Sida 1 av 1

När Nathalie kom till oss!

InläggPostat: 10 jul 2009, 18:10
av cravings
Nu har jag äntligen tagit mig tid och skriva en förlossningsberättelse när vår lilla Nathalie kom till oss den 21/6 15:13. (kommer lägga upp lite bilder på bloggen från förlossningen, ta gärna en titt där)

När Nathalie kom till oss.

Det hela börjar med att jag vaknar upp på midsommardagen (20/6-09) av att det blir blött mellan benen, trodde till en början att det var vattnet som hade gått vilket det senare skulle visa sig inte va fallet. Det var en blodklump i det som bestod av det blöta mellan benen.Jag utbrister vid tidpunkten för detta - Älskling jag tror vattnet har gått eller nåt?
I tron att det var vattnet som hade gått ringer jag in till förlossningen som hälsar oss välkommna under förmiddagen för kontroll. Var det vattnet som hade gått så skulle jag nästa morgon bli igångsatt om inga värkar hade dragit igång. Jag ringer min mamma och frågar en massa frågor om hur det var när vattnet gick för henne samtidigt som jag meddelade att jag trodde mitt vatten hade gått. Mamma blir glad och börjar såklart ringa runt bland annat till min syster Jenny. Jag börjar tok städa, idag kanske det är dax. Jag springer runt här hemma och damsugar och donar medan älsklingen går tillbaka till sängen och sover. Jag hinner dessutom med en dusch samt platttångar håret, av nån konstig anledning kändes det jätte viktigt att håret skulle vara rakt och fint under förlossningen. Väcker älsklingen vid 11.20 och säger nu måste vi fara, dom kanske har lunch eller nåt och vi skulle vara där på förmiddagen, älsklingen muttrar nåt nyvaket babbel men är snabbt uppe på benen.

Väl inne på förlossningen konstateras det att bebisen hjärtljud är jätte fina samt att jag har sammandragningar med ungefär 7-8 min mellan rum dock ej regelbundna. De la någon typ av handduk mellan mina ben för att se om det var vattnet som hade gått och vid närmare besiktning av denna så fann dom att det inte hade varit nån vattenavgång. Sen så undersöker de mig invärtes och finner att min livmodertapp var helt utplånad samt att jag var öppen 2 cm, fostervatten hinnorna hade det inte gått hål på. Barnmorskan som undersökte mig sa att hon trodde att det skulle bli bebis den dagen eller dan efter. Hjärtat slog några extra slag. Yes snart skulle våran bebbe vara hos oss. Jag ringde mamma och uppdaterade läget för henne.

Vi åkte till vår pizzeria och beställde pizza för att små "fira", det blev en vesuvio med bearnaisesås för mig och en kebab tallrik för Robert. Efter maten blev jag övertalad om att gå och sova, så jag och älsklingen kryper ner i sängen för att vila maten i magen. Sedan är det min tur att övertala älsklingen ut på en promenad, det skall ju vara bra att vara ute och gå eftersom barnet då sjunker längre ner samt att det kan stimulera sammandragningar. Så vi gick och gick, inga sammandragningar och inga känningar. Sen när vi kom in gick jag och la mig (igen) försökte samla kraft till den kommande förlossningen. Men allteftersom tiden gick så började jag mer och mer tvivla på att det verkligen var dax, värkarna började avta i styrka och kom inte alls lika tätt inpå som innan. Typiskt, varför skulle jag inbilla mig att det var dax idag, nej, ingen bebis här inte. Trots detta så försökte vi andra knep som sägs sätta igång förlossningen, det blev lite mer förvärkar mot slutet av kvällen, de kom mellan 5-6 min och kändes relativt obehagliga. Men jag tänkte inte luras och börja hoppas för mycket eftersom jag gjort det så många kvällar innan. Tvingar ut älsklingen på en promenad sent på natten, nu gör det faktiskt ganska ont, men inget hopp ingen besvikelse. Älsklingen försökte klocka värkarna, men det var jätte svårt, vissa värkar kändes mer än de andra vilket i sin tur gjorde att jag inte vågade säga till när jag fick de små värkarna eftersom jag trodde bestämt att alla värkar skulle kännas desamma. Men icket.
När vi kom in efter vår promenad gick älsklingen och la sig, jag kröp ner efter ett tag men vaknade typ efter 20 min av världens värk, nej ligga ner var inget alternativ för mig, bättre att vara uppe och gå. Jag klev upp ca kl 4.00 och vandrade runt i cirklar medan jag fick värkar, nu gjorde dom riktigt ont. Ungefär i 20 min gick jag runt och härdade sen gick jag in till älsklingen och sa - nu åker vi in jag har ont. Älsklingen trött och nyvaken säger att han tycker jag ska lägga mig ner och vila lite, jag blir måttligt road och säger men jag har ont! vi åker in NU. Näe men det är säkert inget gumman kom och lägg dig nu, jag blir irriterad och säger jamen ska det låta sådär så åker jag väll själv då! Då blev det lite fart i hjärnan hos älsklingen som hoppar upp och tar på sig kläderna. Sen bar det av till förlossningen. Tur att vi bara har 5 minuters bilväg, åka bil är ingen hit med värkar kan jag lova.
04.38 sitter vi i bilen, jag tittar på klockan för att kunna memorera tiden för denna förlossningsberättelse. Vi kommer in till förlossningen 04.55 det gick vääldigt långsamt för mig att gå från parkeringen till förlossningen. Fick stanna efter några meter och möta värkarna, aj aj aj. Men fram kom jag. 05.10 satte en barnmorska (charlotte) en ctg-kurva på magen. Den fick sitta i ca 30 minuter och visade värkar som kom mellan 4-5 minuters mellanrum. Bebisen såg ut att bara må bra utifrån vad dess hjärtslag visade. 05.40 undersökte barnmorskan hur öppen jag var och det visar sig att jag var öppen ca 4 cm samt att livmodertappen var helt utplånad. Vi fick nu klar tecken att förlossningen var på G på riktigt, vi skulle inte komma därifrån utan bebis utan blev nu inlagda samt tilldelade ett eget rum. Oj känslorna svallade nu var det dags, snart skulle vi få träffa vår lilla skatt som bott inom mig i 9 månader. Det pirrade rejält i magen. Alla dessa falska alarm och värkar var nu inte längre falska utan riktiga, DET var på riktigt, vi skulle nu möta det ögonblick som vi väntat så länge på.

Det började pratas smärtlindring, jag sa att jag var öppen för förslag. Jag medgav även att jag från en början inte ville ha någon smärtlindring men att jag nu var öppen för den idén. Barnmorskan undrar om jag skulle vilja pröva ta ett bad. Jag kände direkt att det absolut var något jag ville göra, vi har inget badkar här hemma och jag älskar verkligen långa varma bad. Ett bad tappades upp och 05.49 hoppar jag i. Blir riktigt bortskämd och får en vattenkanna och ett glas på ett bord intill badet. Älskling fick sitta och assistera mig, servera vatten och fylla på badet osv. Det var även nu vi skickade iväg sms till våra familjemedlemmar att vi var inlagda och att förlossningen var på intågande. Nu var ju frågan om jag skulle doppa håret, jag hade ju lagt ner sån tid på att plattånga det, men nu sket jag då fullständigt i det, här ska födas barn. Badet var till en början helt underbart, jag utbrast till älsklingen att vi måste skaffa oss ett badkar. Värkarna gjorde inte lika ont som innan och jag kunde skölja varm vatten över magen. Senare tog jag duschmunstycket till hjälp att spola på magen. Jag bytte även ställning från att ha legat satte jag mig i badkaret men fötterna domnade av så jag fick lägga mig efter ett tag igen. Värkarna började göra mer och mer ont, och jag undrade hur länge jag skulle bada, om de skulle komma och titta till mig snart och jag var nyfiken om jag hade öppnats nå ytterligare. Så 07.07 beslutade jag att jag hade badat klart, älsklingen fick hjälpa mig upp ur badkaret.

Vi begav oss till vårt tilldelade förlossningsrum. 07.25 kom en barnmorska in och jag bad om att få kollad hur öppen jag var. Barnmorskan Lena gav oss beskedet att jag var hela 6 cm öppen hon tillade även att jag var som gjord för att föda barn, det värmde i hjärtat och gav mig mycket peppning inför det fortsatta öppningsskedet.
Värkarna blir starkare och starkare, jag går runt mycket, hade hört innan att det var bra för öppningsarbetet samtidigt som det höll mig fokuserad på något annat än bara smärtan. Visste redan innan att jag helst inte ville ligga ner och bara lida igenom värkarna. Så jag gick i mina cirklar med gåstolen, jag vandrade i korridoren i mitt vackra sjukhusnattlinne som en annan lucia.

Jag var lite sugen på att pröva lustgasen eftersom den vid mitt tidigare testning vid föräldrautbildningens förlossningsbesök inte gav någon verkan. 08.35 bad jag om att få testa den och blev instruerad hur den funkade och hur Robert skulle hjälpa till och kontrollera att jag inte drog mer än 8-9 andetag med den. Onödigt tyckte jag eftersom jag kan väll själv känna efter när det blir för snurrigt. Men samtidigt så kändes det även tryggt att någon fanns där och instruerade mig lite i all värksmärta. Och jag kände faktiskt hur den gav en liten berusningsliknande verkan på min kropp, härligt. Jag prövade även nu att stå över en saccosäck vid sängen men det var verkligen inge skönt.

09.25 var det tydligen dags för att spy, vi hade dessutom ingen toalett på rummet så vi fick springa ut i korridoren för att försöka hitta en toa, men alla toaletter var så fasligt låga, inge kul att behöva böja ihop magen för att kunna sätta sig på toan och ännu jobbigare är det givetvis at ta sig upp från toan. Hur som haver fick en toalett duga och jag spydde tre gånger och jag bad älsklingen att anteckna att det till och med kom spya ur näsan, haha, jag hatar när det kommer ur näsan eftersom det svider så. Hur som haver nog om spya.
Jag bad om att få bli undersökt igen men vi fick till svar att de bara gör det varannan timma, dock fick vi vänta ända till 10.00 innan vi fick mota det jobbiga beskedet att jag inte hade öppnats någe ytterligare utan fortfarande ”bara” var öppen 6 (möjligen 6 ½ cm). Usch kändes som dessa timmar och smärta var helt förgäves. Ber dem att skynda på det hela, så de tar hål på hinnorna och sätter en liten elektron på bebisen huvud för att kontrollera dess hjärtslag. Vattnet forsar ur mig, det blir helt varmt av allt vatten. Och det är nu smärtan börjar på riktigt, värkarna innan har varit helt hanterbara. Hela jag börjar skaka och jag tror bokstavligen att kroppen håller på gå sönder där inne. En smärta utan dess like. Jag börjar gripas av panik, det gör ont. Jag suger i mig lustgasen som nu är helt verkningslös. Jag ber om ryggmärgsbedövningen, och jag ber innerligt att de skall finnas personal tillgänglig och att den omtalade ryggmärgsbedövningen lever upp till dess rykte. Jag får besked om att det kan ta ett tag eftersom läkaren för tillfället är upptagen. Men tack och lov så tog det inte alltför länge och klockan 11.10 får jag min ryggmärgsbedövning som för övrigt inte alls gjorde ont att få. Vilken befrielse, nu var smärtan och värkarna inte alls lika intensiva.

Här börjar mina tankar segla iväg till Afrika och jag var väldigt ledsen på dem som inte får någon bedövning. Tänk att behöva föda helt utan, den smärtan jag upplevde innan fick verkligen mig att undra om man kunde överleva en förlossning utan bedövning. Nu går tiden ganska fort, värkarna är inte alls lika jobbiga och jag har min lustgas till hjälp. Jag blir människa igen, Jag kan prata och se normalt, var helt borta när jag hade så ont tidigare. Ser även att Robert blir lättnad, han tyckte det var jätte jobbigt att se mig ha så ont. Tiden flyter förbi ganska fort, smärtan är helt hanterbar. Men att säga att ryggmärgsbedövningen tar bort all smärta är en lögn, det känns fortfarande men ändock hanterbart.

13.32 börjar mina krystvärkar men det är ännu inte dags att krysta. Dock är krystvärkarna väldigt väldigt vaga och klockan 14.00 stänger de av ryggmärgsbedövningen samt tömmer min urinblåsa, det är inte läge att gå på toa. Krystvärkarna blir inte intensivare eller kraftigare i sin karaktär. Jag får prova att krysta när värkarna kommer men jag vet inte hur mycket jag vågar trycka på, har hört att man ska vara försiktig så man inte spricker så mycket, barnmorskan sa dock att jag skulle trycka allt vad jag kunde. 14.40 får jag värkstimulerande dropp för att sätta igång förvärkarna, jag frågar om det gör mina värkar ondare, precis som innan ryggmärgsbedövningen (jag var rädd), hon sa att det inte är likadana värkar. Så jag fick värkstimulerande dropp 15mg. Tyckte inte att det gav sådär jätte mycket men nu kände jag i alla fall när jag skulle trycka. Jag tryckte och tryckte, känns ungefär som att bajsa men ändå inte. Barnmorskan trodde att bebisen låg med ansiktet uppåt, men det gjorde den inte. När bebisens huvud började synas undrade barnmorskan om Robert ville titta vilken hårfärg bebisen hade, det ville han inte. Tydligen hade den lilla mycket hår på huvudet. Det sved och brände en massa, och när huvudet var ute skrek jag att jag nog ändå inte ville det här för det gjorde jäävligt ont, men jag bet ihop och väntande med att krysta och sen när jag fick klartecken att krysta så krystade jag. 15.13 gled hon ut, världens finaste underbaraste Nathalie. Jag fick upp henne på mitt bröst och all smärta var som bortglömd. Min vackra fina underbara dotter som vägde hela 4220 gram och var 54 cm lång och förstås helt perfekt. Det blev tre små stygn, och det ända jag kan säga om det är att det sved som attan när de skulle hälla på smärtlindringen och att jag helt enkelt kände när de stack in nålen aaajj, men fortfarande ingenting i jämförelse med det jobb som jag redan gjort. Jag är väldigt nöjd över min förlossningen och nu så här i efterhand så längtar jag till nästa gång jag får uppleva den mäktiga känslan att föda fram nåt så vackert och perfekt.

Re: När Nathalie kom till oss!

InläggPostat: 10 jul 2009, 18:42
av Ailenroc
Grattis :)

Re: När Nathalie kom till oss!

InläggPostat: 12 jul 2009, 00:35
av Fridelina2
Stort grattis till din fina tös.
Men jag undrar lite om vad det är för man du har fått på halsen. Min man var ute och ölade med grabbarna kvällen innan, men var ändå fit for fight och helt på G och underbar från det att vattnet gick tio i åtta söndag morgon.
Och det var synd att epiduralen (ryggmärgsbedövningen) inte tog bort all värk på dig. Min satte sig så jag inte kände något mer än ett tryck neråt. Men de sa på förlossningen att om den inte tar rätt så kan de sätta om den. Det kan ta ett par stick innan den sitter där den "ska". Bra att veta tills nästa gång. :lol:

Re: När Nathalie kom till oss!

InläggPostat: 13 jul 2009, 14:21
av cravings
haha vi hade varit in nå gånger till förlossningen innan och då var det bara falsk alarm så han trodde det var så nu med, men så fort han hade vaknat (han är seg väckt) så var han världens underbaraste.

:D

Re: När Nathalie kom till oss!

InläggPostat: 13 jul 2009, 21:52
av Fridelina2
Det var skönt att höra. Jag blev lite orolig att du inte fick den hjälp och stöd du behövde, och SKULLE ha!!! Hoppas allt är bra med er lilla familj! Lycka till på världens underbaraste resa!!!