av ungmaami » 18 nov 2009, 21:11
Jag är så otroligt splittrad!
Tog grav-test nu den 16/11 och det visade sig att jag var gravid. Absolut inget jag o bebisens pappa hade planerat. Jag kan kalla honom för H, lättare så! H och jag började dejta för ungefär 2 månader sedan och det var under första samlaget jag blev gravid. Efter det så började saker o ting rinna ut i sanden bara. Vi träffades några ggr efter det men ingenting seriöst alls. Det är en kille som kan charma vilken kvinna som helst och är riktigt bra på att prata. H har en son på snart 2 år sen tidigare som han verkligen älskar, som är hos honom varannan helg .
Igår ringde jag H bara för o berätta om nyheten. När jag själv fick reda att jag var gravid satt jag bara o grät i 1 timme. jag har gjort en abort tidigare och det tog verkligen hårt på mig . Iaf så ringde jag H efter att jag hade samlat mig lite ( vi hade inte pratat på 1,5 vecka ) och han svarade med "Tjeenare, allt bra eller" .. Småsnackade lite, sen så berättade jag. Han var väldigt lugn o sa bara - Hur tänker du göra ? .. Då sa jag liksom att jag är splittrad o ung o vet inte om jag klarar detta. Då sa han att han kommer finnas där oavsett.. Som ett stöd! Att han håller med om att jag är för ung, jag har hela livet framför mig och han vet hur det är o vara ung förälder.. Samtalet gick bra o han sa att han kunde följa med som stöd under aborten o att det var det minsta han kunde göra. Fast efter att vi hade lagt på så började andra tankar komma upp... Jag vet inte riktigt om jag klarar av o ta bort det lilla livet innuti mig ..
Denhär gången känns det så speciellt, kände av det väldigt tidigt o jag måste säga att bebben inte gör det lätt för mig.. Det ända jag gör är o gråter floder. Jag känner mig så otroligt ensam och jag vet inte vad jag ska ta mig till .. Ena sekunden vill jag ha dethär barnet andra sekunden vet jag inte om ja kommer kunna ta hand om det. Jag ringde upp H och berättade detta. Slutade med att han fick flipp o skrek att han inte vill ha något med mig eller bebisen o göra.. Att det inte är hans barn o att han aldrig kommer älska det . Att han bara han son som han älskar och thats it! .. Det fick mig o bara må sämre.. Började skriva ner mina tankar igår, hjälper lite men i stort sätt så rinner mina tårar hela tiden.. Jag vet inte hur jag ska klara det som ensamstående mamma isåfall. Just nu jobbar jag, fast inget fast.. bor hemma hos mina föräldrar.. vet ingenting om fonder eller stöd ekonomiskt. Det ända jag vet är att jag känner så otroligt starkt för denhär bebisen denhär gången . Jag behöver styrka, klarar inte av detta! Fyller 21 i Januari by the way
Snälla är det någon som känner igen sig? hur klarade ni detta? .. Hjälp mig jag behöver erat stöd.. Är väldigt ensam just nu .. Kram // Sara