Är relationen för trasigt för att laga?

Ps, långt inlägg!

Har en sambo sedan 4,5 år tillbaka. Har en dotter på 2,5 och en son på 9 mån. När jag var gravid med första barnet kom jag på min sambo med att bruka kokain. Han ljög tills jag la fram bevis då erkände han. Han lovade att det var sista gången. Tyvärr har sista gången blivit allt för många gånger och har kommit på honom så många gånger under dessa år. När jag och barnen är hemma, ligger å sover, drar han en lina ute i garaget för att dämpa sin ångest. Han har adhd och kanske något mer som inte är utrett. Han har lixom valt bort saker med familjen för att han varit uppe och knarkat en hel natt, ljuger för mig och säger att han är dålig/sjuk fram tills ja hittat bevis och kastat i ansiktet på honom. Ja sa att sista chansen är familjerådgivning och vi testa det. När de framkom att han hållt på med droger sedan han var 16 år, är nu 28, så ville hon att han skulle gå vidare till en beroendeklinik. Han gjorde aldrig det. Jag hittade sedan på hans telefon när den låg på bordet, olåst, ett mejl som ja kollade upp. Gjorde mig medlem från den sidan det kom, gjorde en fejkprofil och sökte upp hans konto. Det var på en sexdejtingsida. Konfronterade honom och han sa att han gjort de någon natt när han tagit kokain och att det var minst ett år sen. Hur kan jag ens lita på det efter allt??? Han hade skrivit med tjejer där men tagit bort allt. Nu har han inte hållt på.med droger på något år, men jag kan inte gå vidare. Der inte samma person längre, han har verkligen varit ett svin mot mig, gått på mig som någon gammal dörrmatta. I övrigt hjälper han inte till något alls i hemmet, handlar någon enstaka gång. Äter aldrig gemensamt med mig eller barnen. Tänker mest på sig själv även om barnen var planerade och gemensamt beslut. Känns som jag är på sluttampen och bara väntar på ett tillfälle att gå vidare. Känns som de hade varit lättare om man träffat någon annan att lixom avsluta relationen för jag velar ändå fram och tillbaka. Även om hag inte har känslor de känner jag ju och det vet han om. Men han kräver att jag ska vara trevlig och försöka så länge jag bor här annars finns de ju absolut ingen chans till att de ska bli bättre menar han. Är själv skilsmässobarn och vet att livet kan bli fantastiskt för det! Jag känner mig så trasig. Känns som de hade varit skönt att ha något eget, bara få komma hem i lugn och ro, bara tänka på barnen och slippa bli drenerad på energi av honom som jag ständigt blir. Jag kan inte lämna nu när jag är föräldraledig så ser fram emot jobbet. Se hur livet kommer bli då, om han fortfarande är så lite engagerad. Känns som mitt beslut blir enklarw när jag vet att jag klarar mig själv ekonomsikt. Men han tycker det är jag som förstör den här familjen om vi går isär. De kan ja tycka han borde tänkt på innan. I övrigt så är han ingen romantisk person, verkar inte ha något intresse i mig direkt mer än att jag ska ta hand om honom som hans morsa typ. Ae blir så trött ibland. Kom gärna med lite tankar, idéer och pepp. Behöver allt just nu!

Kram