Jag kan visserligen inte mer än dig om barnuppfostran, men kan ju försöka tänka mig hur jag skulle göra. Joel är nu 2½ år och har helt klart börjat visa att han har en stark vilja. Min första tröstande tanke är att det är bra med starka viljor för framtiden och jag vill inte förstöra den allt för mycket.
Jag väljer mina strider om dagarna, vissa saker "låtsas jag inte se", andra saker, som när han hoppar i soffan eller annat "farligare" är big NO NO, han kan ju faktiskt ramla och slå sig mot soffbordet eller liknande. Säger jag nej, så gör jag det skarpt, tar ner honom och släpper det. Oftast fattar han med en gång och går o gör något annat, men ibland har det hänt att han går tillbaka och testar mig, då gäller det att jag tar hand om det med en gång. Har jag en gång sagt nej, så håller jag fast vid det in i det sista. Skitsamma om det tar lång tid eller om jag är trött, grinig, inte orkar osv, ett nej får aldrig slinka igenom för då vet jag att nästa gång blir värre.
Jag är kanske inte lika sträng när det gäller att röja runt, stöka ner, slänga kläder etc omkring sig, för jag anser det inte riktigt lika viktigt att lära honom hålla ordning omkring sig. Då är det bättre att jag ber honom hjälpa till att städa upp efter sig när vi båda känner för det och har tid över. Jag försöker iaf se till att det inte blir för mycket Nej och bråk här hemma över "småsaker". Det där kan vi ta när han blir äldre.
Nu vet jag dock inte så mycket om barn i samma ålder som dina, de borde ju vara stora nog att förstå att hålla ordning kring sig kanske, då hade jag nog lagt större vikt vid att ta den fighten. Du kanske får släppa allt annat ett tag och se till att de lyssnar in i den sista? Tills de lär sig att du inte låter det rinna mellan fingrarna? Att vara konsekvent är ju nyckelordet vid barnuppfostran. Lycka till!
