Abort v.17 Trisomy 21

Hej,

Väljer att skriva detta inlägg i informationssyfte då jag själv hittade väldigt lite om processen från privatpersoner när jag själv gick igenom det. 

Vi blev gravida med ett önskat barn förra hösten efter ett par missfall. Mådde, likt många andra, skit från v.6 - v.12 - därefter släppte det värsta illamåendet m.m. 

Fick kub-test inbokat till v.13 (på plats konstaterades 13 + 3). Dagen kom och jag var väldigt spänd. På plats tar allt ca 40-45 minuter, och tillbaka kommer BM med ett resultat på 1:26 Trisomy 21. Känner direkt en enorm klump i bröstet, både min sambo och BM försöker övertyga mig att det behöver inte vara något, procentuellt är det fortfarande liten risk. Direkt får jag känslan av att det ÄR Trisomy 21 (än med lite hopp). Läkare och BM berättar att nipt inte nu är aktuellt utan moderkaksprov måste göras snarast. Får en tid på ett annat sjukhus veckan därför för moderkaksprov. Provet i sig var tufft, först en del förberedelser med ultraljud, därefter rengöring på mig och runt om, läkare + två BM är i rummet, min mage täcks med papp och läkaren tar fram en väldigt lång nål och trycker med snabba rörelser ett par gånger, processen gick snabbt, förberedelserna tog tid, det var inte supersmärtsamt, snarare oerhört obehagligt. 

Därefter fick jag vänta 2 veckor när jag tillslut fick ett telefonsamtal med svaret att fostret faktiskt har Downsyndrom/Trisomy 21. Blev superledsen såklart, men jag och min sambo hade redan pratat noggrant om hur vi ville göra om det var ett för oss negativt besked, därför kunde jag direkt svara att jag ville genomföra en abort. 

Veckan efter, där jag nu i princip är inne i v.17, fick jag tid för aborten. Kom till sjukhuset tidigt på morgonen, blev tilldelat ett rum och en egen toalett. Fick byta om, sätta kanyl, kort information. Började med att stops upp ett par tabletter vaginalt, långt upp. Efter ca 1h började det göra ordentligt ont och skakade oerhört i kroppen. Man inväntar en att en blödning ska komma men efter några timmar fick jag ta ytterligare en omgång vaginalt, smärtan blir värre och värre under dagen, får smärtstillande i tablettform. 3 gånger fick jag stoppa upp tabletter vaginalt utan någon lycka och får ta en sista omgång, allts fjärde (sen började de fundera på alternativa lösningar) väntade några timmar, började så smärtstillande med spruta direkt i magen som hjälpte en del. Efter många, många timmar vid ca 22:30 fick jag en otrolig smärta där vattnet plötsligt släppte, fick springa till toaletten där jag satt en längre stund, skakandes och inväntade det fruktansvärda, och plötsligt hände det, fostret kom. Fick kallade direkt på sjuksköterska som kom och satte en sax i änden på navelsträngen som hängde kvar, personligen var jag helt borta, mestadels pga det psykiska med också det tillsammans med det Fysiska. Fick vänta på att mer skulle komma ut men återigen hände inget så fick vänta och vänta. