Nervös förstföderska

[gravidmage]

Hej!
Jag fick reda på att jag var gravid förra veckan och är tydligen i vecka 5 nu. Jag har alltid velat försöka få barn men har först nu hittat rätt förhållande och plats i livet (ganska sen ålder). Jag är helt överraskad över hur mycket graviditeten påverkar mig redan. Känner mig liksom tagen på stolen hur allt plötsligt vändes upp och ner och hur orolig jag blev med allt: Att äta rätt (är vegetarian) att göra rätt, känna rätt (inte stressa, inte ha ångest) och allt känns så stort och fullständigt outforskat. Jag har fina vänner som varit i min sits och som gärna pratar men ibland känner jag att jag är för mycket och liksom överdriver. Vill inte vara till besvär. Så därför vänder jag mig hit för att hitta lite stöd och se om någon känner igen sig eller har tips och råd eller bara känner för att skicka lite pepp.

[mamsen88]

Hej och GRATTIS!

Det du känner är helt naturligt och helt normalt, det kan jag säga. Att känna oro hör till både graviditeten och som mamma man kommer alltid oroa sig över nåt, även när dem små är födda

Mitt tips till dig är att läsa på om graviditeter, förlossningar osv. Jag älskade att läsa, läste allt jag kunde hitta, men det är kanske för att jag är en som älskar att lära mig nya saker
Ta en dag i taget och var inte rädd att prata av dig, det måste man få göra inget fel med det.

Du kommer klara allt ska du se, vi är trots allt byggda för att vara gravida och föda barn är det nåt du vill veta så svarar jag gärna
Kan svara på det mesta förutom om vaginala förlossningar då min son är född med snitt.

Kram på dig o grattis igen!

[lillamee]

Grattis!!
Det är omvälvande, både i sig själv och att man dessutom badar i ett hav av hormoner förstärker alla känslor.
Mamsen88 hade bra råd, och du verkar ha ett bra kontaktnät omkring dig! Det är toppen, för man blir knäpp om man inte för prata om det och våra sambos (hur fina och bra de än är!) kan inte alltid ta in det som vi går igenom iom en graviditet.
Och så har du hittat hit! Det är toppen, jag har upplevt de flesta forumtrådar här som väldigt respektfulla och varma så jag hoppas att du kommer känna dig välkommen.

Om du vill veta lite om mig:
i min graviditet var jag väldigt orolig i början, detta pga att jag hade ett MA (missed abortion) några månader tidigare. Fostret levde alltså inte när jag skulle göra ultraljud i v 13, och de beräknade att den hade slutat leva i v 8-9. Det tyngsta var att veta att det var fyra veckor som jag trodde att allt var frid och fröjd och som sen visade sig inte vara det. Det var tufft. Så nästa grav startade med en oro för detta så vi gjorde ett tidigt UL, sen KUB och allt såg bra ut. Det var en lättnad, då kunde jag slappna av lite mer under resten av graviditeten sen.

Men berätta lite mer om vad du känner dig nervös inför, om det är något specifikt eller en allmän känsla

[gravidmage]

Tack snälla mamsen88 och lillamee! Jag uppskattar era uppmuntrande och stöttande svar! Och fy fasen vad jobbigt det måste ha varit för dig lillamee med allt som hänt. Så skönt att det gick bra denna gången!

Jag undrar lite hur ni tänkte inför förlossningen? Jag vill gärna göra kejsarsnitt eftersom jag är så nervös och orolig av mig och lätt får ångest. Var ditt snitt planerat mamsen88?

Jag läser också väldigt mycket. Det är superspännande att följa utvecklingen men även skrämmande just eftersom så mycket kan gå fel. Är tex väldigt orolig över att min oro/ångest som jag kan känna från och till ska påverka embryot negativt. Jag är utsatt för ganska mycket stress i mitt vardagsliv med allt jag gör så jag försöker att tänka på det och slappna av så gott det går. Men som sagt, allt är nytt och eftersom jag har ett ganska stort kontrollbehov så är detta ju en skrämmande situation. Att inte kunna påverka så mycket och samtidigt veta att man faktiskt påverkar mycket genom mående och mat....

Hur gick era tankar och hur handskades ni med dem?
Kram till er båda!

[mamsen88]

Jag kan börja med att säga att jag känner igen mig när du säger att du är orolig att din oro/ångest/stress ska påverka graviditeten osv. Jag är själv en stressad människa med ett kontrollbehov jag kände som du i början, lite panik över att jag inte hade koll alls på graviditeten eller mig själv. Hormonerna spökar en del också så det blir mycket på samma gång. Men jag växte liksom in i graviditeten sen, man vänjer sig och man blir lugnare med tiden - iaf jag. Jag ska inte ljuga o säga att stress inte kan påverka, det vet väl alla att stress och oro inte är bra för nån, men samtidigt kan du inte göra så mycket åt det när du i grund är en stressad människa, mer än att påminna dig själv då o då om att bromsa upp, ta dag för dag. Det är inte lätt att ta en dag i sänder med kontrollbehov, man vill gärna styra 100 dagar framåt i know hehe. Men som sagt, man får arbeta med sig själv och säga till sig själv på skarpen, man har ju faktiskt ett till liv att tänka på där i magen o man vill ju må bra för dennes skull

Ang. mitt snitt så var det inte planerat. Jag blev igångsatt på 40 veckors kontrollen när dem såg att jag knappt hade fostervatten kvar, men efter 3e dygnet hade jag inte öppnat mig mer än 7 cm så dem beslutade att snitta mig så halvt planerat blev det väl så sätt. Är det nåt du undrar över om snitt så svarar jag gärna vet att man har tusentals tankar som far förbi.

[lillamee]

Ja det var skönt att allt gick bra till slut så att jag fick min lilla bebis!

Har du mycket problem med ångest så ska du självklart ta medicin för det, och prata med din läkare.
Om du "bara" är stressad som person pga kontrollbehov så håller jag med mamsen88, man växer in i det, lär sig sina gränser och blir mycket bättre på att ta tillvara på sig. Jag lärde mig verkligen att säga nej när jag var gravid! Det kommer du också göra

Angående förlossning så vet jag att du klarar MYCKET mer än du tror, trots oro och nervositet. Du kanske behöver samtalsterapi för att lära dig metoder att slappna av? De är mycket duktiga och erfarna på förlossningen och kommer guida dig igenom det. Och snitt är inte helt riskfritt, det ska man vara medveten om. Och det är sååå långt kvar till förlossning så du ska absolut inte gå och oroa dig för det nu! Om du kan låta bli, vill säga
Det viktigaste är att ni gör det som känns bäst för dig och er, som familj! Har du så stor oro för förlossning så ska du ta upp det med din BM så att hon får hänvisa dig vidare ( jag tror att det är standard om man vill snitta av icke medicinska skäl, men jag har ju inte gjort det så det får du ta reda på hur det är där du bor )

Jag var också rädd inför förlossningen, det är helt naturligt när man ställs inför något nytt. Jag lutade mig mycket på att jag visste vilken otrolig samlad kunskap och erfarenhet det finns hos personalen, och att de skulle göra allt för att min bebis och jag ska må bra.
Sen så är väl jag som person, trots kontrollbehov (jodå), ändå ganska jordnära och sansad och har lite förnuft att inte oroa mig för sånt jag inte kan påverka Och jag menar inte detta som en pik till dig gravidmage! Jag har full förståelse och insikt om att vi är så olika i våra psyken och hanterar saker på olika sätt! Så att kalla det förnuft är väl fel för det har kanske inte med det att göra. Jag har metoder för att hantera det, kanske man kan säga?
Jag vet inte om detta säger dig något eller om det bara är svammel haha det viktigaste är att du får din lilla bebis

[gravidmage]

Vill tacka så mycket för era tips och synpunkter! Det betyder mycket

[puppe81bebis4]

Grattis,
Själv har jag i dag gått 8 fulla veckor med mitt 4:de barn, men med min nya sambo.
Är så trött att jag knappt vet vad jag heter, har humörs svängningar "lite"
Det kommer gå bra för dig ska du se.

Lycka till