Att skriva ett inlägg här var verkligen det jag minst av allt hade önskat, men vem tusan hade det på sin önskelista...
Tänkte skriva ett inlägg, inte bara för att få stöd men kanske mest bara att få skriva av mig ordentligt. För mig fungerar det som så att jag måste få älta innan jag kommer vidare..
Blev gravid med 2.an i december och vi var lyckliga som få. Testade positivt några dagar efter BIM men det var inte världens mest starka plus. Testade igen efter ytterligare 3 dagar och då var det något starkare. Dock var det aldrig så starkt som med sonen vilket jag funderade lite på. Kanske var redan detta en tidig indikator på att något var fel
Gravid var jag iallafall och sen följde några härliga veckor där jag förvisso också var orolig att något skulle gå snett, men mest var jag bara lycklig över att sonen skulle få ett syskon. Ett lätt illamående satte i vid vecka 5+3, bara på kv'ällarna men så var det också med sonen. Jag blev även lite känslig för dofter och hade svårt för starka parfymer. Allt kändes bra och jag var trött och allmänt gravid.
Sen i vecka 7+0 kände jag mig märkligt nog redan piggare och lade mig inte längre kl 21 på kvällarna utan var uppe som vanligt till 22 eller 23. Illamåendet försvann nästan helt och lukterna irriterade mig inte längre. Kaffe kunde jag dricka men höll nere nivån för att inte orsaka missfall. Oroade mig en hel del över avsaknad av symptom, skrev det i gruppen jag följde här i forumet, sa det till mannen var och varannan dag och även för de få personen jag berättat för. Alla sa mer eller mindre samma sak: "alla graviditeter är olika"... jag blev dock inte lugn av det.
Läste i min gamla graviddagbok från grav. med sonen att illamåendet, tröttheten och känsligheten för lukter avtog i vecka 14 och var helt borta i vecka 16. Varför avtog det redan i vecka 7 nu?
Magen fortsatte att växa, aptiten var stor, sömnlöshet på nätterna likaså, brösten spände och var varma och byxorna svåra att knäppa i magen. Kände en äppelstor klump (livmodern) vilket lugnade mig, magen växte som den skulle.
På eftermiddagen i onsdags som var vecka 9+3 hade jag många möten, sprang från ett till ett annat och stressade en hel del, gick på toaletten precis innan jag skulle köra hem från jobbet och då ser jag lite rosa slem. Trodde först att jag såg fel att det var min tröja eller nagellack eller något jag såg igenom men när jag tittar noga ser jag att det faktiskt är blod. Blev alldeles darrig och svimfärdig. Lyckas lugna ner mig tillräckligt för att köra bil hem.
Kommer hem och det fortsätter komma några drdoppar blod titt som tätt och det krampar svaaaagt svagt i magen. Ringer sjukvårdsupplysningen som säger att jag ska ligga still coh ta det lugnt, vill bäbisen stanna kvar och är frisk så är lugn och ro det bästa. Jag vilar och vilar blodet fortsätter rinna i långsam stril. Under natten har jag mer kramper och känner att magen är som en kall klump.
På morgonen lämnar vi sonen på fsk och åker till gynakuten. Jag känner starkt att hit vill jag verkligen aldrig någonsin komma tillbaka. Får träffa en väldigt osympatisk läkare som gör en ordentligt men väldigt "kall" undersökning. Fostret är för litet, bara i vecka 6 och inget hjärta slår, livmodern är mycket större så den har fortsatt växa utan att fostret h ar levt. Får höra att det till 99 % är ett missfall. Får sedan träfa en barnmorska som varken vet eller vill eller kan någonting alls. Får inga svar på några frågor och väldigt kall behandlig. Jag behövde stöd och omtanke men får inget av detta. Är otroligt tacksam att min underbara man var med och tog hand om allt och om mig. Blev hemskickad med några papper och tabletter samt en stor påse smärtstillande. Tacksam för detta och att jag fick en rejäl dos morfin.
Vi beslutar att börja behandligen direkt för att få det gjort. Gråter hysteriskt men det är lättare när det väl är påbörjat. Efter bara 2 timmar kommer fostret ut när jag är på toaletten, den glider ut som en liten liten fisk och ser exakt ut som en minisjöhäst inlindad i en slemmig blobb. Mitt blivande barn låg där i papperet och var så oskyldig och liten. Sen fortatte missfallet i rask fart och blod i mängder forsade ut och jag krampade och krampade. som tur var hade jag min godispåse med smärtstillande och det var aldrig någonsin outhärdligt. Jag försökte tänka på annat och bakade med min son och vilade om vart annat. Kl 2 på natten var det över rent fysiskt.
Nu är det lite små blödningar kvar, nästan ingen smärta och bara den psykiska biten kvar. Jag är låg och glåmig och känner mig tom. Jag saknar det som inte skulle finnas och jag saknar min framtid som jag byggt upp upp i fantasin med det här barnet.
Livet känns inte så lätt jämt och inte alltid rättvist, men det är nog så det ska vara.
Som sagt var, ville bara skriva av mig, förstår om man inte orkar plöja igenom hela mitt långa brev
