:57

Jag har mått ok efteråt. På bb var de fantastiska. Den barnmorskan som gick igenom journalerna med mig (hon var inte med under själva förlossningen) lyssnade på mig. Pratade även med den bm som förlöste mig fast henne var jag ifs nöjd med. Dagen efter vi kom hem från bb ringde den bm upp mig som jag hade upplevt som ganska hård. Vi pratade en lång stund och hon bad om ursäkt om hon hade gjort något som hade uppfattats negativt av mig och att hon inte hade menat något illa. Kändes bra att de verkligen brydde sig.

Som sagt ett syskon vill jag nog ha och för mig är det bra att vara mer förberedd än vad jag kunde vara första gången.

Rent fysiskt har jag haft ont speciellt när jag har försökt att gå. Fast det börjar bli bättre nu. Igår var jag faktiskt under tabletter hela dagen och det kändes ok. Har även promenerat varje dag denna vecka även om det är ganska långsamt så fungerar det iaf.
Bild
myran2010
Stammis
 
Inlägg: 124
Blev medlem: 04 jan 2010, 21:32


Återgå till Min förlossning
Annons: