Mamma behöver hjälp att återfå glädje och livslust.

LeVi · av **LeVi** » 26 jun 2013, 19:06

jag förstår inte hur man kan vara så superglad å uppåt hela tiden. Och hur får man nånting gjort i hemmet? och hur fortsätter man älska varandra? Egentligen är nog inte mina barn speciellt svåra att handskas med. Det är bara jag som inte är gjord att vara mamma, inget tålamod och världens sämsta på planering och struktur. Jag är helt enkelt inget mamma ämne. Jag känner mig mest bara arg på mina barn för att dom skriker och inte lyssnar, matvägrar eller annat. Det känns så hemskt och jag har en klump i magen konstant för jag känner ingen kärlek till varken barnen eller sambon. Hemmet ser ut som fan rent ut sagt, tvätt å disk å skit överallt, blir ju aldrig rent. Jag ser ut som ett sunkigt fetto med lös hud bristningar å världens största bak och lår. Jag har tappat allt vad gnista och livslust heter. Allra helst skulle jag bara vilja släppa allt supa ner mig totalt å röka ihjäl mig (har inte rökt sen innan jag blev gravid med första barnet och dricker inte speciellt ofta å då bara ett par cider eller ett glas vin) inte för att jag skulle må bättre av det, säkert bara sämre. men jag vill inte behöva bry mig om nått bara släppa å försvinna.

Snälla hjälp mig, hur ska jag lyckas hitta tillbaka till mitt egentliga jag som älskar mina barn och sambon? hur ska jag hitta glädjen? Jag hatar att vara sånhär....

lolenona_84 · av **lolenona_84** » 26 jun 2013, 21:25

Är lite trött och seg just nu men känner att jag ändå vill svara något nu.

Jag tycker det låter som att allt bottnar sig i ett missnöje hos dig. Känns som du skulle behöva prata med en terapeut för att reda ut dina känslor ordentligt.
Kan man inte tycka om sig själv så klarar man inte av att tycka om andra runt sig.
Hur har sambon och du det, får ni möjlighet att vara själva ibland i lugn och ro? Vet din sambo om hur du känner?
Är det här något som du känt länge?

Ser att det är väldigt tätt mellan dina barn och den yngsta inte är särskilt gammal än. Du kan inte ha drabbats av förlossningsdepression? Det är vanligare än man kanske tror.

LeVi · av **LeVi** » 27 jun 2013, 11:12

Lolenona_84: tack för att du tog dig tid att svara även fast du var väldans trött!

Jag och sambon har extremt lite vuxentid ihop. Den minste somnar runt 23 på kvällarna och då går även vi och lägger oss. Vi har inte så lätt att lämna bort barnen heller då svärmor bor 23 mil från oss och mina föräldrar 7mil + att mamma är sjuk i canser och inte orkar efter cellbehandlingar. Jag tror vi skulle behöva egentid och kanske åka iväg och fokusera på varandra, men verkar inte som sambon tycker det. Han verkar aldrig förstå att jag mår dåligt trots att jag säger att jag inte klara mer eller att jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden till innan vi fick barn. Jag säger att jag känner mig otillräcklig men han förstår inte.

Kan nog vara så att det blev väldigt mycket med två så små barn. Kanske hade vart bättre att väntat med nummer två. Kanske kan vara nån form av fl depression men kommer inte ihåg hur jag kände just när han var född. Pratar man med BVC för att få komma vidare till någon som jan set här i så fall?

lolenona_84 · av **lolenona_84** » 27 jun 2013, 19:13

Det är verkligen viktigt att din sambo förstår vad du pratar om, hur du känner och tänker. Det kan vara svårt att veta hur man ska göra för att få det tydligt utan att anklaga. En terapeut skulle säkerligen vara skönt och bra både för dig och din sambo.
BVC ska kunna hjälpa till med sådant.
Annars kan man ringa familjerådgivningen på sin ort. Ser att du är från svenljunga så jag googlade. Här är en länk: http://www.svenljunga.se/omsorgochhjalp ... 46487.html

Sen finns det även privata familjerådgivare/familjeterapeuter men de kostar betydligt mer. Har man råd så är det ju helt klart värt det för att kunna få hjälp med att bli glad igen

mandelkubb · av **mandelkubb** » 27 jun 2013, 19:33

LeVi - Jag tycker det låter på dig som att du är totalt slut och gått in i en depression. Det behöver inte vara efter förlossningen utan bara konstant sömnbrist och brist på egentid.

