Min historia

Här får du stöd & tröst av andra som varit med om missfall.

Min historia

Inläggav Bronwen » 25 jun 2016, 09:39

Den 22 juni förlorade vi vårt barn i vecka 20, någonstans mellan dag 19+1 och 19+3 ungefär. Beräknad födsel var i mitten av november. Eftersom vi nu går igenom den värsta perioden i vårt liv och det är så mycket tankar och känslor som snurrar omkring inombords måste jag skriva ner detta i ett försök att komma vidare.

Jag och min fästman har varit tillsammans sedan 2005. Under vår tid tillsammans har vi aldrig använt skydd men trots det har vi inte varit gravida tidigare. Kanske berodde det på att jag under större delen av vår tid tillsammans varit så pass kraftigt överviktig att jag inte haft regelbunden mens och det därför varit svårt att pricka in eventuella ägglossningar. Vi har även haft perioder av arbetslöshet och mindre gynnsamma boendeförhållanden under perioder av vår tid tillsammans. 2014 gjordes en mindre fertilitetsutredning som visade att jag hade ägg i alla fall även om dessa bedömdes vara lite små. Rekommendationen vid det tillfället var att gå ner i vikt (vid undersökningstillfället var jag uppe på 102 kilo till mina 168 cm) åtminstone till 86 kilo. Eftersom vi då fått vår egen lägenhet och allt verkade falla på plats började jag jobba på viktnededgången och lyckades efter en tid komma ner till runt 80 kilo. Någonstans i början av 2015, började jag få mens så pass ofta att jag började föra statistik på när den kom genom appen Period Tracker. I början var det lite långt mellan gångerna men det gick neråt och efter ett år hade vi en genomsnittlig cykel på 30 dagar.

Trots att vi båda velat ha barn under mycket lång tid var det inte alltid vi lyckades få till det under vad appen antydde var den fertila perioden, oktober 2015 var en bra månad, men trots det kom mensen och besvikelsen i november. December 2015 lyckades vi också pricka in rätt datum men återigen kom mensen i januari och jag började tro att det inte bara var vikten som hindrat oss tidigare utan att jag aldrig skulle kunna bli med barn. I februari 2016 kände jag för första gången av vad som skulle kunnat vara ägglossningstillfället och vi hade naturligtvis sex då. I mars kom det aldrig någon mens, jag kände mig risig som den var på väg med mensvärksliknande symptom, men när den inte kommit på hela dagen tog jag ett graviditetstest från rfsu som fanns hemma. Vid rekommenderad avläsningstid visade testet (som ej togs med morgonurin) svagt positivt och jag blev alldeles svag och skakig i benen. Vi beslutade oss att vänta ytterligare två dagar och om mensen ännu inte kommit igång då så skulle vi köpa nytt test och kontrollera igen. Sagt och gjort, två dagar senare testade jag igen med morgonurin och ett digitalt clearblue test visade i displayen ”Gravid 2-3 veckor”. Återigen kände jag hur benen nästan inte ville bära mig och gick glatt in till min sambo och visade även honom, trots att han sa att han inte behövde se själva testet för att veta eftersom glädjen i mitt ansikte redan hade gett honom informationen om resultatet.

Redan innan BIM började jag hänga på minbebis forumet och bevaka tråden för BIM mars, när jag plussade registrerade jag mig själv och började skriva i November 2016 tråden och sedan även 35+ mammorna. Det blev en sak som sedan kontrollerades flera gånger dagligen.

Redan samma dag som jag plussade berättade jag för en kollega på arbetet som vet att vi vill ha barn och som själv försöker bli gravid men dessvärre vart med om både ett MA runt vecka 10 och ett mf vecka 6. Jaga debatterade internt om jag verkligen vågade berätta eller om det skulle jinxa det hela och dra med sig otur. Men eftersom hon skulle räknat ut det själv i alla fall och då blivit förolämpad för att jag inte delat med mig så berättade jag. En orolig period följde där man var rädd för att varje dag ska vara den sista. Den 17 mars gjorde jag ett cellprov och fick då även ett vul på grund av graviditeten, eftersom det var så tidigt kunde man ännu inte se något foster, men hinnsäcken fanns och såg bra ut enligt hur långt gången jag var.

I vecka 6 strax innan ett besök till min pappa kom en första blödning, men det gjorde inte ont och den slutade rätt fort så vi hoppades att det inte var ett missfall utan bara nerver inför att berätta för familjen. Den dagen hade vi berättat för svärmor eftersom vi visste att vi skulle berätta för mina föräldrar också, jag har en halvbror som är 9 år och när vi leker eller busar kan det gå lite vilt till och därför ville vi berätta så att det inte av misstag skulle hända något med magen.

Besöket hos pappa gick bra och vecka 8 hade vi inskrivning på MVC, eftersom vi hade en längre resa inplanerad och var lite oroliga fick vi ett ultraljud den 14 april strax innan avresa och där kunde man se en liten plutt som då beräknades till 9+0 enligt mätning och hjärtat slog inne i den lilla kroppen. Lugnade av det åkte vi på vår efterlängtade semester och följde alla rekommendationerna under långflygningar med stödstrumpor och frekventa promenader i flygplansgången.

Den 5 maj under vår resa när jag borde varit i vecka 12+ någonting och risken för missfall ska minskat fick jag plötsligt en större blödning. Det gick igenom mina trosor och byxor på bara några minuter och jag rusade till närmsta toalett som råkade vara en bajamaja eftersom vi befann oss på en festival när det inträffade. Där satt jag i cirka 30 minuter i en plastlåda i 26 graders värme med stekande solsken och undrade mest varför det hände mig när det nästan överallt står att man ska kunna känna sig säkrare efter en viss vecka. Det gjorde hur som helst inte ont vid detta tillfälle heller och eftersom vi hade KUB ultraljud inplanerat den 10 maj efter hemkomst tog vi det så lugnt det bara gick resten av dagen och konstaterade mest att det inte fanns så mycket att göra om det var så att fostret dog vid det tillfället i alla fall.

Den 10 maj åkte vi nervösa till MVC för ultraljudet och kunde se hur det lilla miraklet där inne växt och viftade lite på armarna åt oss samt att hjärtat fortfarande slog fint och allt såg bra ut. Risken för Downs syndrom eller annat kromosomfel beräknades vid detta tillfälle till 1 på 20 000 med så bra resultat och ett levande foster samt i vecka 13+0 kände vi oss redo att berätta även för resten av världen. Så alla vänner och bekanta samt folk på arbetsplatserna fick veta att vi väntade barn vid detta tillfälle. Återigen kändes det skrämmande att berätta för trots att de flesta missfall händer innan vecka 12 så kan det ju hända saker hela tiden och jag oroade mig för hur jag skulle komma vidare om det skulle inträffa något som gör att jag inte går på föräldraledighet den 1 november 2016 som jag informerar alla på arbetet om.

En relativt lugn månad följde och jag fortsatte gå upp i vikt och märkte att mitt högra bröst börjat läcka lite till och från. Jag upplevde mig dock inte se gravid ut utan tyckte mest det såg ut som jag hade gått upp i vikt igen efter att ha kämpat så för att gå ner. Magen kändes dock spänd och hårdare än den brukar, hela magen inte bara långt nere vid naveln där bebisen ska befinna sig vid det tillfället. Till och från mår jag illa, med vad jag antar är molvärk eller växtvärk. Eftersom det är första graviditeten så vet man ju inte säkert hur det ska eller inte ska kännas, men jag var inte så nervös av just det.

Under vår semesterresa hade en inbjudan till min pappas nya frus födelsedagsfirande ramlat ned i brevinkastet och den 3 juni tog jag semester ifrån arbetet för att åka ner till pappa igen och vara med på firandet. Den 5 juni skulle jag åka tillbaka till Stockholm, men natten till den 5 juni kom en så pass stor blödning med klumpar av koagulerat blod att jag blev orolig och ringde till 1177 som i sin tur hänvisade till förlossningen på närmsta sjukhus vilket var Värnamo sjukhus. Jag väckte min pappas fru och bad om hjälp för att köra dit. På plats kunde man konstatera att fostret levde och hjärtat slog som det skulle, men man påpekade också att fostervattenmängden var lite låg. Jag fick stanna kvar på sjukhuset under natten och fick cyklokapron för att försöka stoppa blödningen.

Den 7 juni skickas jag hem ifrån sjukhuset trots att blödningen inte helt upphört eftersom det trots allt minskat och det inte finns så mycket att göra i ett så tidigt skede av graviditeten. Rekommendationen är att jag ska avvakta ytterligare några dagar innan jag reser vidare till Stockholm. Fredag den 10 juni reser jag tillbaka till Stockholm och min sambo. Jag tar det lugnt under större delen av helgen och försöker hålla mig hemma, men då jag inte är sjukskriven av läkare och ska återgå till arbetet den 13 juni så försöker jag mig på en promenad till affären som ligger kanske 15 minuter bort och tillbaka, då detta experiment resulterar i mer blödningar och ett par klumpar beger vi oss till gynakuten på Huddinge sjukhus. Där får jag samma behandling, cyklokapron och får stanna kvar några dagar. Samma dag som jag skrivs ut får jag den största blödningen min sambo bevittnat och vi åker därför in igen efter att han ringt kvinnokliniken jag precis lämnat. Jag får denna gång bara stanna över natten innan de skickar hem mig igen med instruktion om att inte komma tillbaka så länge jag inte har ont i magen eller känner mig yr på grund av blodförlust. Vid denna tidpunkt är jag sjukskriven så jag håller mig hemma och rör mig inte speciellt mycket. Tar cyklokapron gånger per dygn och hoppas att det ska avta. På Huddinge får jag den 13 juni färginjekt med järn i högra armen som inte går in i kroppen rätt så det lämnar en stor missfärgning på armen, när jag följer upp det en vecka senare är mitt HB 76 och jag får en ny dos i vänster arm. I Huddinge nämns inte ens fostervattenmängden av personalen trots att vi tar upp det själva.

20 juni, 21 juni och 22 juni har vi tider inbokade hos MVC. Den 20 juni träffar jag en hälsovägledare, den 21 juni är det dags för BM som konstaterar att HB gått upp något till 81. Den 22 juni har vi det efterlängtade rutinultraljudet. Eftersom min sjukskrivning bara var till 26 juni ser jag dessa turer som bra övning inför att eventuellt återgå till arbetet. Den 20 juni och 21 juni fungerar allt bra och ingen ökning av blödningarna sker.

Den 22 juni är det värre. När jag 09.15 stiger av pendeltåget i Helenelund känner jag hur det börjar rinna till igen. Jag växlar i spärren för att få använda den offentliga toaletten och försöka bli av med det värsta samt byta binda. I vanliga fall tar det kanske 15 minuter att gå till MVC från stationen, en på grund av blödningen måste jag stanna vid ett tillfälle och sitta ned på en bänk. Jag skickar min sambo i förväg för att köpa förlossningsbindor på apoteket men är medveten om att det nu har blött igenom så pass mycket att jag har blod rinnande längst med byxorna och alla som ser mig antagligen blir jätteäcklade men jag orkar inte bry mig. När vi kommer fram till MVC ett antal minuter sent hoppar jag igen in på toaletten och byter till en av de större bindorna som inköptes. Under denna tid får jag veta att ultraljudsteknikern går ifrån att vara irriterad på oss för den sena ankomsten till att bli orolig och sympatisk när hon får veta varför. När jag sedan kommer och lägger mig på bristen med mina blodiga byxor blir det ännu mer tydligt att något inte står helt rätt till. Hon sätter igång undersökningen och konstaterar återigen att fostret lever och växer precis som det ska, men att fostervattenmängden är oroväckande. Hon säger att det inte ser så lovande ut och när vi förklarar om hur många gånger vi varit inne och blivit hemskickade så blir hon nästan arg igen och ringer till sjukhuset för att förbereda för vår ankomst. På grund av mängden blod kan vi inte åka kommunalt så man ringer efter en ambulans, den tar oss till Danderyds sjukhus eftersom det ligger närmast.

Mottagandet i Danderyd är helt annat än i Huddinge, förutom en överläkare så har vi en läkare och ett antal sjuksköterskor med oss vid undersökningen. Jag får genast två enheter blod och mer cyklokapron samt dropp. De konstaterar även där att fostret fortfarande lever men att det är lite fostervatten, dessutom säger de oroväckande nog att jag är 2 cm öppen. Min sambo som har svårt för blod börjar här må illa och kräkas på grund av den tydligen extrema mängd koagler som de gräver ut ifrån mitt underliv. Jag blir flyttad till ett rum där jag börjar förstå att vad jag upplevt som molvärk växtvärk kanske istället är sammandragningar. Vid det här tillfället skickar jag hem min sambo eftersom han sitter i fåtöljen i mitt rum och nickar till och jag är mycket väl medveten om hur lite han sovit de tre senaste dygnen. Precis som jag hade han sett fram emot denna dag för att få veta vilket kön barnet har och kunna börja förbereda inför ankomsten genom att köpa möbler etc.

Eftersom smärtan blir värre och det fortsätter läcka ur mig rullas jag iväg till ett rum för undersökning igen kanske bara någon timme eller så efter den första undersökningen. I den binda som tas av mig inför den undersökningen finns mer vatten än blod. Överläkaren säger att det finns knappt något vatten kvar alls och graviteten kommer avslutas trots att fostret kämpar vidare och är vid liv. Naturligtvis vill jag inte abortera vårt efterlängtade barn, men jag vill inte heller förblöda och utan fostervatten klarar den sig ju inte i alla fall. Jag går med på att ta tabletterna, det är en beige tablett som delats i fyra delar för att jag ska kunna svälja den, dock klarar jag inte det heller utan får tugga i mig den. Sedan är det tre tabletter som ska smälta under tungan. När de smälter så tilltar smärtan och jag ringer på sjuksköterska, så snart de smält helt ber jag om hjälp att komma till toaletten. Först är det en rejäl klump med koagler som ramlar ned på golvet när jag drar ner byxorna och bindan. Dessa samlar sjuksköterskan upp för att vägas, sedan känner jag hur det trycker på och jag måste skita, och strax därefter kommer det även en stor klump ifrån min vagina och barnet är ute. Eftersom det skedde så snabbt efter att jag fått tabletterna tror jag inte att dessa hann verka utan att hon skulle kommit ut denna dag oavsett vad. Därför är det väl tur i oturen att det skedde på ett sjukhus och inte i vår toalett hemma, samt så är jag även väldigt tacksam till att det var på Danderyds sjukhus där jag upplevde bemötandet som mycket bättre än på Huddinge tidigare.

Nu sitter jag här, tre dagar senare i den situation jag aldrig önskade hamna i men alltid varit lite rädd för. Jag har inget barn i magen längre, jag tog mig igenom nästan en halv graviditet utan att få ta hem ett litet knyte. Ett missfall är naturligtvis hemskt oavsett i vilket skede det än händer, men man vill verkligen inte komma så här långt utan att få ett barn. Hade jag hållit ut 3 veckor till hade hon haft en viss överlevnadschans, och med tanke på hur hon kämpade så hade hon kanske klarat det, men jag lyckades inte hålla henne kvar.
Jag vet inte hur man går vidare ifrån detta, vi har naturligtvis pratat med kuratorn på sjukhuset, och berättat för vänner/familj och arbete samt tagit stöd hos varandra men jag känner mig fortfarande helt trasig.

Jag är sjukskriven ytterligare till den 17 juli, men därefter måste jag alltså göra precis det jag var rädd för att återgå till arbetet utan barn i magen och försöka hantera alla som vetat om att jag varit gravid trots att jag ej längre är det. Jag måste även jobba november och december och kan ej längre gå på föräldraledighet, jag fick aldrig ens ett moderskapsintyg. Tydligen ska jag ven göra allt detta samtidigt som jag ska se en annan kollega växa då hon ska ha barn i oktober och därmed låg bara några veckor innan mig. Det kommer bli kämpigt. Jag vet att andra människor klarar av det, men jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas själv.

Ingenting fungerar speciellt bra just nu, det där med basbehov till exempel. Jag känner väldigt lite hunger och kan knappt sova.

Det känns även som jag riskerar att bli schizofren, ibland känns det bra. Ibland lyckas jag glömma. Det finns tillfällen när jag läser en bok eller tittar på en film, eller tänker på mitt arbete då jag lyckas förtränga eller glömma allt som hänt och känner mig som vanligt. Sedan smäller det till och jag går sönder igen.

Jag vet inte när jag ska sluta ta på magen kärleksfullt som om det fanns något där inne, jag vet inte hur jag ska sluta kolla minbebis varje dag eller hur vi ska plocka bort de få bebissakerna vi redan införskaffat.

