Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Här träffar du andra föräldrar till barn födda samma år, regnbågsfamiljer, utlandsföräldrar mm.

Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Gostofflan » 29 maj 2009, 09:25

Lämnar er på min bebis nu, då min bebis ska bli en ängel..
Jag fick äntligen gå på mitt efterlängtade ultraljud igår(är i vecka 19) och skulle ta reda på om det var en tjej eller kille..Jätte roligt trodde vi, men det blev det inte :(
Blev istället skickad från barnmorskan till en specialist som berättar för oss att barnet har hjärtfel och kanske kromosom fel, gjorde ett fostervattenprov som vi får svar på på måndag..
Men barnet såg så friskt ut! Det sparkade och boxades och pekade och sög lite på tummen. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta bort det!!
Men läkaren sa - Även om den inte har kromosom fel så bör ni nog tänka på att avbryta graviditeten ändå för barnet har andra fel..
Så på måndag måste vi ta det vidrigaste beslut nånsin..
Ta tabletter så barnet dör, sedan föda ut det och få se våran underbara skapelse en enda gång och sen skaffa en spädbarns kista och begrava det på barnkyrkogården..
Hur överlever man bara en sån fruktansvärd förlust??
Jag har redan fått ett missfall tidigare och nu det här!
Gostofflan
Nykomling
 
Inlägg: 13
Blev medlem: 07 maj 2009, 18:14

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Elinor » 29 maj 2009, 09:39

Jag lider så enormt med er, nu får ju uppleva det man är mest rädd om.
Förstår inte hur läkaren kan säga hur ni ska göra, han ska ju vara helt opartisk och bara meddela om riskerna? Skickade dom bara hem dig eller får du nån att gå och prata med?
En STOR KRAM till dig, hoppas allt ordnar sig ändå! :roll:
Användarvisningsbild
Elinor
Alltid online
 
Inlägg: 783
Blev medlem: 16 jan 2009, 18:19
Ort: 141
BF: 090924

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Lillaärtan » 29 maj 2009, 09:57

stackare, jag vet precis vad du går igenom nu, tog beslutet att avbryta för ett år sen.. Lea hade andra fel så beslutet var inte de svåra, hade jag valt att gå tiden ut hade hon levt max några timmar och risken för sent missfall var ungf 99,9% men att komma till ul o få den sparken i ryggen... man tänker vrider o vänder på allt..

Stora kramar

(skrev ett inlägg förut som inte kom med, ifall de dyker upp två olika av mej)
Lillaärtan
Alltid online
 
Inlägg: 424
Blev medlem: 17 nov 2008, 19:55
Ort: 175
BF: 110413
Status: Bebis på väg ;)

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Jag » 29 maj 2009, 10:07

Som ovan skrivits, ni har just varit med om det alla är livrädda för!
Stackare!
KAn inte alls tänka mig in i er situation, men tycker så otroligt synd om er och vet inte vad jag ska skriva, då jag vet att inget är tröstande nog.
Min kusin var tvungen att avbryta en graviditet i vecka 20 för ett par år sedan.. Då pågrund av njurarna på bebisen, de fungerade itne riktigt som de skulle och chansen att bebis sklulle överleva på utsidan var liten.
Jag hoppas verklgein ni lyckas finna någon typ av tröst och stöd i andra änglaföräldrar!

Stora kramar!
Användarvisningsbild
Jag
Alltid online
 
Inlägg: 2372
Blev medlem: 04 mar 2008, 00:19
Ort: 242

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav pippi » 29 maj 2009, 18:00

Det sticker till i mitt hjärta då jag läser vad du skrivit, blir så ledsen för eran skull.
Vet själv hur det känns då vi blev tvungen att avbryta graviditeten då jag var i v20
pga en allvarlig skelettmissbildning.
Det tar tid att komma vidare efter en sådan förlust.
Finns här om du vill prata.
Massor med kramar!
Änglaflicka 16/12-07
Ma Dec-08
Änglapojke 23/6-09
Våran solstråle Edvin 16/2-11 :)
pippi
Stammis
 
Inlägg: 39
Blev medlem: 15 sep 2007, 11:17
Ort: 89

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Anna79 » 29 maj 2009, 19:12

Åhh va fruktansvärt, får tårar i ögonen när jag läser din text :cry:
Ni får uppleva det alla gravida fruktar allra mest. Hoppas du/ni kan finna stöd hos andra här på sidan som upplevt liknande händelser.
Stor kram till er båda och hoppas att ni finner styrkan att gå vidare i varandra.
Bild
Anna79
Alltid online
 
Inlägg: 506
Blev medlem: 06 jan 2009, 19:40
Ort: 202
BF: 120514

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Ior » 29 maj 2009, 19:43

Jättemånga kramar till er båda.
Det går inte att förstå, allt känns bara overkligt.

Skönt att ni är två och kan stötta varandra. Jag hade aldrig klarat det om inte min sambo funnits där för mig. Blir så ledsen för eran skull :cry:

Vi får hålla tummarna för 3:e gången gillt för er oxså...
BildBild


Bild
Användarvisningsbild
Ior
Alltid online
 
Inlägg: 539
Blev medlem: 27 mar 2007, 15:01
Ort: 252

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Gostofflan » 30 maj 2009, 19:03

Ior skrev:Jättemånga kramar till er båda.
Det går inte att förstå, allt känns bara overkligt.

Skönt att ni är två och kan stötta varandra. Jag hade aldrig klarat det om inte min sambo funnits där för mig. Blir så ledsen för eran skull :cry:

Vi får hålla tummarna för 3:e gången gillt för er oxså...

Tack! låter som att ni har varit med om samma sak??
Gostofflan
Nykomling
 
Inlägg: 13
Blev medlem: 07 maj 2009, 18:14

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav sandra88 » 11 aug 2009, 21:40

Jag kan inte säga att jag vet vad du går igenom men jag kan säga att jag vet hur det känns att förlora och begrava sitt barn. Jag förlorade min son Loke i vecka 37. Och så mycket kan jag säga att även om det är det vidrigaste som hänt så känns det så fruktansvärt bra så fort man har fått begrava dom. det är som ett lugn som lägger sig över en. och att ha en plats att gå till och sköta om det är guld värt. Beklagar sorgen
sandra88
Nykomling
 
Inlägg: 3
Blev medlem: 11 aug 2009, 18:14
Ort: 128
BF: 110110

Re: Nu måste jag säga hejdå till min bebis!

Inläggav Niola » 29 aug 2009, 11:46

Gostofflan och alla ni andra i samma situation, jag lider med er och vill sända er alla de största styrkekramar någonsin.

Jag vet hur det känns.... Jag har precis gått igenom en medisinsk abort själv, Det har nu gått 2,5 veckor sen jag kom hem från sjukhuset från att säga hej då till vår lilla flicka. Det var det tuffaste jag gått igenom i mitt liv, så fruktansvärt ledsamt...

Jag var i slutet på vecka 19 när jag och min sambo gick på ett rutinultraljud med tankarna att allt var bra och att vi efter ca 20 veckor till skulle ha ett litet levande underbart knyte i vår famn... Istället får vi ett chockbesked från läkaren. Barnet har knappt växt någonting på sista månaden och är väldigt litet. Sen ser de något i magen på barnet som inte ser bra ut och lite vatten i hjärnan. De blir oroliga och vill göra ett fostervattenprov (som de tidigare sagt inte är nödvändigt att göra eftersom jag hade låg risk till att det skulle vara något fel på barnet). Nu dock gav de inget hopp alls, och det verkade redan som de visste att det var ett gravt fel på barnet, men att de ville göra testet för att försäkra sig om att de hade rätt.

Dagen efter fick vi göra fostervattenprovet och sen eftersom jag var nästan i v20 så ville de göra snabbtestet som ger dig svar på 24-48 timmar.... hela 3 dagar fick vi vänta på svar (eftersom det var helg emellan). Det var den värsta och längsta helgen vi varit med om. Vi bara grät och kramade varandra och undrade hur det kunde hända oss. Hade redan ett missfall för drygt 1 år sen när jag var i vecka 8 ung. Så den här gången trodde ju vi att allt var bra, halva graviditeten hade ju redan gått!!!

Svaret på provet var som vi väntat, negativt. De var inte ens säkert barnet skulle överleva hela graviditeten... Och beslut fick vi ta snabbt, det hade ju gått så lång tid och jag behövde genomgå den medicinska aborten så snart som möjligt...

I vecka 21 + 3 ligger jag pa skukhuset och far tabletter och dropp for att komma igang. Sover dar en natt och dagen efter gar vi igenom forlossningen.... Allt kanns overkligt och jag bara grater... Sen ar det slut och hon ar borta.. Vi far se henne i alla fall, och det ar det basta beslutet vi tagit. Jag var radd forst och ville inte, men sen angrar vi oss och ber att fa se...
Hon ar sa fin, jag ser inget fel pa henne, men hon ar sa liten... Jag grater och grater och sager hejda.

Nu nagra veckor efter har vi borjat aterga till livet igen, men hon finns dar hela tiden, i vara tankar. Vi ar lyckliga att vi sag henne och tog farval, det hjalper oss nu att ga vidare..

Vi skall inte ge upp! Och det ar det jag vill saga till er andra med att beratta vad vi gatt igenom, att inte upp och fortsatt vara starka. Det har hander fler an vad man tror. Det ar hemskt och sorgligt, men livet gar vidare och man far inte sluta kampa, for da gar man under. Jag kommer aldrig glomma var lilla sota skapelse, hon kommer finnas dar for alltid. Men vi ger inte upp.

Gostofflan var stark... Grat mycket och prata om det, det hjalper... och hur illa det an kanns nu sa komemr det battre tider. Det ar enormt svart att ta sig igenom det har, men man gor det trots att det inte kanns sa nu. Sander dig de varmaste kramar och styrka infor detta. Ni klarar det. Vill du skriva med nan i samma situation som du sa finns jag har.... Hor garna av dig.

KRAM!
MF v. 9 - Aug 08
Medisinsk abort v. 21 (Skadat barn) - Aug 09
Niola
Nykomling
 
Inlägg: 18
Blev medlem: 19 jul 2008, 13:31
Ort: 252

Nästa

Återgå till Min bebis föräldragrupper