AP eller gränslöshet, vart går gränsen?

AP handlar om att följa barnets behov. Det din mamma gjorde var att tillgodose sina egna behov av att vara behövd. Finns inget i AP som du behöver vara rädd ska skada eller kränka barnet. Det din mamma sysslade med var nåt helt annat...

Det din mamma höll på med var ju varken Attachment Parenting eller något som främjande anknytningen till någon annan är henne själv. Att utestänga barnets pappa och kränka sitt barns integritet, som din mamma gjorde, är inte AP.

AP handlar ju om att vara en lyhörd och uppmärksam förälder som månar om anknytning och ser till barnets behov. Man följer bebisens behov, och låter bli allt vad skrikmetoder och scheman heter. Många väljer att amma fritt, samsova och bära bebisen. Men du kan vara en lika lyhörd förälder även om du flaskmatar och sover i varsin säng.

Du skriver att du har gått i terapi, klokt. Går du fortfarande? Annars kanske det vore ide då mycket känslor kommer till liv nu när du själv är gravid, blir förälder.
Och nej, det du beskriver där har ingenting med attachment parenting att göra, varför tror du det? Många uppfattar det som en metod och jag kan till viss del förstå varför. Den gränslöshet du beskriver känner jag dock inte igen alls. Dessa föräldrar finns och kan omöjligt luta sig mot AP eller vikten av en trygg anknytning, det de gör har snarare motsatt effekt. AP och anknytningsteori är dessutom inte synonymt. Du kan vara nära och lyhörd för ditt barns behov och signaler utan att för den skull sätta en titel på ditt föräldraskap, varför ska man göra det egentligen? Läs om AP om du finner det intressant, jag skulle hellre läsa om anknytningsterorin och sedan med det i tanke ta det som det kommer.

Instämmer med övriga. Det din mamma sysslade med har inget med AP att göra. Det går också utmärkt att kombinera AP och att göra pappan delaktig. Hos oss ammade jag medan pappan gjorde allt annat med bebisen när han kom från jobbet och på helgerna, kan nog säga idag 2,5 år senare att det är "pappas flicka".

När det gäller samsovning och amning som absolut inte är nåt tvång om man väljer att lyssna till Sears eller anknytningsteorin har jag skilda erfarenheter. Jag tror starkt på aknyningsteorin, därför tror jag inte att det bästa för alla är att amma eller samsova. Jag tror att det är helt beroende på vilket barn man får och vilka föräldrarna är (hur kvinnan upplever amning t.ex) och det är en del, kan vara viktig för den enskilda familjen och barnet men anknytning är mer komplext än så och det behöver inte stå och falla med det.
Hursomhelst, jag ammades väl länge. I 21/2 år. Jag fick samsova med mina föräldrar om jag önskade. Jag minns inte amningen, jag minns däremot att det var tryggt att få ligga jämte mina föräldrar på natten om jag kände att jag ville av olika orsaker. Med detta sagt hade mina föräldrar regler, trodde på frihet under ansvar. Min pappa var lika närvarande som min mamma under min uppväxt, jag är väldigt nära dem båda idag och skulle själv ha mycket svårt att acceptera en man som önskade leva enligt 50-talets modell.
Vårt första barn bar "konstant" i 6 månader (när hon inte sov och faktiskt var nöjd på golvet). Hon ammades i 6 månader (kombinerade med flaska från 6 veckor) men fick ersättning i 2 år om jag minns rätt. Hon samsov med oss i samma säng tills hon var ett år, sedan i en säng jämte vår. Vid 2 års ålder flyttade hon till eget rum. Det gick hur bra som helst. Idag är hon sju år, slutar snart förskoleklass och jag vet att alla säger det men hon verkar i alla fall vara en mycket trygg unge och självständig för sin ålder.
Det är samma sak med vårt andra barn men han bars inte (avskydde allt vad sjalar och selar hette) och samsov bara i perioder han visade att han behövde det. Han ammades dock i 1 år, helammning 6 månader.
Pappan och jag delar ansvaret för barnen och delade föräldraledigheten.
Utgå från barnet men också er själva men försök hitta en balans, hur man mår i det man gör påverkar också och barn är olika så lägg inte allt för stort fokus på sådant innan barnet ens är här. Ha en plan men var inte rädd för att ändra den om barnet inte alls är med på noterna eller det inte känns rätt för er.
Grattis till graviteten

Tack allihop för snälla svar! Anledningen till att jag kopplar ihop min uppväxt med AP är att jag tror (eller, tja, vet) att min mamma verkligen innerst inne trodde att allt hon gjorde var för mitt och mina systrars bästa. Redan från första början när jag kom i kontakt med AP och anknytningsteori så såg jag att det var så min mamma VILLE att det skulle vara och trodde att det faktiskt var.

Tyvärr hade hon själv en knepig uppväxt med två psykiskt sjuka föräldrar och gjorde verkligen allt hon kunde för att ge oss den närhet och föräldrakontakt hon själv saknat. Det är naturligtvis lätt att det blir fel när man inte har några riktigt bra förebilder, vilket också är anledningen till att jag själv funderar mycket nu under graviditeten. 

Själv tycker jag allt trams om skrikmetoder är rappakalja men skulle aldrig våga samsova med ett barn eftersom min kille sover djupt och är väldigt tung, har själv vaknat flera nätter och nästan kvävts av att han sover på mig men det är ju en helt annan historia.

Tack för gratulationerna! Angående samsovning så hade vi redan tänkt ha vaggan i sovrummet men törs som sagt inte ha bebisen direkt i sängen. Min kille (blivande man) är en varm och kärleksfull person som gärna vill ha stor del av sin tid med barnet. Vi kommer att dela föräldrapenningen lika och har pratat om att försöka lägga upp det så att han får delar av tiden hemma även under den tidigare perioden (vi har båda flexibla jobb med möjlighet att jobba deltid och hemifrån). Han tycker det vore så mysigt att också få vara med och flaskmata, hade han kunnat amma själv hade han gjort det men jag kanske får pumpa ut lite mjölk åt honom.

Jag har mitt inskrivningsmöte hos barnmorskan på måndag och ska ta upp det här med terapi då. Har inte känt att jag behövt det de senaste åren eftersom jag mått väldigt bra, men inser att den nya graviditeten kan riva upp en del gamla sår som jag inte vill ska påverka bebisen. Är framför allt orolig över känslan att inte riktigt ha en stabil modersfigur att se upp till, hur mycket man än vill väl hade det känts så bra att ha någon förebild!

Man ska följa barnets behov. Det innebär alltså inte alltdi barnets vilja, så det är absolut inte samma som fri fostran.

Tycker din mamma gick över gränsen med bindan.... man måste ju känna och respektera barnets integritet.

Att vänta med dagis tyckere jag är AP, men båda föräldrarnas vija måste respekteras för det optimala är ju om båda är hemma. Förskolan kan inte vara AP, det är helt omöjligt med storlken på barngrupperna idag. Där är barnen ett av ett kollektiv och det har ju inget med AP att göra. Låängt ifrån. Det är bra om man har möjlighet att vänta och använda det sparsamt.

Glömde skriva att det int är AP för att man samsover, det är så mycket mer. Att se barnets behov. Och din mamma var inte dirkt AP....