Snacktråd

Träffa andra som väntar barn med beräknad förlossning i juni2015.

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 15:13

Skönt att du fått en läkartid. Hoppas du kommer till någon bra som kan hjälpa dig. Det är klart att det förtar lite av nöjet att vara gravid om man har så ont som du!

Skönt att din BM tar din oro och dina problem på allvar.
Är det din muskelvärk som avslappningen ska hjälpa, eller kan det hjälpa mot foglossningen också tror de?
Är det oro inför förlossningen som gör att du ska på Aurora-samtal?
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav Kxx » 08 jan 2015, 15:30

Muskelvärk, jag går och spänner mig, så hela ryggen är väldigt spänd. Biter även ihop käken omedvetet vilket leder till spänningshuvudvärk ibland. Skulle även ta upp om massage kanske var en idé. Själva foglossningen blir inte bättre av det, men spänningarna pga smärtan kan bli bättre.

Ja precis, oro inför förlossningen. Hon sa att man kunde ringa dit själv och få en tid, och gav mig numret.

Är ju min första graviditet, så vet inte hur det kan vara riktigt för andra.. Men hade ju gärna sluppit ha såhär ont :)
Kxx
Stammis
 
Inlägg: 174
Blev medlem: 12 okt 2014, 12:03
Ort: 228
BF: 290418
Status: Mamma

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 15:45

Jag har också lite spänningshuvudvärk ibland. Brukar be min man massera mig lite. Kanske din kille kan hjälpa dig med det? Jag har aldrig gått på professionell massage, men det hade nog varit väldigt skönt. Så gör du det om du tror att det kan få dig att slappna av och må bättre.

Ja jag tycker att det låter som att du råkat väldigt illa ut med smärta och så. Mina graviditeter har varit ganska enkla, lite småkrämpor och så men inget som man direkt lidit av.
Men kanske är det tur ändå att det är din första graviditet. Hade du haft en liten hemma hade det nog varit svårt att "låta bli" att lyfta och leka med den.

Hur känner du inför förlossningen? Är du så orolig att du vill ha snitt, eller bara prata av dig lite med AuroraBM? Vad är det exakt som skrämmer dig? Om du vill berätta alltså...
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav Kxx » 08 jan 2015, 15:57

Väldigt rädd för smärtan, och för komplikationer, så som att spricka. Har övervägt för mig själv det med snitt men jag vill hellre klara av en vanlig förlossning om jag kan få hjälp att känna mig trygg i det. Tror T.ex. Att jag inte vill ha eda eftersom det är större risk att spricka då (plus att man kan få men av det efteråt), men då är ju problemet smärtan :( men, största rädslan är just att spricka eller liknande och inte själva smärtan.

Jag har fått proffesionell massage för några år sedan av min dåvarande svägerska som var utbildad massör, hjälpte mig enormt mycket med låsningar och spänningar jag hade i ryggen då pga mina psykiska besvär, så jag vet att det hjälper i vanliga fall med just det. Min fästman ger mig massage ibland, och visst är det skönt men det hjälper inte riktigt på det sättet.
Kxx
Stammis
 
Inlägg: 174
Blev medlem: 12 okt 2014, 12:03
Ort: 228
BF: 290418
Status: Mamma

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 16:16

Jag vet inte om jag lugnar dig nu, eller tvärt om...
Men jag kan ju beskriva hur jag har upplevt det där med smärta och att spricka osv.

Om vi börjar med rädslan för att spricka har jag nog aldrig varit så orolig för det. Jag har spruckit lite vid båda mina förlossningar, men aldrig mer än att det gått att åtgärda med 3-4 stygn.
Jag har ALDRIG känt av att jag spricker, man har så ont av krystvärkarna och det svider/bränner i hela slidöppningen när barnets huvud håller på att tränga igenom, men jag har aldrig känt att "oj nu spricker jag". Dessutom är det ju så nära själva slutet att man vet att det bara är några värkar kvar och sedan är det över. Man satsar allt man kan bara för att det ska vara över :)

När det gäller smärtan kan jag hålla med om att det är skrämmande. Jag vill inte göra dig orolig- men det gör väldigt ont. Är man dessutom rädd så förstärks ju smärtan.
Mitt tips är nog att du ska tänka igenom hur du vill ha det, men var beredd att ändra dig under tiden och efter hur saker och ting utvecklas!
Gå in med inställningen att du inte vill ha epidural (om du inte vill ha alltså), men känn dig inte misslyckad om du ändrar dig under tidens gång.

Jag har alltid velat ha all smärtlindring jag kan få (förutom sterila kvaddlar) men har aldrig hunnit med mer än lustgas. Stor besvikelse första förlossningen kan jag ju säga. Andra gången var jag beredd på att inte hinna få något.

Vill du att jag ska berätta lite om hur mina (snabba) förlossningar var så kan jag gärna göra det, men vissa blir ju snarare rädda/uppskrämda av att höra andras historier. Så du får välja och helt enkelt säga till om du vill att jag ska berätta om mina upplevelser. :)
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav Kxx » 08 jan 2015, 20:39

Jo men du får gärna berätta dina upplevelser, tror inte att jag blir mer rädd av det. Visst, läst obehagliga skräckhistorier om det här med att spricka och det gör mig ju orolig, men förstår att det inte är vanligt att spricka så mycket.

Förstår såklart att det gör väldigt ont, och vill hinna förbereda mig mentalt på det, och den biten behöver jag hjälp med. Jag kan redan såhär i v 18 få kraftig ångest av tanken, undviker så mycket jag kan att tänka på det men det är ingen lösning, det kommer ju hända ändå.
Kxx
Stammis
 
Inlägg: 174
Blev medlem: 12 okt 2014, 12:03
Ort: 228
BF: 290418
Status: Mamma

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 21:07

Ok då berättar jag. Mina förlossningar har varit snabba och enkla. Den första upplevde jag dock som mycket obehaglig eftersom jag inte var beredd på att det skulle gå så snabbt och jag ville som sagt ha bedövning som jag inte fick.
Men jag tar det från början:

Första förlossningen med dottern:
Vaknar på morgonen med en mindre blödning (teckningsblödning). Inget mer under dagen, sammandragningar men de gör inte ont.
Vid ca 17:45 går plötsligt vattnet. Det bara forsar, men eftersom jag har binda på mig för blödningen tar den det mesta. Tror först att det är slemproppen, men förstår när jag går till toan och det fortfarande rinner lite att det är fostervatten. Ringer förlossningen som säger att jag ska komma in under kvällen för en kontroll (vanligt när vattnet går). Ringer hem min man som jobbar. Nu börjar värkarna och med en gång är de starka och gör rejält ont. De kommer tätt, kanske 2,5 min mellan varje och de varar i ca 30 sekunder. Det är jobbigt men ändå ska jag likväl in i duschen och raka bikinilinjen (men hoppade över att raka benen- det gjorde för ont). Jag som hade sett fram emot att ligga i badet och ta emot värkarna blir ju lite besviken eftersom man inte ska bada vid vattenavgång.
När jag är färdig och mannen rafsat ihop sakerna vi skulle ha med (hade ej packat någon väska) så åker vi in.
Vi är där strax efter kl 19. In på ett mottagningsrum och sköterskan vill sätta en CTG kurva, men eftersom jag har så ont och inte riktigt kan hantera värkarna så slipper jag. Då är jag öppen 3 cm och får komma till ett rum.
Jag frågar direkt om jag är öppen tillräckligt för epidural, och jo då, men jag måste bara vänta på min barnmorska först. Undertiden försöker sköterskan "underhålla" mig. Jag gnäller som en liten unge efter bedövning för nu gör det FRUKTANSVÄRT ont och lustgasen hjälper inte mycket (även om det var skönt att ha den). Sköterskan tycker att jag överdriver och säger typ "ja men det gör ju lite ont att föda barn". Men problemet är att det gör inte "lite ont" det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Efter en knapp timme eller så kommer BM, en supertrevlig ung kvinna. Jag minns inte exakt ordning, men minns att när jag och min man är själva i rummet en stund känns det plötsligt som att jag behöver bajsa. Jag säger åt honom att han måste ringa på klockan för jag måste bajsa, men det finns inte en chans att jag kan resa mig upp eftersom jag har så ont i varje värk som kommer tätt och dessutom strålar ner i låren. BM kommer och kollar, jag är då fullt öppen. Hon lovar att jag inte behöver gå på toa utan det är bebis som trycker nedåt.
Nu är det försent med epidural. Hon frågar sina kollegor om det skulle gå med spinalbedövning, men även detta är för sent. När jag får reda på detta börjar jag gråta lite.
Jag har alltså öppnat mig från 3 till 10 cm på en timme och nu kommer sköterskan in och säger lite ursäktande att hon förstår att jag haft ont och att man kan få lite panik när det går så fort.
Sedan får jag ligga med värkar och vänta på att dottern skulle sjunka ner de sista centimeterna innan man kan börja krysta ordentligt.
Nu är det personalbyte som de gör i mitt rum eftersom de vet att det är ganska nära.
Någon gång efter 21:30 så börjar den nya personalen "arbeta" med mitt krystningsarbete. De guidar hur jag ska krysta och verkar inte riktigt nöjda med mina relativt korta (men väldigt effektiva) värkar - ca 30 sek. Efter vi hållit på en stund så säger en sköterska/BM att hon ska hjälpa till att trycka på min mage (alltså lägga sig på min mage). Jag frågar varför- har hjärtljuden gått ner? Men det verkar inte så, så de säger att jag får försöka en gång till. Jag tänker att nä tusan- här är det bäst att jag tar i så att ingen lägger sig på min mage. Min dotter är född med nästa krystvärk.

Klara är född 22:01, alltså 4 timmar och en kvart efter att vattnet gick hemma. Ca tre timmar på sjukhus.

Det tog lång tid att fatta att jag hade fått barn. Jag var ju fortfarande inne på att jag skulle ha epidural, och när jag fattade att jag inte skulle få det så ville jag ha en paus (som jag läst att man ibland kan få när man öppnat sig fullt men innan man börjar krysta). Istället fick jag en bebis. Det var först på tidig morgon dagen efter som jag började fatta att min dotter hade kommit!
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 21:36

Min son är född exakt en månad för tidigt- 20 december 2013 istället för 20 januari 2014. Han är född i v. 35+3. Jag var inte alls beredd på att det var förlossning på gång- han skulle ju komma förrän nästa år!

Det börjar sent på kvällen ca 23 med sammandragningar som börjar kännas mer och mer. Under natten gör sammandragningarna ont, men är ändå hanterbara. Väldigt regelbundna med 2,5-3 min mellan varje och ca 30 sek långa. De ökar inte i styrka.
Jag tar några alvedon och ligger i badet för att slappna av. Jag är helt säker på att det är förvärkar som jag har (alltså inte riktiga värkar) och jag försöker t.om. sova men det går naturligtvis inte.
Ringer förlossningen och de säger att det kan vara förvärkar men att det är konstigt att det inte går över med alvedon och bad i så fall. Säger också att om det är förlossningen som börjar så ska jag lugnt avvakta, de försöker inte skjuta upp förlossningar som gått över 34 veckor.
Framåt morgonen börjar jag känna mer och mer oro i kroppen och nu känner jag att det vore bra om det kunde bestämma sig så att jag vet hur det så bli så att säga. Min man insisterar på att åka till jobbet eftersom han har möte med chefen, trots att jag ber honom stanna hemma flera gånger (min dotter som är 1 år och 3 månader ligger och sover). Vi bestämmer att min svärmor ska komma över vid 10-tiden och hjälpa till med dottern.
Min man har precis hunnit till sitt jobb när jag känner att värkarna gör mer och mer ont och att jag måste åka in. Jag ringer honom vid 08:00 och ligger i badet och försöker hantera värkarna som nu gör mer och mer ont. Jag klockar dem med min mans ena mobiltelefon som han fick lämna hemma med mig, det är så jag får tiden att gå en värk i taget.

När mannen kommer hem ligger jag fortfarande i badet. Då ser han att jag har börjat blöda. Själv såg jag inte detta för min stora mage var helt enkelt i vägen. Nu fattar jag att det ska bli bebis trots att det är "för tidigt".
Väntan på att svärmor ska komma för att ta dottern är nästan olidlig. Vi har ingen väska packad, utan det enda min man hinner packa med sig är en kamera och en filmkamera. Jag har nu så ont att jag står med skorna på ute i hallen och bara skriker för att jag är arg att vi inte kan komma in. Värkarna är nu jättelånga och kommer jättetätt. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen, jag vill bara försvinna från jordens yta.
När min svärmor äntligen kommer är jag ute i bilen innan hon kommit innanför dörren. Min man får köra riktigt snabbt in till sjukhuset och jag hänger i handtaget på passagerarsidan. Värkarna tar nästan aldrig slut- jag har tur och jag får en paus på 30 sekunder.
Väl framme säger jag åt min man att stanna mitt framför förlossningsentren där det egentligen är ambulanszon. Han hjälper mig in. Jag har så ont att jag knappt kan gå.
Blir mött av en sköterska som jag mer eller mindre faller om halsen på och ber henne hjälpa mig för jag har så fruktansvärt ont. Jag får komma in på ett mottagningsrum och hon och min man hjälper mig upp på britsen. Sen går han och parkerar om bilen lite snabbt.
Sköterskan frågar om mitt vatten har gått, och jag svarar att jag känner att det rinner men vet inte om det är blod eller vatten. Hon vill då genast se bindan så jag blir tvungen att masa mig ned från britsen och in till toan. Hon ringer på en BM. Min man kommer tillbaka igen.
När BM kommer (en jättehärlig lite äldre kvinna) så säger hon att hon vill lyssna på bebisens hjärta. Jag tänker genast att de vill sätta på en CTG-kurva i en halvtimme och gnäller att de måste kolla hur öppen jag är först. Här fattade jag att det var bråttom!
Hon säger att man måste vara försiktig med att undersöka om man har en "oidentifierad" blödning, men går med på att kolla. Jag är då öppen 9-10 cm (hon vågar inte känna exakt). Sedan lyssnar hon på bebisens hjärtljud med en doppler (eller vad det nu heter). Min man understryker att jag vill ha epidural och all smärtlindring jag kan få, men nu vet ju både jag och barnmorska att det inte finns tid för det.
Jag får åka rullstol (vägrar gå) till ett rum där jag direkt får lustgas och hjälp av med kläderna. Det är två barnmorskor, en sköterska och en student där. Studenten ska ta blodprov på mig i handen/armen undertiden som jag börjar få krystvärkar- mindre lyckat kan jag lova.
Jag har en buktande fosterhinna som studenten frågar BM om hon ska ta hål på. BM säger att vi kan vänta lite, att det går fort nog ändå. Nästa värk så säger det splosch och det formligen exploderar med fostervatten. Jag trodde på riktigt att det var barnets huvud som for ur mig och fattade inte varför ingen var där och tog emot det. De torkade snabbt upp (min stackars BM lyckades få fostervatten skvätt i ansiktet när de skulle torka). Två eller max tre krystvärkar senare så kom sonen ut med väldig fart!
Precis när han var född kom en barnläkare och en sköterska från NEO in, så då var det alltså 2 BM, 1 sköterska, 1 student, 1 läkare och 1 sköterska från NEO i mitt rum. Man blev en aning överrumplad kan man säga när man "kom ner" från lustgasen.
Jag fick ha honom hos mig kanske i 10 min innan de sprang iväg med honom till NEO.
Sedan var det efterpyssel. Jag fortsatte blöda lite, så de gav mig livmodersammandragande medicin och masserade magen. Jag blev också sydd med några stygn och tappad på urin (trots att jag sa att jag inte hade något i urinblåsan).

Sonen är född 09:42 så det var ca 1 timme och 45 min av aktiva värkar, och vi hann vara inne på sjukhuset i knappt 25 min innan han var född.
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav mammaemma83 » 08 jan 2015, 21:42

Oj vad långt det blev! Har du orkat läsa allt?

För att sammanfatta kort:

Första förlossningen gick fort. Jag var inte beredd på detta och att det skulle börja med så kraftiga värkar från början. Jag var rädd för att det gjorde så ont, och fick ju inte den smärtlindring som jag ville ha. Kände mig gnällig och lite misslyckad. Fattade knappt att jag fått ett barn eftersom det var epidural jag ville ha.

Andra förlossningen var ju "för tidigt", tom. fel år! Men "förvärkarna" som ju egentligen var riktiga värkar gjorde att jag blev lite förberedd i alla fall.
Det var väldigt smärtsamt, men jag kände igen det sedan förra förlossningen och visste lite mer hur det skulle gå till. När jag väl kom till sjukhuset och fick lustgasen så var det som att träffa en gammal kompis.
Även om det gick väldigt fort och blev lite speciellt efter då sonen hamnade på NEO kände jag mig mer lyckad, som att jag "klarade av det" på ett bättre sätt.
Dessutom hade jag inte lika ont i underlivet efteråt som första gången. Det kändes som vanligt bara några timmar efter förlossningen.
Bild

Bild

Bild
mammaemma83
Alltid online
 
Inlägg: 307
Blev medlem: 05 okt 2014, 18:04

Re: Snacktråd

Inläggav Kxx » 09 jan 2015, 00:33

Jadå, jag har läst allt :) tycker att det är intressant hur andra upplevt det, få ta del av andras erfarenheter. Sen vet jag ju inte om det går på några timmar för mig, eller om jag får kämpa i flera dygn. Det går ju liksom inte att förutspå.
Kxx
Stammis
 
Inlägg: 174
Blev medlem: 12 okt 2014, 12:03
Ort: 228
BF: 290418
Status: Mamma

FöregåendeNästa

Återgå till Junibarn 2015