Jag älskar att vara hemma med min underbara lilla kille. Jag sköter allt nu för tiden, honom, städning och matlagning etc. Och jag gör det inte för att verka duktig utan för att jag tycker att det är kul.
Min svärmor var ensamstående med min sambo, han har aldrig haft kontakt med sin pappa. Hon uppfostrade honom för över 30 år sedan på ett rätt gammalmodigt sätt och med mycket regler. Han fick inte ens gå upp ur sängen och kissa utan var tvungen att fråga först.
Han hade kolik i 3mån och i samband med att han föddes säger hon att hon slutade städa eftersom han gick före allt, sen har hon aldrig börjat igen.
Vi har aldrig haft problem med varandra innan vår son föddes.
Jag är yngre än min sambo och uppvuxen på ett helt annat sätt, 2 äldre syskon, inga regler men vi har hellre aldrig bråkat eller varit direkt stökiga. Min mamma har jobbat som dagmamma sen jag föddes och jag har alltid velat ha barn tidigt.
Min svärmor har jobbat som förskollärare av den typen som stannar föräldrar på gatan om hon tycker att dom tex har barnet åt fel håll i vagnen m.m.
Och nu är min lilla född och hon lägger sig i allt som att hon känner honom bättre än oss.
Min svärmor började med att visa hur dum jag är som låter honom sova i vår säng och där har hon också fått med min sambo. Dom får mig att känna mig misslyckad som inte lyckas få min 3månaders att sova i egen säng.
Lillen är snäll och go, lugn och sover mycket på dagarna. Så jag hinner göra mycket hemma. Tex gjorde jag en tårta till min sambos födelsedag och det verkade obegripligt för min svärmor. När jag sa att jag tycker att det är roligt och att jag faktiskt har så mycket tid nu så fick jag kommentaren: "men han måste ju ta mycket tid!!" som att jag skiter i lillen på dagarna.
Hon håller honom på samma sätt hela tiden, liggandes i famnen mot hennes tröja och skakandes och hyssjandes hysteriskt. Lilleman har hela tiden varit nyfiken och vill se och gärna vara upprätt och hänga med.
Men det är tydligen konstigt och jag har fått det sagt rakt i ansiktet:
"han gillar inte att man sitter ner, man ska gunga och vyssja honom"
Andra kommentarer som:
"det kan jag säga att han gillar inte era kökslampor" (kanske för att hon stod just bredvid spisen där vi har en lampa riktad ner mot spisen)
På julafton bajsade lillen ner sig och jag tvättade honom och lät honom ligga en stund i bara blöja för det älskar han:
"ska han inte ha några kläder"
" han gillar att ligga en stund i bara blöja"
"har han sagt det själv?" !!!! Jag visste inte vad jag skulle säga.
" nu har han sovit i 1 1/2 h ska du inte kolla honom?!" då hade jag kollat honom en gång och hon hade också gått och kollat honom.
"va glad och pratglad han är, är han ofta såhär?" frågar hon fast han redan skrattat och lett i en månad men enligt utvecklingen ska han inte kunna det tycker hon.
"ja han är en väldigt glad kille, speciellt såhär på förmiddagen
"" ja på kvällen då är jag arg och ledsen!" säger hon med bebis röst. Och jag blir så less för det var ju inte det jag sa. Men hon tänker bara negativt och att han följer hennes utveckling.
Jag sa en gång:
" det är så kul för nu har han börjat greppa och försöka greppa saker som min sambos glasögon!"
" haha lugn det kommer"
Jag blir helt frustrerad för hon lyssnar ju inte på vad jag säger utan det blir som att jag sitter och ljuger.
Lillen är jätte lik min sambo men ju äldre han blir desto fler tycker att han liknar mig mer. Men min svärmor har inte sagt att han är lik mig alls, däremot har han hennes långa armar tex. Nu börjar han bli rödhårig som jag var när jag var liten:
" han ser lite rödlätt ut"
" ja han verkar i allafall få hårfärg efter sin mamma" sa jag.
" haha" sa hon och vände sig om och gick!
Första gången min sambo skulle vara själv med vår son var han jätte orolig.
" tror du jag klarar det här? Ska jag ringa mamma?. "
Det känns tråkigt att min sambo tror att hans mamma kan ta hand om hans barn bättre än han själv.
Lillen har varit själv med sin pappa 3 gånger varav 2 gånger var svärmor där och hon hade honom konstant hela tiden.
Jag försöker bygga upp hans självförtroende genom att gå ifrån när min sambo har lillen, och inte kommentera vad han gör eller stå och kolla.
Nu efter 3 mån börjar han ta för sig mer och hör och häpna sist svärmor var här tog han ifrån henne vår son för att visa hur han vill bli hållen.
Nu sist så hade vi köpt en leksak, en blomma som är mjuk och lyser och spelar när man slår på den. Sonen kan sitta hur länge som helst och slå så fort den slocknar för att den ska lysa och spela musik igen.
När min sambo berättade det för svärmor sa hon direkt att "han är för liten för att fatta nått sånt....."
Jag tror också att hon blivit irriterad och lite sur på mig eftersom jag sa nej till att hon skulle få bo här medan dom renoverar hennes lägenhet pga en vattenläcka. Hon fick reda på att hon hade vattenläcka i samband med att lillen föddes men talade inte om det för ens han var 2månader och sa då att hon trodde att hon skulle behöva flytta ut och hem till oss redan samma vecka.
Då hade hon inte ens kollat försäkring eller ett annat alternativ till boende.
Hon sa då att det är perfekt för då kan hon hjälpa mig med lillen.
Hade hon sagt att hon kan hjälpa mig att städa och laga mat så att jag får fokusera på min bebis hade jag kanske tänkt annorlunda. Men för första gången i mitt liv var jag inte den där som alltid ställer upp och aldrig säger nej.
Jag sa nej till att låta henne bo i vår lilla 3a med hennes hund.
Efter det verkar hon mer irriterad på mig, hon sa att hon nog ändå måste bo hos oss när dom borrar för att lägenheten hon fått låna ligger i närheten av hennes egen. Men då sa jag nej igen men att hon kan komma hit på dagarna om hon vill. Det gjorde hon och lät oss veta hur dåligt hon och hunden sover och hur mycket bättre hunden verkar må hos oss och bla, bla.
Hon väntade sig nog att jag skulle säga att men om det är så jobbigt så ska ni ju klart bo här,men jag bara tyst.
Kan ju säga att dom dagarna hon och hunden var här är det ingen som tackat för, det blev istället mer disk och en person och hund som ockuperade soffan hela dagarna och som jag också skulle passa upp på.
Efter det här har hon också börjat ifrågasätta mig som person och vad jag lyssnar på för musik, vad jag har på mig för byxor etc. Och är noga med att tala om vilka byxor hon tycker är fula eller musik hon tycker är dåligt.
Hon får tycka vad hon vill men man behöver väl inte kommentera allt, jag skulle aldrig kommentera hennes klädstil eller nått.
Jag känner mig trött och ledsen av alla negativa kommentarer och tillrättavisningar om att jag sen måste vara med och bygga lego, att jag måste ha uppsatt hår, vi fick regnkläder till när han är 2år i julklapp!!!, hon har köpt alla olika bodys från kappahl och lindex och undrar alltid vart vi fått andra ifrån eftersom hon inte sett dom i butikerna.
Det är som att hon vill ha kontroll över allt och som att hon vill vara den som köpt och bestämt alla kläder.
Jag vill bara vara här och nu med min lilla kille!!
När lillen bara var en vecka hade hon med sig en väninna som också är förskollärare och talade i efterhand om att dom hade gett mig ett bra betyg som mamma!! Men vem har rätten att betygsätta mig som mamma?!
Efter det har jag inte hört nått mer positivt om hur jag sköter min lilla.
Men jag antar att ha denna glada Goa lilla kille hos mig måste tyda på att jag och min sambo gör ett bra jobb.
Kände bara att det var skönt att skriva av mig. Jag kanske överdriver men att bara höra negativt är jobbigt och stressande..
