Missfall vecka 9+3

Här får du stöd & tröst av andra som varit med om missfall.

Missfall vecka 9+3

Inläggav Nat » 15 feb 2013, 11:23

Hejsan,

Att skriva ett inlägg här var verkligen det jag minst av allt hade önskat, men vem tusan hade det på sin önskelista... :(

Tänkte skriva ett inlägg, inte bara för att få stöd men kanske mest bara att få skriva av mig ordentligt. För mig fungerar det som så att jag måste få älta innan jag kommer vidare..

Blev gravid med 2.an i december och vi var lyckliga som få. Testade positivt några dagar efter BIM men det var inte världens mest starka plus. Testade igen efter ytterligare 3 dagar och då var det något starkare. Dock var det aldrig så starkt som med sonen vilket jag funderade lite på. Kanske var redan detta en tidig indikator på att något var fel :?:

Gravid var jag iallafall och sen följde några härliga veckor där jag förvisso också var orolig att något skulle gå snett, men mest var jag bara lycklig över att sonen skulle få ett syskon. Ett lätt illamående satte i vid vecka 5+3, bara på kv'ällarna men så var det också med sonen. Jag blev även lite känslig för dofter och hade svårt för starka parfymer. Allt kändes bra och jag var trött och allmänt gravid.

Sen i vecka 7+0 kände jag mig märkligt nog redan piggare och lade mig inte längre kl 21 på kvällarna utan var uppe som vanligt till 22 eller 23. Illamåendet försvann nästan helt och lukterna irriterade mig inte längre. Kaffe kunde jag dricka men höll nere nivån för att inte orsaka missfall. Oroade mig en hel del över avsaknad av symptom, skrev det i gruppen jag följde här i forumet, sa det till mannen var och varannan dag och även för de få personen jag berättat för. Alla sa mer eller mindre samma sak: "alla graviditeter är olika"... jag blev dock inte lugn av det.

Läste i min gamla graviddagbok från grav. med sonen att illamåendet, tröttheten och känsligheten för lukter avtog i vecka 14 och var helt borta i vecka 16. Varför avtog det redan i vecka 7 nu?

Magen fortsatte att växa, aptiten var stor, sömnlöshet på nätterna likaså, brösten spände och var varma och byxorna svåra att knäppa i magen. Kände en äppelstor klump (livmodern) vilket lugnade mig, magen växte som den skulle.

På eftermiddagen i onsdags som var vecka 9+3 hade jag många möten, sprang från ett till ett annat och stressade en hel del, gick på toaletten precis innan jag skulle köra hem från jobbet och då ser jag lite rosa slem. Trodde först att jag såg fel att det var min tröja eller nagellack eller något jag såg igenom men när jag tittar noga ser jag att det faktiskt är blod. Blev alldeles darrig och svimfärdig. Lyckas lugna ner mig tillräckligt för att köra bil hem.

Kommer hem och det fortsätter komma några drdoppar blod titt som tätt och det krampar svaaaagt svagt i magen. Ringer sjukvårdsupplysningen som säger att jag ska ligga still coh ta det lugnt, vill bäbisen stanna kvar och är frisk så är lugn och ro det bästa. Jag vilar och vilar blodet fortsätter rinna i långsam stril. Under natten har jag mer kramper och känner att magen är som en kall klump.

På morgonen lämnar vi sonen på fsk och åker till gynakuten. Jag känner starkt att hit vill jag verkligen aldrig någonsin komma tillbaka. Får träffa en väldigt osympatisk läkare som gör en ordentligt men väldigt "kall" undersökning. Fostret är för litet, bara i vecka 6 och inget hjärta slår, livmodern är mycket större så den har fortsatt växa utan att fostret h ar levt. Får höra att det till 99 % är ett missfall. Får sedan träfa en barnmorska som varken vet eller vill eller kan någonting alls. Får inga svar på några frågor och väldigt kall behandlig. Jag behövde stöd och omtanke men får inget av detta. Är otroligt tacksam att min underbara man var med och tog hand om allt och om mig. Blev hemskickad med några papper och tabletter samt en stor påse smärtstillande. Tacksam för detta och att jag fick en rejäl dos morfin.

Vi beslutar att börja behandligen direkt för att få det gjort. Gråter hysteriskt men det är lättare när det väl är påbörjat. Efter bara 2 timmar kommer fostret ut när jag är på toaletten, den glider ut som en liten liten fisk och ser exakt ut som en minisjöhäst inlindad i en slemmig blobb. Mitt blivande barn låg där i papperet och var så oskyldig och liten. Sen fortatte missfallet i rask fart och blod i mängder forsade ut och jag krampade och krampade. som tur var hade jag min godispåse med smärtstillande och det var aldrig någonsin outhärdligt. Jag försökte tänka på annat och bakade med min son och vilade om vart annat. Kl 2 på natten var det över rent fysiskt.

Nu är det lite små blödningar kvar, nästan ingen smärta och bara den psykiska biten kvar. Jag är låg och glåmig och känner mig tom. Jag saknar det som inte skulle finnas och jag saknar min framtid som jag byggt upp upp i fantasin med det här barnet.

Livet känns inte så lätt jämt och inte alltid rättvist, men det är nog så det ska vara.

Som sagt var, ville bara skriva av mig, förstår om man inte orkar plöja igenom hela mitt långa brev
Bild

Storebror född i september 2010
Lillebror född i januari 2014
Nat
Alltid online
 
Inlägg: 2556
Blev medlem: 01 sep 2009, 18:36
Ort: 258

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Mmm » 15 feb 2013, 12:00

Såååå tråkigt för er! Förstår verkligen hur du känner.
Samma sak hände mig i somras. Det var hemskt att gå med en stor tom mage. Du får vara beredd på att du kanske är ledsen ganska länge. Jag är gravid i v 21 nu, men tänker fortfarande på att jag egentligen skulle ha en bebis nu i mars. Jag tror att den där känslan kommer finnas kvar tills man sitter med sin riktiga bebis. Först då kommer det kännas att allt har en mening.

Ta det lugnt och var lite ledsen innan du tar nya tag.

Kram och lycka till !
Bild

Bild

Mf juli 2012 (i vecka 10)
Mmm
Alltid online
 
Inlägg: 283
Blev medlem: 02 okt 2008, 17:45
Ort: 130
BF: 130701
Status: Gift sedan sept 2012

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Nat » 16 feb 2013, 08:40

Tack Mmm för stödet
Bild

Storebror född i september 2010
Lillebror född i januari 2014
Nat
Alltid online
 
Inlägg: 2556
Blev medlem: 01 sep 2009, 18:36
Ort: 258

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Nat » 16 feb 2013, 20:15

Ett av de orosmoment jag hade när jag var gravid denna gång var avsaknaden av illamående. Nu efter missfallet som skedde i onsdags (idag är det lördag) så mår jag bara mer och mer illa. Är det vanligt och normalt eller är det ett tecken på att allt inte kom ut i och med de piller jag fick? Jag är relativt säker på att det inte är magsjuka då jag mår bättre av att äta vilket man aaaldrig gör när man har maginfluensa :shock:
Jag är rätt övertygad om att fostret kom ut och hade kraftiga blödningar och så i ett dygn, efter det har jag haft som vanlig mens i flera dar.

Har ingen feber dock känner jag mig lite hängig/krasslig och låg men det är väl bara väntat.

Någon som har några tankar om detta?
Bild

Storebror född i september 2010
Lillebror född i januari 2014
Nat
Alltid online
 
Inlägg: 2556
Blev medlem: 01 sep 2009, 18:36
Ort: 258

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav BeeBii » 18 feb 2013, 09:51

Hej Nat usch så tråkigt... Visst orkar man läsa din rörande berättelse... Tror det är helt naturligt med illamåendet och även andra gravidsymptom som kan komma efter missfall. Kroppen hänger nog inte med lika fort, kan ju gå några månader (tyvärr) innan mensen kommer igång igen med.

Jag fick själv ett tidigt missfall redan i vecka 4-5, strax efter att jag testat positivt på stickan. Fick liknande med kramper, illamående och sen blod. Jobbade natt och blev sittande på toaletten en stund när blodklumpen kom ut med vårt lilla frö. Kändes himla konstigt och tomt. Sorgligt. Två månader senare kom ett nytt plus och i november föddes vår andra dotter! Dramatiskt och snabbt på 20min hemma i badrummet! :wink:

Det tog oss ca 6-7 mån att bli gravida och när det slutade med mf kändes allt så orättvist så när vi sen blev gravida igen oroade jag mig konstant under hela graviditeten för missfall och även nu har jag en oro att något hemskt ska hända, vilket jag aldrig ens tänkte på med första dottern.

Hmm ja vad jag vill säga är väl att det kan gå bra iaf och fortare än ni tror, tänk att det var något så allvarligt fel på ert barn att kroppen valde att stöta ut det och ge plats för ert friska barn!

Stora kramar och lycka till!
Bild

Bild
Användarvisningsbild
BeeBii
Alltid online
 
Inlägg: 555
Blev medlem: 20 jun 2007, 08:00
Ort: 165
BF: 121118
BIM: 120310
Status: Mamma till 2 <3 <3

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Mmm » 19 feb 2013, 11:28

Nat: Samma sak för mig. Jag mådde inte alls illa och sedan fick jag ju missfall så det var ju något som inte stämde. Nu med min "nya" graviditet var jag i stort sett sängliggande 4-5 veckor av illamående. Det var hemskt, men då kände jag mig i alla fall säker på att lillen hade fastnat.
Vi gjorde inga nya försök förrän 2-3 månader senare (pga att vi skulle gifta oss mitt i allt...), men när vi väl försökte gick det direkt.

Är i v 21-22 och är fortfarande rädd för missfall, men så är det väl när man råkat ut för något tråkigt.
Bild

Bild

Mf juli 2012 (i vecka 10)
Mmm
Alltid online
 
Inlägg: 283
Blev medlem: 02 okt 2008, 17:45
Ort: 130
BF: 130701
Status: Gift sedan sept 2012

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Nat » 19 feb 2013, 16:17

Tack BeeBii och Mmm för era tröstande ord
skönt att höra andras berättelsers, att veta att man inte är ensam
Bild

Storebror född i september 2010
Lillebror född i januari 2014
Nat
Alltid online
 
Inlägg: 2556
Blev medlem: 01 sep 2009, 18:36
Ort: 258

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav Lizz_85 » 06 mar 2013, 20:51

Nat beklagar igen..
Förstår precis hur du känt dig...
Jag trodde inte att jag var nere. Men var det.. För jag tröståt MASSOR!!!

Det känns tomt..

Men du ska vara glad du fick smärtstillande med dig hem.
Jag fick första tabletten på gyn och fick sen åka hem ca 17 mil därifrån och fick en tid söndagen detta var fredag för att komma tillbaka och få dem resterande tabletterna. Det sköterstan sa till mig var att fick jag ont så kunde jag ta smärtstillande som jag hade hemma..

Detta slutade med att lördag åkte vi in akut då smärtorna var HEMSKA:. Jag föder barn utan smärtstillande 10 gånger än denna smärta...


Men så här efteråt känns det konstigt.. Jag hade ju dessutom hunnit handla.. Ett nytt skötbord med även 2 par söta sockar och 2 söta små mössor och en massa mamma kläder 2 st Bebis tröjor till mig där det stod bebis på..

Hade gått ut till HELA världen om att vi väntade..
Men så här efteråt när alla fått veta om vårat missfall så var det fler än jag visste som råkat ut för det.. Många i min omgivning...
Så är nog vanligare än vad man tror.. Men urs så jobbigt det är..

Men Nat nu tar vi nya tag och plusar.. Denna gången ska det gå...

Styrkekram!
Bild
Bild
Bild

Mf 26/1-13 v12+5 dött sedan Vecka 8
Lizz_85
Alltid online
 
Inlägg: 1339
Blev medlem: 20 jul 2008, 12:07
Ort: 80
Status: 3 barns mor <3

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav hnoor0055 » 30 mar 2016, 15:05

Är det vanligt och normalt eller är det ett tecken på att allt inte kom ut i och med de piller jag fick? Jag är relativt säker på att det inte är magsjuka då jag mår bättre av att äta vilket man aaaldrig gör när man har maginfluensa :shock:
hnoor0055
Nykomling
 
Inlägg: 1
Blev medlem: 30 mar 2016, 14:26

Re: Missfall vecka 9+3

Inläggav louiseclaire » 07 apr 2016, 03:18

Beklagar verkligen! <3

Jag hade ett MA ( missed abortion) i v13, fostret dog i v9. Min livmoder och moderkakan hade dock forsatt att växa och var så stora som dom ska vara i v13... Jag hade kvar alla mina symptom, illamående, känslig f lukter, ömma bröst etc. Kände mig så jäkla lurad/besviken på min kropp! ! Blev inlagd och fick tabletter under 1 dygn, men min kropp klarade inte av att få ut allt, så blev skrapad tillslut, vilket jag tyckte var skönt. Har haft 3 missfall till sedan dess, har inga barn sedan tidigare, så det känns rätt tungt just nu. ...
louiseclaire
Stammis
 
Inlägg: 73
Blev medlem: 18 jun 2015, 12:41


Återgå till Missfall
Annons: