Olydiga barn?

Allmänna trådar om barn från 2 år och uppåt.

Olydiga barn?

Inläggav lexus_ » 08 jul 2010, 12:08

Vad ska man göra när ens barn vägrar att lyssna på vad man säger trots man säger till hela tiden? Jag säger till dem minst ett tiotal gånger om dagen om saker de inte får göra men gör ändå, tex de kastar ut sina sängkläder ur sängarna och lägger i sin matta i sängen istället. Dom ställer sig i sina sängar och hoppar ner i golvet så tallrikar och glas skakar i skåpen på nedanvåningen, dom klättrar upp i fönstrerna. Jag vet snart inte vad jag ska göra. Jag har ett rent helvete varje dag och det blir ju inte bättre för att jag säger till dem heller det blir snarare värre. Jag kan skicka dem i säng och säga till dem att stanna där och tänka över vad de gör för fel men inte ens det fungerar. dom är uppe ur sängarna innan jag ens hunnit ner för trappan igen, det känns som om jag måste sitta och vakta dem för att de ska sköta sig och inte ens då sköter de sig. Dom hoppar i sängar klampar och studsar vare sig jag sitter i rummet brevid eller om jag är på nedanvåningen och gör något annat. Är det någon som kännt sig lika hjälplösa som jag?
Bild

Bild

Bild

Bild
Användarvisningsbild
lexus_
Alltid online
 
Inlägg: 2279
Blev medlem: 02 maj 2010, 13:17
Ort: 123
BF: 110102
Bor: Ängelholm
Status: Mamma till två prinsessor och en prins

Re: Olydiga barn?

Inläggav Nelia » 08 jul 2010, 14:32

Jag kan visserligen inte mer än dig om barnuppfostran, men kan ju försöka tänka mig hur jag skulle göra. Joel är nu 2½ år och har helt klart börjat visa att han har en stark vilja. Min första tröstande tanke är att det är bra med starka viljor för framtiden och jag vill inte förstöra den allt för mycket.

Jag väljer mina strider om dagarna, vissa saker "låtsas jag inte se", andra saker, som när han hoppar i soffan eller annat "farligare" är big NO NO, han kan ju faktiskt ramla och slå sig mot soffbordet eller liknande. Säger jag nej, så gör jag det skarpt, tar ner honom och släpper det. Oftast fattar han med en gång och går o gör något annat, men ibland har det hänt att han går tillbaka och testar mig, då gäller det att jag tar hand om det med en gång. Har jag en gång sagt nej, så håller jag fast vid det in i det sista. Skitsamma om det tar lång tid eller om jag är trött, grinig, inte orkar osv, ett nej får aldrig slinka igenom för då vet jag att nästa gång blir värre.

Jag är kanske inte lika sträng när det gäller att röja runt, stöka ner, slänga kläder etc omkring sig, för jag anser det inte riktigt lika viktigt att lära honom hålla ordning omkring sig. Då är det bättre att jag ber honom hjälpa till att städa upp efter sig när vi båda känner för det och har tid över. Jag försöker iaf se till att det inte blir för mycket Nej och bråk här hemma över "småsaker". Det där kan vi ta när han blir äldre.

Nu vet jag dock inte så mycket om barn i samma ålder som dina, de borde ju vara stora nog att förstå att hålla ordning kring sig kanske, då hade jag nog lagt större vikt vid att ta den fighten. Du kanske får släppa allt annat ett tag och se till att de lyssnar in i den sista? Tills de lär sig att du inte låter det rinna mellan fingrarna? Att vara konsekvent är ju nyckelordet vid barnuppfostran. Lycka till! :)
Bild
Bild
Användarvisningsbild
Nelia
Alltid online
 
Inlägg: 2615
Blev medlem: 09 apr 2007, 21:26
Ort: 252
Status: Sambo och mamma till två

Re: Olydiga barn?

Inläggav grynet_å_jag » 08 jul 2010, 15:04

Jag har precis kommit till en punkt då Nils börjar trotsa och han gör precis som dina - allt man säger nej eller ajaj till! Vissa dagar har jag en massa tålamod och då göra jag som Nelia, väljer mina fajter. Det finns ju saker som är mer farliga och otillåtna än andra. Största problemet vi har nu är att han kastar saker omkring sig och han förstår inte att det kan träffa andra barn och vuxna. Härom veckan kastade han en ganska stor sten i huvudet på ett annat barn - pinsamt värre. Jag har hittat ett par böcker som jag tänkte låna på biblioteket. Den ena heter Barnaboken och den andra kommer jag inte ihåg nu. Men min tanke är att kunna läsa mig till hur jag ska hantera olika trotssituationer.
Bild
[/url]
Användarvisningsbild
grynet_å_jag
Alltid online
 
Inlägg: 3176
Blev medlem: 27 nov 2007, 11:23
Ort: 232
Status: Mamma till två prinsar ♥

Re: Olydiga barn?

