När glädjen går i kras

[Paronsplitt]

Jag har ett pågående missfall nu, eller det skedde i helg och det blöder än och gör ont.

Vi hade försökt i 1,5 år och kom till v 8 och hann berätta för mina föräldrar. Jag klarar inte att gå till jobbet och det känns som någon stampat sönder all min glädje. Tiden innan var tung och jag var ganska under isen. För bara 4dygn sedan gick jag runt på jobbet och visste att pyret var med mig och det lugnet har inte funnits på 1,5 år.

Nu orkar jag knappt gå hemifrån och varje gång jag vaknar inser jag att allt är borta och vardagen återigen ät som i den vidriga barnlösa tiden.

Det enda positiva är att man vet att det går att bli gravid hemma men detta är en logisk tänke som Såklart är bra men den hjälper inte mina känslor nu ett dugg. Att vara tillbaka på noll och inte veta när kroppen kan börja om, när det ens blir graviditet igen och om man klaraf det nästa gång är hjärtskärande. Vi var så nära nu och det kändes som att få komma in i värmen men bli utsparkad lika fort.

Hur reser man sig, hur går man tillbaka till jobbet man vantrivs med och hur känner man nån mening när det enda som betydde nåt togs ifrån en brutalt?
Har såklart min sambo och vänner kvar men detta var det största och bästa som hänt på länge och nån ologisk känsla har man att varför får man inte ens behålla när man väntat så länge. Dubbelt lidande att dessutom vara i den kropp som nu gör ont och är både "gravid"och i lidande samtidigt..

Kram på er.

[Verde]

Hej Paronsplit,
det är verkligen inte många här inne längre, vilket är synd för det var ett väldigt bra forum när det var mer levande. Då var det många som var i samma situation och som kunde dela den med varandra. Jag förstår att du har det tufft och jag har varit i en liknande situation som du, men inte under lika lång tid. Det var jättejobbigt och svårt att hitta en väg frammät. För mig hjälpte det att gå till jobbet, och att där låtsats att allt var som vanligt och på det viset låta dagarna gå. Men i längden räcker inte det heller, då måste något mer till. Har du och din sambo en läkarkontakt? Om inte, försök få det! Då har ni någon att resonera med och bolla strategier och undersökningar med. Har det tagit så lång tid som det gjort vill man ju veta om det är något som går att göra något åt. I den akuta fas du är i nu så försök bara vara så snäll du kan mot dig själv. Ge dig allt du får en inpuls att bli glad av. Hoppas att du mår bättre snart, och att det kommer ett litet barn vad det lider. Kram

[Paronsplitt]

Jo ska till barnmorska på undersökning men vi bor på mindre ort så får vänta lite mer än 1v pga få barnmorskor och kliniker. Finns inget privat och det ä är för "lugnt" för att man skulle få akuttider.

Hamn precis påböja fertilitetsutredning innan plusset och det var skönt att det iaf gick naturligt.. Angående missfall så är det ju inget som säger att det ska hända igen men nu ärndet sorgen att jag äntligen fickse hur det kändes men sen blev jag av med allt på 1 dag typ. Vet logiskt att det säkert går igen men jag orkar inte mer väntetid på detta . Känns som någon drar allt man vill ha längre bort från en hela tiden.

Det enda som betyder nåt är att plussa igen och eftersom det är osäkert när det kommer hända känner jag mig ledsen stressad och orolig nu. Sambon är mer orolig för min hälsa så vi har lite olika syn och upplevelse vilket blir svårt . Vill inte sända ut att vi inte betyder nåt men det här är sån stor grej så just nu känns det som att det enda som lan få tillbaka mig på fötter är ny graviditet, känner bara menlöshet inför allting annat även om jag vet att jag jade fått acceptera barnlöshet också om det nu skulle konstateras på sikt att vi inte kunde .

Är bara i chock sorg bitterhet och håglöshet samtidigt nu, dvs inte en fin sida av en. Detta måste vändas till en extrem målmedvetenhet och nya försök för att finna någon mening.

Är bara osäker hur fort man törs försöka, att vänta en mens som man inte vet när den kommer känns oändlig tid innan man är på banan igen..