• Anonym (AITAH?)

    Borde jag pushat sonen mer?

    Min son har ett stort fritidsintresse som han också är riktigt duktig i. Jag och hans pappa (vi är skilda) har gemensamt uppmuntrat och stöttat sonen i intresset.


    Nu, inför gynnasievalet, hittade jag ett program med inriktning mot intresset. Sonen blev jätteintresserad och tränade mycket inför det inträdesprov som man var tvungen att göra. Men sen, nu vid omvalet, satte han en annan linje först. Jag förstod först ingenting och pappan bad mig prata med sonen (vi har bättre kontakt) om att byta tillbaka. Efter lite lirkade visade det sig att han inte alls klickat med de andra som gjorde inträdesprovet. Jag har tänkt att det är dumt att göra ett gymnasieval och bara följa sina kompisar för man kan alltid hitta nya. Men i det här omvända fallet, att han först ville gå sin egen väg men sen backade för han inte kände sig hemma bland de blivande klasskompisarna, så tycker jag att det var ett helt okej beslut av honom.

    Pappan är dock sur på mig och tycker jag borde tjatat på sonen för han såg detta som sonens chans att bli riktigt framgångsrik, och kompisar kan man ändå ha vid sidan om skolan.


    Vem av oss tänker rätt?

  • Svar på tråden Borde jag pushat sonen mer?
  • Aliona

    Det är ju jättesvårt att säga, men kan det vara så att han avfärdar sina nta klasskompisar för snabbt? Det kan ju ta ett tag när man möter nya människor innan man verkligen ser vad de är för några och om man kan hitta varandra. Ibland klickar man direkt, men sen visar det sig inte alls funka, ibland får man ett dåligt första intryck, men sen visar det sig vara en väldigt fin person. Jag tänker att ett gymnasieval inte ska baseras på en snabb träff med eventuella klasskompisar, i dessutom en situation där många kanske är nervösa och spända. Eftersom det här är hans stora intresse, så skulle jag ha undersökt om det är en möjlighet att börja och ge det 1-2 terminer, och byta  program senare om det visar sig inte alls vara bra.  

  • Tom Araya

    Jag tycker att pappans tanke är den rätta.
    Att man inte klickar med sina klasskamrater borde rimligen inte avgöra valet av utbildning.

  • Anonym (Andreas)

    Sonen tänker rätt - det är han som ska gå utbildningen och ha detta som vardag - inte ni.

    Ni behöver inte ta konsekvenserna av gymnasievalet som sonen måste göra. Alla vet vad utanförskap och dålig kamratanda gör med både motivation, studieresultat och psyket. Att tvingas hoppa av  mitt i en termin, byta skola, kämpa en gång till med att komma in i gemenskapen är mycket värre för ett trasigt psyke än att välja ny linje . 

    Idrott kan man alltid ägna sig åt på andra sätt.  Ett yrke och en utbildning är viktigare. 

  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Om sonen tog rätt eller fel beslut kan jag inte svara på, men pappan beter sig löjligt. Varför bli sur på DIG? Då får han väl prata själv med sonen. Att ni har bättre kontakt är inte ditt fel, det är pappans problem. 


    Hur mycket man ska uppmuntra eller pusha sina barn är alltid en avvägning. Pappan kan absolut prata med sonen och kanske få sonen att se saken ur en annan vinkel. Men han kan ju inte tvinga sonen eller lägga det på dig.

    Du ryckte inte bara på axlarna. Du hörde sonens argument och tyckte att de lät vettiga. Pappan behöver inte hålla med, men det är inte ditt jobb att gå pappans ärenden. 

  • Anonym (ZÅÄÖ)

    Jag tänker såhär. Har man ett specialintresse som man brinner för så söker man det program som är i linje med det oavsett. Om man väljer att inte göra det pga personkemi så har man inte den passionen som krävs för att bli riktigt framgångsrik inom ett sådant intresse. Det finns nämligen 1000-tals andra som inte låter någonting stoppa dem. 

  • Anonym (Hmm)

    Sonen tänker rätt. Det är inte kul att gå i en klass i tre år där man tror att man kommer att känna sig utanför!

  • Anonym (Hmm)

    Sedan tänker jag så här. Vad är chansen att ni sitter med nästa Duplantis eller Zlatan i hemmet...? Eller jämförbart för just sonens intresse. För om man siktar på den nivån så ja, då borde man antagligen kämpa vidare, men om man är "duktig klart över medel men aldrig lär komma med i de större ligorna", då är det bättre att satsa på något som faktiskt är en gångbar utbildning på sikt.

  • Anonym (AITAH?)

    Lite spridda skurar ser jag. Jag tycker själv det är svårt. Jag vet att han har talang men jag färgas nog av att jag ser intresset som en bra fritidssyssla, inte ett yrkesval. Han har nu valt ett bra gymnasieprogram som ger honom många valmöjligheter att läsa vidare sen och det tycker jag är vettigt. Och så kan han fortsätta med sitt intresse på en lagom nivå. Uppenbarligen tycker pappan annorlunda men jag ska försöka att inte hänga upp mig på det. Jag hoppas bara inte sonen ångrar sig längre fram.

  • Anonym (Ella)

    Nej, hans utbildning, hans val.
    Är allergisk mot VH som försöker styra barnen till något de inte vill eller känner för.

  • Anonym (L)

    Jag tror att en av anledningarna till att sonen har bättre kontakt med dig än med pappan är att du lyssnar på honom och bryr dig om vad han vill. Du ser hela honom, inte bara den potentiellt framgångsrika idrottskillen.

  • Anonym (HmJ)
    Anonym (L) skrev 2024-05-17 21:01:04 följande:

    Jag tror att en av anledningarna till att sonen har bättre kontakt med dig än med pappan är att du lyssnar på honom och bryr dig om vad han vill. Du ser hela honom, inte bara den potentiellt framgångsrika idrottskillen.


    Håller med
  • Anonym (Andreas)
    Anonym (AITAH?) skrev 2024-05-17 17:46:10 följande:

    Lite spridda skurar ser jag. Jag tycker själv det är svårt. Jag vet att han har talang men jag färgas nog av att jag ser intresset som en bra fritidssyssla, inte ett yrkesval. Han har nu valt ett bra gymnasieprogram som ger honom många valmöjligheter att läsa vidare sen och det tycker jag är vettigt. Och så kan han fortsätta med sitt intresse på en lagom nivå. Uppenbarligen tycker pappan annorlunda men jag ska försöka att inte hänga upp mig på det. Jag hoppas bara inte sonen ångrar sig längre fram.


    Jag ser det lite så här ... om intresset verkligen hade varit på den nivån att han vill satsa på det på högre nivå hade han självmant velat gå ett sånt gymnasium,  då hade det redan funnits i planerna. Nu var det inte så. Bara det säger en hel del. 

    Sen var han där och gjorde inträdesprov och kanske ännu mer insåg att han inte kände att han platsar där. Elitnivå är trots allt något helt annat. Det blir oundvikligen en annan mentalitet och stämning bland jämnåriga när man kommer in på en specialinriktad utbildning.  Det blir tuffare på många sätt. Hur bra man än är så är det stor skillnad på att hålla på med idrott på deltid mot för på heltid som det ju blir på gymnasienivå.

    Jag var själv en sån som sökte musikutbildning på gymnasiet och fick provspela och provsjuinga och insåg att herregud vad svårt detta är trots att jag redan höll på med sång och musik på högre nivå. Och eleverna jag mötte på den skolan var rikemansbarn och snobbar och många hade delvis  redan en karriär..  nej det blev ekonomi istället.. sång håller jag på med ändå och har gått andra utbildningar för att nå dit jag vill. 

    Sen vad gäller pappans reaktion... kanske pappan ville att sonen skulle ta denna utbildning för hans egen skull och inte utifrån sonens perspektiv?  
Svar på tråden Borde jag pushat sonen mer?