Inläggav Stina » 08 jul 2010, 15:46

Jag känner igen mig precis med Lexus, mina är födda 0511 och 0709. De gaddar ihop sig mot mig/oss och flamsar, bråkar och framförallt låter!

Ella gick in i badrummet och klippte luggen själv förra veckan... Tuva skriker så fort hon inte får som hon vill.

Det kastas saker och man är medvetet oförsiktig... Som mamma kan jag känna mig mobbad av mina egna barn, för de struntar helt i när jag säger till!
Användarvisningsbild
Stina
Alltid online
 
Inlägg: 5598
Blev medlem: 06 mar 2006, 14:33
Ort: 141
Status: Börja blogga på Minbebis du också!

Re: Olydiga barn?

Inläggav Ellas pappa » 08 jul 2010, 20:21

Alltså det är helt rätt som du säger Nelia att välja sina strider och faktiskt gå in hårt där det verkligen är fara eller viktigt att man bryter eller säger till. Många gånger triggas dom ju av att man just "bråkar" tillbaka.

Hamnar man mitt i ekorrhjulet så är allting jobbigt och man reagerar på allt som dom gör som är olydigt. Kan man försöka se lite objektivt på det hela så kan man faktiskt skilja på situationerna som tex med Tuva vår minsta tjej.

Hon blir superarg när hon inte får som hon vill eller får prata när hon vill och ibland blir hon så sjukt ursinning att man blir rädd... men då kan det räcka med att man upprepar det hon försöker säga och fråga om det är det hon menar och så kan hon lugna ner sig och så tänker iaf jag att det var så viktigt för henne att vi skulle förstå vad hon försökte säga och att hon blev galen av frustration så länge hon inte var säker på att vi fattade vad hon menade.

Andra gånger när man själv har mindre ork kanske man försöker få henne tyst eller "hotar" med sängen, rummet eller vad det nu kan vara istället för att försöka leva sig in i vad hon faktiskt är arg för.

Men herrejösses vad trött man kan bli :) Det är ju verkligen otroligt frustrerande ibland och nu kan jag inte låta bli att börja skratta lite för mig själv när jag tänker på hur våra "romantiska" middagar kan vara när båda slänger i sig maten i panik för att det snart ska bli liv igen och båda har hårt sammanbitna ansiktsuttryck och säger inte ett ljud. Man har hållt på hela dagen för att få den där perfekta Astrid Lindgren känslan för barnen och så blir det bara skit av allt.
Pappa till två underbara tjejer!
Användarvisningsbild
Ellas pappa
Alltid online
 
Inlägg: 491
Blev medlem: 06 jun 2006, 22:42
Ort: 141

Re: Olydiga barn?

Inläggav lexus_ » 09 jul 2010, 12:34

Vad skönt att veta att jag inte är ensam med att känna så här.... jag vet att man kanske inte ska gnälla på dem för minsta lilla som tex att de kastar med kläder osv... men jag tycker att dom är för stora för att kasta sängkläder och vanliga kläder överallt hela tiden.... sen finns det ju problemet med vår äldsta tös.... dom är väldigt glada för pokemon och vi har ju köpt en del filmer... men i en av filmerna är det två pokemon som bara gör ljud i skalan falsett och höga c typ... och nu kan jag inte få min dotter att sluta med det... när hon gör de där "pip" ljuden så skär det i öronen på en... till och med på dagis tycker dom att det är jobbigt... jag kan säga till 100 gånger om dagen att hon ska sluta med det jag har tagit bort filmer jag har skickat henne i säng och jag har till och med tagit bort hennes favoritnalle men inget hjälper... Jag vet snart inte vad jag ska göra... det känns som om hon inte har någon respekt alls för mig längre... inte ens när jag eller min man säger till på skarpen lyssnar hon.... vad ska jag göra???
Bild

Bild

Bild

Bild
Användarvisningsbild
lexus_
Alltid online
 
Inlägg: 2279
Blev medlem: 02 maj 2010, 13:17
Ort: 123
BF: 110102
Bor: Ängelholm
Status: Mamma till två prinsessor och en prins

Re: Olydiga barn?

Inläggav Loam » 10 jul 2010, 14:43

Ett tips är ju att försöka aktivera dem med något annat, nån organiserad lek som att måla eller läsa saga eller bygga koja. eller "rasta av" dem energin ute på nån lekplats. Det brukar funka på min tvååring, men det är kanske en helt annan sak med större barn, vad vet jag??
Bild

Bild
Loam
Stammis
 
Inlägg: 104
Blev medlem: 25 maj 2009, 10:47
Ort: 98
BF: 100826

Re: Olydiga barn?

Inläggav lexus_ » 10 jul 2010, 22:15

Loam: Jo du har säkert rätt men det spelar liksom ingen roll för även om vi är ute och jag så att säga "rastar av" dem i en park eller liknande så gör hon ändå "pip" ljud så fort hon har typ nån nalle eller liknande så pratar hon för nallen med just pipljud hon kan inte prata normalt... fast jag sagt till 2 min innan så gör hon det igen.... *suck* Jag får helt enket hitta en lösning.... tack för alla bra tips!
Bild

Bild

Bild

Bild
Användarvisningsbild
lexus_
Alltid online
 
Inlägg: 2279
Blev medlem: 02 maj 2010, 13:17
Ort: 123
BF: 110102
Bor: Ängelholm
Status: Mamma till två prinsessor och en prins

Re: Olydiga barn?

Inläggav Mariajosé » 19 jul 2010, 01:31

Det jag har lärt mig av min 3½ åriga dotter är att allt som man får mycket uppmärksamhet för är det man fortsätter göra!

T.ex har vi insett å blivit duktiga på att "ignorera" de dåliga sakerna hon gör, dvs de småsakerna (som inte är farliga eller på annat sätt skadliga)

Å i stället börjat ge henne mängder av beröm för allt bra, minsta lilla grejj hon gör istället!

Detta har i sin tur lett till att många av de små grejjerna minskat markant å att hon dessutom lyssnar mycket bättre när det gäller de "riktiga" nejen!

dessutom är vi väldigt noga med att prata med henne, å förklara Varför det är ett nej eller varför man inte får eller kan göra vissa saker...
det tar längre tid å kräver en del tålamod. men vi gör detta varje gång hon undrar eller vi bråkar om något. blir hon sådär oförklarligt arg så brukar vi säga att det är helt ok att bli arg å att när det känns bättre å hon lugnat sig lite så pratar vi om det... det funkar på många sätt bättre, för att skrika på eller prata med ett hysteriskt argt barn är omöjligt + att det man säger tas inte in i alla fall så det är bara bortkastad tid å energi. + att på det sättet hinner man lugna sig själv om man är irriterad....

Vad gäller ljudet hon gör så prova att ignorera henne ...vår dotter älskade att gnissla tänder förut vilket jag AVskyr, försökte till en början att prata med henne, tjata på henne, bråka osv men inget hjälpte... det blev istället bara värre å hon tyckte det var hur kul som helst att se mamma illamående av ilska å obehag pga hennes ljud... så tillslut ignorerade jag henne, låtsades som ingenting... det tog inte lång tid innan hon slutat helt, men självklart testar hon en mängd gånger!
Mariajosé
Stammis
 
Inlägg: 23
Blev medlem: 08 maj 2010, 12:19
Ort: 130
BF: 100917
Status: Amanda 3½ år + gravid

Re: Olydiga barn?

Inläggav Darkie » 19 jul 2010, 05:46

Vi gör och har gjort precis som Mariajosé beskriver. Jag var länge ensam med min son, ca 1½år och då fick han ju precis som han ville...han var ju min gullegris, men nu är han snart inte det enda barnet och jag har en sambo som lärt mig att vara sträng(även om han inte har egna barn än så är han bättre på det än mig :P). Hade det fått fortsätta ett tag till, att han fått göra precis som han vill så hade det varit omöjligt att komma ur det men nu lyssnar han på det mesta, bara man förklarar varför man inte får och vad man kan göra istället. Det är ju viktigt att förklara, barn kan ju omöjligt förstå sånt själv. :) Sen ger vi också beröm för de bra sakerna han gör, det är minst lika viktigt.
Bild
BildBildBildBild
Användarvisningsbild
Darkie
Alltid online
 
Inlägg: 230
Blev medlem: 15 jan 2010, 19:55
Ort: 202

Nästa

Återgå till Allmänna trådar barn från 2 år