Det kanske är så att du och din sambo behöver planera om föräldraledigheten? Låta honom ta över helt eller ett par dagar i veckan så att du får komma iväg? Jag vet att det har varit lösningen för många mammor som känt som du. Att börja jobba igen och få lite ny energi av det. Det sista man vill är att tänka tankar att man hade det bättre innan barnen kom, men ändå så tror jag att nästan varenda mamma har varit där någon gång. För några blir det för mycket, känslan är mer än kortvarig, och då får man ta situationen på allvar, men också för vad den är. Inte anklaga sig själv för att man kanske inte lever upp till den bild man satt upp om sig själv och hur allt ska vara. Konstatera att det här funkar inte och försök hitta en lösning som fungerar!

Jag började plugga under min mammaledighet (bara ett barn då) och det blev min ventil. Men även det ställde ofta till problem. Min man var ofta besviken på mig och uttalade det högt när han inte förstod att jag behövde plugga men var för trött så att jag behövde ytterligare tid för att bli klar med allt. Jag hade ju lovat! Till slut fick jag sätta mig ner med honom och förklara att man blir en annan människa när man går hemma. Vissa dagar klaffar ingenting och den där supereffektiva människa är som bortblåst. Även sedan han tagit över föräldraledigheten så satt min trötthet kvar och det tog tid innan jag kom igen på allvar. Det tog tid innan jag orkade ta tag i saker på allvar hemma, vara en tillgiven fru. Startsträckan för att bara krama min man var mil lång verkligen. Det enda jag prioriterade var att sova.

Era barn är ännu tätare än vad mina två kommer att vara så jag gissar att dagarna är otroligt kämpiga. Jag önskar att jag hade adresserat mina problem på ett bättre sätt. Gått och pratat med någon. Men jag förstod nog inte riktigt. Du har fått upp ögonen och det är jättebra. Så ta kontakt med terapeuten på BVC så kan de om inte annat hänvisa dig vidare. Sen prata med din man om att förhållandena har förändrats. Det blev inte som du trodde och ni gemensamt behöver hitta en lösning.

Lycka till och världens största kram!

LeVi · av **LeVi** » 28 jun 2013, 22:53

Lolenona: Tänk vad supergullig en person kan vara mot en för henne helt främmande människa! tänk om det fanns fler som ni! att du googlat fram det för att hjälpa mig! så obeskrivligt!

sambon är precis som min far "syns det inte finns det inte" alltså mår man dåligt psykiskt ska man bara gaska upp sig, ta sig i kragen och vara glad. Så det kan nog vara bra med familjerådgivning, men vad gör vi med barnen då? :S

mandelklubb: mjo de hade varit skönt att kunna jobba... Sambon har precis gått in som delägare i företaget han jobbar på vilket resulterar i mer jobb och han inte alls har möjlighet att ta pappaledighet. Jag är arbetslös så får söka jobb innan jag kan planera dagisplats ens. Känns onödigt att betala massa pengar för 15h när jag ändå är hemma med minstingen. Så tidigast i jan kan jag komma "bort" plugga är inget alternativ i nuläget. orken finns inte helt enkelt. Idag känns det liiiiiite bättre vi pratade lite igår men han tycker att jag ska säga precis hur och vad han ska göra för att få mig att må bättre å det kan jag inte. Men lite romantik hade ju förgyllt vardagen lite. Och sånt kan inte han.

ja jag ska i alla fall prata med bvc nästa gång å säga att jag skulle vilja prata med nån som kan ge lite extra pepp och stöd. och framförallt som kan förstå mig.

tack för att ni är så supergulliga och faktiskt svarar mig!