Destruktivt förhållande

Detta är mitt första inlägg på Familjeliv.se
så jag vet inte om jag gjort allting rätt.?

Jag känner att jag vill skriva av mig, för mitt liv var på botten för bara några år sedan.  Idag lever jag med min underbara sambo och vår lilla vovve. 

För bara 4-5 år sedan levde jag i ett destruktivt förhållande, ett förhållande som nästan fick mig att avsluta mitt liv. 

jag levde med min dåvarande sambo. En kvinna som pluggade första året på mäklarlinjen i gävle. Vi bodde i hennes studentlägenhet i Gävle, medans jag ibland pendlade till Stockholm för att jobba.

den perioden var bland den värsta i hela mitt liv. 

Jag hade en otroligt kontrollerande och manipulativ flickvän som inte lät mig göra någonting utan att hon skulle veta varje detalj, varje steg jag tog och varje sekund jag inte var med henne. 

T.ex När jag gick ut med vänner så spam-ringde hon mig tills jag svarade (på riktigt 2ggr i kvarten) för att säkerställa att jag inte pratade med en annan tjej i syfte att vara otrogen. Och när  jag kom hem blev det ett långt och passivt-aggressivt förhör om vad jag har gjort, exakt vart jag har varit och vilka vägar jag tagit och vilka jag har umgås/pratat med.
Det gick så långt att på mina lediga dagar så kollade hon stegräknaren på min mobil ifall jag hade gått någonstans utan hennes vetskap medans hon var på jobbet/skolan..

Jag höll ut i 1,5år sen fick jag nog. Jag samlade kraft och mod. Och  gjorde mitt första försök att göra slut. Allting slutade i kaos, hon lät mig inte lämna hemmet, hon blockerade dörren ut och hotade med självskadebeteende om jag gick. Jag hade enligt henne hittat någon annan som jag pratar med under vår relation, och nu skulle jag bli tillsammans med henne istället (självklart var det skitsnack) Jag försökte trycka mig förbi igenom dörren ändå, varpå hon ramlar på en sko i hallen - hon börjar skrika att jag har slagit henne och att hon ska anmäla mig för kvinnomisshandel.

Den meningen kanske inte är stor för världen. Men den meningen förstörde mig länge som person. Att slå eller att medvetet göra illa någon är det sista jag vill. Jag trodde på henne, att jag hade orsakat hennes fall och iom. det hade misshandlat henne. och det tog väldigt hårt på mig.

Hela ?försöka göra slut grejen? slutade med att jag var den som bad om ursäkt för hur jag betett mig, och hon som ventilerade hur vidrig människa jag är som kunde göra något sånt gentemot henne. Och att hon  rensade min mobil på tjej-kontakter utifall att det var någon av dem som jag skulle byta ut henne mot? även de som jag känt sedan barnsben.

??

Det gick ett tag, kanske 2-3månader och hela grejen hade svalnat sen en tid tillbaka. Hon började andra året på sin mäklarutbildning och gick på många fester och event med några av sina klasskamrater. Varje helg - ibland två gånger varje helg, gick hon ut med sina soon-to-be-mäklare till baren nära deras skola i Gävle. Hon var en sådan person som tyr sig mest till killar. Så majoriteten som hon festade med var av motsatt kön. (Fine tyckte jag, såg inga problem alls med det) men kände ändå att jag ville ta upp det.

I korta drag handlade det om att jag inte såg logiken i att hon fick umgås med motsatt kön utan att jag skulle lyfta ett finger. Men jag inte får gå ut med ?grabbarna? som jag känt hela livet utan att mötas av bråk när jag kom hem.

Det hela slutade med att jag bad om ursäkt för att jag tydligen (enligt henne) inte litade på henne (🤨) och förklaringen ?Du är snyggare än jag, så du kan byta ut mig när som helst?

Det hela gav mig tillslut en tankeställare.

?Det kanske räckte med att jag inte gick ut med kompisar, så vi slapp bråka? Det kanske var jag som gjorde något fel? Var jag en dålig pojkvän? Alla möjliga tankar och demoner slog ner mig dagligen. Kanske vore det bäst om jag avsluta mitt liv så jag kan vara lycklig och inte känna ångest varje dag och slippa vara orolig att jag gör något fel och hon börjar bråka igen. Hela relationen slutade i totalt mörker för min del. Hela min själ och personen jag var, var helt förstörd. Sen slog det mig. Jag var kvar hos henne i rädslan att bli ensam om jag lämnade henne, rädd för att aldrig hitta någon annan. Rädd för vad hon skulle göra om jag gjorde slut. 
Jag var inte längre förälskad i kvinnan jag levde med, jag var fast i den kvinnan som hon en gång var, när vi träffades. Jag är inte problemet till allt. Jag lever i ett destruktivt förhållande med en destruktiv person.

Jag höll ut i 2år. Sen lyckades jag äntligen göra slut. Jag struntade i vad hon hotade med och vad hon sa. Jag lämnade ändå.

Jag flyttade hem till Stockholm, började träffa mina vänner och umgicks med folk. Jag var på fötterna igen!

En dag ca. 3år efter träffade jag den underbaraste människan någonsin. Vi träffades via jobbet och har idag varit tillsammans i nästan  2år och jag har aldrig varit lyckligare. 

Jag vet att väldigt många lever i destruktiva förhållanden, men en partner som kanske hotar med diverse saker om man lämnar. 

Ett destruktivt förhållande kan förstöra dig mer än vad du anar, och det kan gå snabbare än vad du tror. 

Så är du inte lycklig. Vänd kapitel och gå vidare i livet. Stanna inte kvar. 
är du rädd och behöver stöttning finns det alltid hjälp att få. 

var inte så dum som jag och gör allt på egen hand.