I min sambos ord så berättar han om hur han drömde att vi som en familj satt och tittade på barnprogram och han höll barnet i sin famn när jag ringde för att berätta att det var över och hur det då kändes för honom som motsatsen av att vakna uppifrån en riktigt verklig mardröm, han vaknade upp till mardrömmen. Mardrömmen är verklighet och nu måste vi försöka leva i den.

En annan vidrig sak utöver känslorna av skuld, otillräcklighet, ledsamhet och sorg är att det finns ett litet korn av lättnad hos mig också. Det känns så fel och omänskligt. Naturligtvis är jag inte lättad över att barnet är borta, men så snart hon var ute så lugnade blödningarna ned sig. Sedan dess har det visserligen kommit en del, vilket är att räkna med. Men inte alls på samma skrämmande nivå som tidigare. Jag är lättad över att de tre senaste veckornas helvete är över, även om jag naturligtvis önskar att det slutat på ett annat sätt.

Jag ser egentligen inte på det som ett missfall då hon levde in i det sista, dock kom hon så pass tidigt att hon naturligtvis inte kunde klara sig. Det klassas som ett missfall, men hon föddes för tidigt helt enkelt. Det gör det naturligtvis ännu lite värre. Hade hon varit död i magen och jag bara behövt stöta ut henne så hade det känts mindre som det var mitt fel, nu var det jag som läckte fostervatten så att hon inte klarade sig och jag som inte klarade av att bli bättre eller hålla ut lite längre så att hon kunde fått rätt förutsättningar att kämpa vidare. Hon kämpade så hårt vår lilla tuffing, hon var enligt mig perfekt; fem fingrar, fem tår, den sötaste lilla näsan jag sett någonsin. Nu väntar obduktion för att eventuellt få mer svar i varför detta hände.

Sedan vill vi försöka igen, rädslan för att något liknande kommer hända igen är enorm just nu och jag vet att trots att det är undantagsfall så finns det människor där ute i världen som tvingas ta sig igenom inte bara ett utan två eller kanske till och med fler sena missfall så det känns skrämmande. Även ett tidigt missfall skulle naturligtvis slå ned oss om det hände. Vi kommer av förklarliga skäl vara mer restriktiva i hur och när vi berättar för omgivningen och om möjligt hålla en eventuell ny graviditet hemlig till vecka 25 eller ännu hellre 28. Vi får se vad framtiden innehåller.

Så länge jag har min älskade sambo är allt möjligt. Han betyder verkligen allt för mig i det här och utan honom skulle jag falla sönder ännu mer totalt, jag vill inte ens tänka på tanken att vara utan honom, därför är jag också livrädd för att han en dag ska vakna upp och känna precis som jag känner idag att det är mitt fel att vi inte har kvar henne och att han det leder till att vi glider ifrån varandra. Jag hoppas innerligt att vi kan undvika det genom att tala om det som hänt tillsammans och ta oss igenom detta. Hittills har det gått bra och vi känns närmare varandra nu än tidigare, men oron finns fortfarande kvar.

Så där har ni det. Min historia. Jag vet att det är långt, och inget för känsliga och jag skrev det kanske mest för mig själv, men lägger ändå upp det här för att någon annan som går igenom samma sak kanske precis som jag googlar och hittar det och känner sig mindre ensam när de inser att det finns andra som gått igenom liknande saker.

Min sambo har skrivit om sin upplevelse på familjeliv och jag länkar här till hans berättelse eftersom vi trots allt är två som är med om detta tillsammans: http://www.familjeliv.se/forum/thread/7 ... hela-dagen
Bronwen
Stammis
 
Inlägg: 65
Blev medlem: 09 mar 2016, 19:47

Re: Min historia

Inläggav Mushin » 26 jun 2016, 22:54

Tack för att du delar med dig!

Jag tycker det låter som att ni gör helt rätt som försöker prata med varandra om era känslor och tankar och jag tror det enda sättet att sig igenom detta är att ta en dag i taget och låta känslorna komma som de kommer.

Och, det var absolut inte ditt fel. Det finns ingenting du hade kunnat göra bätte. Det finns inget som någon hade kunnat göra bättre i den situationen. Du gjorde allt som du kunde ha gjort.

Stor kram!
Mushin
Nykomling
 
Inlägg: 16
Blev medlem: 31 maj 2016, 10:46


Återgå till Missfall