När mitt första barn kom till världen!

Skriv din egen förlossningsberättelse och läs andras berättelser!

När mitt första barn kom till världen!

Inläggav myfamily » 10 apr 2012, 19:50

Nu ska jag försöka minnas och inte skriva allt för mycket. För snart 16 månader sen födde jag en liten prins, Kian! Han vägde 4210 gram och var 52 cm lång.

Väntan var fruktansvärd, att gå över BF-datumet med 13 dagar var en evighet, en tortyr! Jag hade en sån otroligt plågsam graviditet och ville bara få ett slut på det! Jag grät och var deppig och orolig över att behövas sättas igång! Han kom alltså i vecka 41+6!

Jag låg och sov (eller sov så gått jag kunde) när jag kände nån pytteliten "mensvärk", klockan var 5 på morgonen. Tänkte att jag bara inbillade mig, men märkte snart att de återkom, började klocka de. Hade små värkar som kom var tionde minut ungefär. De fortsatte under hela dagen och blev sakta starkare och tillsut mer regelbundet. Jag kommer ihåg att jag tänkte "Är det såhär värkar känns, ska de inte vara värre? Det här är ju ingenting" Fyfan om jag hade vetat då vilka mördarvärkar som skulle komma!

Till kvällen började de göra jävligt ont men jag hade inte panik, ännu. Ville inte åka in förtidigt till förlossningen eftersom jag absolut inte ville skickas hem! Så jag väntade tills det inte gick att vara kvar hemma längre. Värkarna kom var tredje minut och de var så otroligt starka att jag skrek rakt ut och fick sån panik! Jag är inte en smärtkänslig person kan jag säga, men de där värkarna fyfan. Om de hade hållt på i några få timmar så skulle jag inte klagat men jag hade hemska värkar i 2 dygn!!!!

Vi åker till Förlossningen och blir undersökt. Det hade inte hänt ett skit! Jag fick en chock och panik. Jag blev hemskickad men som tur var fick jag med mig den gudomliga "sovdosen". Hemma låg jag och grät i sängen och sa till mannen: " varför funkar inte sovdosen?? Händer ju inget!" Jag minns inte att jag slocknade sen och sov i några timmar.

När jag vaknade kunde jag fortfarande känna värkarna men de var svaga. Försökte passa på att äta när jag gick upp (vilket är helt omöjligt när värkarna är starka). Kände hur de blev starkare igen. Till kvällen var de precis lika hemska som kvällen innan, fick panik och vi åkte in till förlossningen igen.

Jag var helt säker på att inget hade hänt sen kvällen innan eftersom värkarna var likadana, kom lika tätt (nästan avlöste varann) och det enda tecknet jag haft andra dygnet var att slemproppen gått. Jag åkte bara dit för att få den där sovdosen igen haha.

Blir undersökt och får då veta att jag öppnat mig 5 cm!!! Fick äntligen stanna kvar. Jag var där i 7 timmar innan han föddes. I de 7 timmarna låg jag på ena sidan i sängen och kved av smärta. Hade aldrig kunnat gå runt eller provat annan ställning. Provade lustgasen som många älskar, den funkade inte alls på mig, så besviken! Blev bara lite snurrig av det.

De frågade hela tiden om jag ville ha epidural eftersom jag hade så ont men jag vågade inte eftersom jag har sprutfobi. Tillsut stod jag fan inte ut längre! Bad om epiduralen och när de satt den så märkte jag ingenting, var ju inget farligt alls! Om jag bara hade tagit den tidigare för den tog verkligen bort värkarna! (dumma mig)

Jag hade väl bara vilat med denna underbara bedövning en kort stund innan värkar kom tillbaka men de var annorlunda. Jag tryckte flera gånger på en knapp som styrde bedövningen. Tillsut kände jag att låren var helt bortdomnade, kändes som att man tog på någon annans ben haha. Värkarna fortsatte och det började trycka på. Förstod att det var krystvärkarna som hade kommit.

Tycker inte att de värkarna gör särskilt ont. Jag låg på sidan fortfarande, det var bekvämast. Pappa K satt vid min sida och jag typ "kramade" honom medan jag började krysta. Jag tog djupa andetag och fokuserade. Man går verkligen in i sig själv vid den fasen tycker jag. Tror att det tog ungefär en halvtimme innan han var ute.

Jag försökte krysta en gång när jag inte hade en värk bara för att slippa den obehagliga känslan när huvudet är halvt ute och man bara kan vänta tills värken kommer, det gick ju inte alls. Jag måste faktiskt säga att krystandet är fan ingenting mot de där hemska värkarna jag hade i många timmar!! 46 timmar tog hela förlossningen!

Klockan var 2:59 när han föddes den 26/11 2010. Vi visste redan att det var en pojke och namnet var redan bestämt.

Jag hade svårt först att förstå att han äntligen var ute, och kunde inte slappna av förrän moderkaka och sånt var ute. Den kom väl nån halvtimme senare, kändes knappt nåt. Jag fick bara 2 stygn också.

Gud vad underbart det var att äntligen få se honom!

Pappa K stannade hos oss tills klockan var 19.00 när besökstiden var slut. Vi hade bestämt att jag skulle vara själv kvar på BB. Gud vad jag ångrar det! Hade behövt honom där. Kian hade sovit medan pappa K var hos oss men sen när han gick började helvetet...

Jag är helt säker på att hans kolik startade från dag 1! Han bara skrek och skrek HELA natten och dagen. Många sköteskor försökte hjälpa mig på alla sätt de kunde, inget funkade, jag var helt jävla slut! Så fortsatte det i två månader. Men det var det värt! Min lilla älskling, min fina son, du är perfekt!

Om du vill läsa om när mitt andra barn kom till världen( min dotter) så läs här eller på min blogg :D

http://minbebis.com/blogg/myfamily/cate ... rattelser/
Tiitta in på min blogg http://minbebis.com/blogg/myfamily/
Användarvisningsbild
myfamily
Nykomling
 
Inlägg: 7
Blev medlem: 31 mar 2012, 13:04
Ort: 216
Status: 2-barnsmamma till Kian och Minelle

Återgå till Min förlossning
Annons: