Annons:

Min första sätesförlossning av två

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

Min första sätesförlossning av två

Inläggav GinaCinnamoni » 13 aug 2016, 14:08

Ett utdrag ur Sätesboken: Allt du behöver veta om dig och din sätesbebis - från graviditet till förlossning
Författare: Gina CInnamoni
Förlag: Cendorian Publishing
ISBN tryckt bok: 978-91-639-1567-3
ISBN e-bok: 978-91-639-1568-0



MIN FÖRSTA SÄTESFÖRLOSSNING - OPLANERAD

Natten till den 21 december 2012 åkte jag och min man in till förlossningsavdelningen i Helsingborg på grund av regelbundna och vad jag trodde var smärtsamma värkar. Två barnmorskor kontrollerade fosterläget när jag kom in – huvudet ner ruckbart blev deras utlåtande. Värkarna avtog under natten, men vi fick stanna kvar då dotterns hjärtrytm var lite för hög.

På morgonen blev vi kallade till ultraljud för att kontrollera att allting stod rätt till med henne. ”Här har vi ju ett säte”, hörde jag förlossningsläkaren säga! Många må ha reagerat med rädsla, men jag hade känt det på mig från runt vecka 20.

Min barnmorska på mödravårdscentralen hade sagt att bebisen låg med huvudet neråt, ruckbart. Jag fick aldrig riktigt ihop det med var sparkarna kändes. Det där med att ha en melon mellan benen som så många kvinnor vackert beskriver det, hade jag inte heller känt. Därför hade turligt nog ägnat flertalet timmar åt att läsa på om sätesförlossningar på internet och de mycket få rader som fanns i böckerna på biblioteket. Därför visste jag också vad som väntade – ett vändningsförsök. Mycket riktigt så blev jag erbjuden att genomgå detta nästkommande morgon, då värkarna ändå hade avtagit och förlossningsläkaren inte räknade med att förlossningen skulle hinna starta spontant innan dess.

Ett par timmar senare vid kl.13.00 gjordes det ett nytt ultraljud med en annan förlossningsläkare. Hon kontrollerade navelsträngens flöde samt gjorde en viktuppskattning på 2,7 kg. Det visade sig vid en vaginal undersökning att ”hinnan var lövtunn” som hon uttryckte sig och sa ”Här blir det barn inom 24 timmar!”. Jag visste att eftersom jag var förstföderska var det stor risk för att ett kejsarsnitt skulle rekommenderas. Jag som är livrädd för operationer sa direkt att jag ville föda vaginalt. Av den anledningen blev jag nerskickad till röntgenavdelningen för att göra en bäckenmätning. Jag satt och grät i min ensamhet i väntrummet av rädsla för ett kejsar snitt, medan min man inväntade min mamma. Jag hade nämligen ringt henne för stöd efter sätesbeskedet, då hon hade fött båda mina syskon i säte (ett tvillingpar). I röntgenrummet fick jag göra en röntgen ståendes som endast tog några minuter att utföra.

Väl tillbaka på rummet vid kl.15.30 fick jag en jättelång värk som resulterade i att vattnet gick. Jag önskade att få bada och fick en nål i min handrygg. I badet fick jag flera täta värkar som jag andades igenom under ett par timmar. På väg tillbaka till förlossningsrummet kunde jag knappt gå, då det kändes som att barnet skulle trilla ut ur mig. Jag fick stanna och pausa varannan meter för både värkar och tyngd. En stund efter att ha kommit tillbaka till rummet, rusar en röntgenläkare in och ser hur glad ut som helst. ”Ditt bäcken är som en rutschkana för bebisen”, sa hon med ett stort leende! Skönt med ett så positivt besked, när förlossningen hade kommit så här långt. Det hade nu hunnit gå endast 6 timmar från sätet upptäcktes till att vara öppen 8 cm, varav endast 2,5 timmar med regelbundna och smärtsamma värkar.

Jag bestämde mig för att prova några puffar lustgas på lägsta effekt. Jag började skämta med personalen och betedde mig som efter ett halvt glas vin. Lustgas var ingenting för mig ändå, så jag höll den endast i handen och framför munnen som stöd. En timme senare satte krystvärkarna igång och personal tillkallades från andra avdelningar. Droppslangen kopplades in och Syntocinon sattes in på rutin för att förstärka värkarna i förebyggande syfte. Förlossningen gick fort och komplikationsfritt med förlossningsläkaren jag hade träffat tidigare under dagen som arbetsledare för övrig personal. De utförde Lövsets manöver som förenklat innebär att barnets kropp förflyttas i olika ställningar för att underlätta utdrivningskedet av barnets armar och skuldror.

Efter 10 minuters krystande var vår dotter Castania född och all personal förutom en barnmorska lämnade rummet. Castania var 51 cm lång och vägde 3,2 kg, det vill säga 500 gram mer än hon hade uppskattas till. Det blev fyra stygn utvändigt och tre stygn invändigt, men allting läkte fint och fungerar som det ska idag. Blödningen var också minimal. Jag var aldrig rädd under förlossningen förutom att jag var orolig för att den tillkallade personalen inte skulle hinna upp innan jag hann föda. Det var helt klart en trygg och fin upplevelse med personal som tillgodosåg våra behov!

Fler berättelser från kvinnor som har fött i säte och från kvinnor som har genomgått kejsarsnitt p.g.a. en sätesbjudning finner du i Sätesboken, samt på http://www.satesboken.se
Bilagor
framsida_small.jpg
framsida_small.jpg (98.01 KiB) Visad 2995 gånger
GinaCinnamoni
Nykomling
 
Inlägg: 2
Blev medlem: 13 aug 2016, 13:58

Återgå till Min förlossning
Annons: