När Milian kom (långt)

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

När Milian kom (långt)

Inläggav Tutan » 04 maj 2009, 22:51

Detta är berättelsen om när „grodan“, vår lille Milian, kom till världen kl 00.40 den 24/4.

Trots aktivt letande både i namnböcker och på mängder av sidor på nätet hade jag och min sambo ännu inte hittat rätt namn. 23:e april, tre dagar innan bf, låg vi i sängen och plöjde igenom ännu en namnbok när vi plötsligt hittade ett namn: Milian. Knappt hade vi hittat namnet började jag få magknip, inte som sammandragningar utan ondare, skarpare, och detta återkommande med fem minuters mellanrum. Klockan var ungefär 13.30. Eftersom vi båda två läst oss till att värkarna ska komma oregelbundet och inte så tätt i början för att sedan tillta i styrka, komma tätare och bli regelbundna, trodde ingen av oss att detta faktiskt var förlossningsvärkar.

Efter kanske en timme släppte slemproppen och detta med besked och en blödning som inte ville sluta. Jag började ana att det nog kunde vara på riktigt och började plötsligt skölja upp underkläder i handfatet eftersom vi inte kunnat få någon tvättid och tvättkorgen var full, garderoben tom. Man blir lite knäpp av att föda barn. Jag tog två alvedon och ett hett bad som inte hjälpte ett dugg.

Min bror kom vid 16-tiden för att lämna en borrmaskin och han sade genast att „du ska föda barn idag, det ser jag, jag har varit med förr! Ring till bb!“ Så till bb ringde jag, men damen på telefon sade att trots att värkarna kom med max fem minuters mellanrum, och trots att jag krälade runt på alla fyra och brölade lite emellanåt för att parera värkarna, så hade de ju inte hållit på så länge, jag var ju förstföderska, så det var säkert falskt alarm. Jag skulle ringa tillbaka om någon timme.

Vid 17.30 ringde jag förlossningen igen och sa att det enda som ändrat sig var att värkarna gjorde ännu ondare och att det bara var max tre minuter emellan nu, och nu trodde även damen i luren att det nog var dags, men hon sade att jag fick stanna hemma så länge jag ville – det skulle ta tid. Hemma kändes det ju bäst att vara, för inte vill jag kräla runt på alla fyra bland främmande människor! Någonstans försökte min sambo skämta över hur lustigt det såg ut när jag hade värkar, men just i den situationen tyckte jag inte alls att det var roligt, fick ett litet sammanbrott och grät som ett barn och tänkte tjurigt att jag minnsann skulle föda själv om det nu var något att skratta åt! Denna lilla incident löste sig finfint.

Vid 19-tiden ringde min svägerska och förstod inte alls vad jag gjorde hemma med så täta värkar och tyckte att jag var knäpp som fortfarande inte packat bb-väskan (jag trodde jag skulle ha tid – det skulle ju ha varit minst 15 minuter mellan värkarna i början och säkert dröja fram till nästa eftermiddag! Jag var ju förstföderska!) När vi lagt på kom jag fram till att det kanske var bäst att packa väskan ändå. Vid det här laget hade nog alla mina grannar förstått av mitt brölande att jag snart skulle föda barn. Dessutom höll min kropp på med något slags naturligt lavemang för jag fick springa och bajsa ungefär hundra gånger.

Vid 20-tiden fick jag ännu ett knäppryck och vägrade åka in till bb med orakade ben. Sambon frågade „ska det här verkligen vara nödvändigt nu?!“ men förstod att det var bäst att lyda och hjälpte mig (magen var ju ivägen, så assistans var brukligt). Det var svårt att sitta i badkaret och få benen rakade med så smärtsamma värkar. Mellan benrakningarna började jag även kräkas för att jag hade så ont, och vid det här laget började vi nog faktiskt förstå att det nog inte var falskt alarm (har aldrig hört talas om någon som kräks av förvärkar). Jag skrev sms till svägerskan att „nu håller jag på att dö“, och fick till svar att „du ska inte dö, du ska föda barn!“

Vid 21.30 hade jag så ont att det kändes som att jag gick sönder i hela kroppen vid varje värk och nu fick vi skjuts med min plastfarsa in till förlossningen. Jag klängde runt som en råmande ko på alla fyra i baksätet. På den korta vägen in till förlossningen hann jag ha fyra dödligt smärtsamma värkar.

Förlossningspersonalen måtte ha hört mitt lidande för de kom och mötte mig i hisshuset. Klockan var nu 21.40. Barnmorskan hette Margaretha och jag fick gå direkt till ett förlossningsrum. Där blev jag undersökt och det konstaterades att jag redan öppnat mig sju centimeter – halleluja! Jag som trott att det kanske var falskt alarm ändå och hade tänkt att jag nog inte skulle klara att föda barn. Efter dessa goda nyheter fick jag ny energi.

Vid 22.30 tog Margaretha under en värk hål på fosterhinnorna för att det hela skulle gå ännu snabbare eftersom jag hade så intensiva, täta värkar och skulle slippa „lidandet“. Knappt var det gjort så började jag spy som en gris, och detta under värkarna – extremt jobbigt. Huvudet passerade nu de där spinalutskotten.

Någon stund efter detta bad jag om akupunktur vilket jag fick, men jag märkte ingen som helst skillnad förutom att det gjorde ont i händerna där nålarna satt. När de skulle sticka nålarna frågade jag nervöst „gör det ont?“ men kom sedan på att jag ju höll på att föda barn och att nålarna borde vara en bagatell i jämförelse. Margaretha kom sedan och beordrade mig att ta lustgas, kanske för att de var trötta på att höra mitt brölande. Lustgasen blev jag aldrig kompis med, jag tyckte att jag blev så yr och konstig av den, men inte gjorde det mindre ont för det, och dessutom gjorde den att jag inte kunde koncentrera mig på värkarna. Jag minns att Margaretha vid flera tillfällen beordrade min sambo att ge mig lustgasen under HELA värken, men jag blev arg efter några andetag.

Någon gång efter 23.30 fick jag återigen sätta mig i någon som kanske kan liknas vid gynställning för att Margaretha skulle hjälpa bebisens huvudet ned, det satt visst fast bakom någon kant (ingen aning om vad för någon). Även detta gjordes under en värk, och i detta ögonblick var jag säker på att jag stod öga mot öga med döden. Det gjorde så ont att jag trodde själva själen gick sönder. Efter detta avlöste värkarna varandra och det fanns inget annat än smärta. Och lustgasen som störde mig i koncentrationen. Jag minns att jag skrek att jag inte ville ha „den där jävla gasen!“

23.55 fick jag krystvärkar. Efter vad som kändes som hundra år stod huvudet äntligen kvar i mynningen och jag var förvånad över hur ont det gjorde i själva slidan och jag skrek „det gör ooooont!“ som om inte det var uppenbart – jag höll ju på att föda barn! Strax efter detta ropade Margaretha på en tredje person (det var med en sköterska hela tiden också) som under en krystvärk tryckte mig på magen och ut kom min son. Jag förstod aldrig vad som hände för allt gick så snabbt, jag minns bara att Margaretha sa något om symfysen och ovanför denna men även högt upp på magen tryckte den tredje kvinnan. Efteråt hörde jag att de sade något om att navelsträngen legat klämd runt axeln så att det därför blev lite brottom.

Milian, den vackraste pojken i världen, kom upp på mitt bröst, tittade storögt omkring sig och snuttade snart förnöjt. Klart han skulle heta Milian, för så snart vi hittat namnet satte värkarna igång. Han vägde 3730 gr och var 51 cm.

Från första värken till dess att Milian föddes tog det ganska precis elva timmar. Jag hade 45 minuter krystvärkar, vilket kändes länge, men det var bra att det inte gick snabbare, för jag sprack ingenting. Förlossningen var otroligt intensiv och det var faktiskt först på slutet av krystvärkarna som jag fattade att jag höll på att föda barn, mitt barn. Jag har ingen uppfattning om hur personalen var för redan när vi kom in till förlossninge var jag så upptagen med mitt intensiva värkarbete att jag inte tror att jag märkt någon större skillnad om det varit en barnmorska, en bonde eller för den delen en ko som förlöste mig. Jag känner mig stolt över min „prestation“ och hur bra jag hanterade de intensiva värkarna. Det är absolut något av det mäktigaste jag varit med om, som att vara där döden och livet möts.
Tutan
Alltid online
 
Inlägg: 357
Blev medlem: 11 sep 2008, 11:21

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav Annah18_ » 04 maj 2009, 23:12

Grattis till pojken. :)
Annah18_
Alltid online
 
Inlägg: 310
Blev medlem: 19 jan 2009, 18:02
Ort: 286

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav stajners » 04 maj 2009, 23:21

Grattis til Milian! Var en häftig läsning. Inte dåligt att ni stannade hemma så länge och att du inte packat väskan!! Kunde fått åka in utan :shock:

Känner igen det där med brölandet ;) hehe! Men blir nästan förvånad över hur man låter. Kommer så djupt innifrån en på ngt sätt.
Bild Bild
Inga fel enligt utredning
MF 30/4 2011, v 6
MF 22/2 2011, v 13 (trots levande foster)
MA 16/9 2010, v 9 (fostret dött v 7)
stajners
Alltid online
 
Inlägg: 3075
Blev medlem: 06 aug 2008, 19:45
Ort: 295
Status: Stolt tvåbarnsmamma!

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav mini-me » 05 maj 2009, 09:30

Stort grattis till er MILIAN! Fint namn!

Måste även få berömma dig för en av de roligaste/varmaste/härligaste förlossningsberättelser jag läst!!!
Användarvisningsbild
mini-me
Alltid online
 
Inlägg: 533
Blev medlem: 02 sep 2008, 09:02
Ort: 295

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav Endropia » 05 maj 2009, 11:01

Åh grattis till lille killen! :P
Bild
Bild
Endropia
Alltid online
 
Inlägg: 737
Blev medlem: 17 jul 2008, 15:09
Ort: 141

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav Aurora » 05 maj 2009, 11:13

Underbar förlossningsberättelse (om än något skrämmande)!! Du lyckas få in en massa humor och medvetenhet ändå under allt det där som händer!!

Stort grattis och lycka till!!
Bild

Bild
Användarvisningsbild
Aurora
Alltid online
 
Inlägg: 1899
Blev medlem: 25 feb 2009, 15:10
Ort: 105
BF: 121102

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav Anna79 » 05 maj 2009, 11:51

Oj vilken upplevelse :shock: . Du va himla duktig måste jag säga. Grattis till lill-pojken :D
Bild
Anna79
Alltid online
 
Inlägg: 506
Blev medlem: 06 jan 2009, 19:40
Ort: 202
BF: 120514

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav grodan » 05 maj 2009, 11:53

Underbar historia! Skrattade gott bitvis lycka till med allt nu!
Bild
grodan
Alltid online
 
Inlägg: 1608
Blev medlem: 19 apr 2007, 19:48
Ort: 141

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav sara islam » 05 maj 2009, 12:15

Grattis :)
Bild
Bild
Bild
Användarvisningsbild
sara islam
Alltid online
 
Inlägg: 1213
Blev medlem: 27 apr 2008, 15:21
Ort: 136
Status: mamma

Re: När Milian kom (långt)

Inläggav svartam » 05 maj 2009, 12:26

Grattis!! Vilken härlig berättelse! Kunde inte annat än skratta på en del ställen,hih, man känner ju igen sig själv.. :)
Bild
Användarvisningsbild
svartam
Alltid online
 
Inlägg: 202
Blev medlem: 04 sep 2008, 22:12
Ort: 295
BF: 090319

Nästa

Återgå till Min förlossning
Annons: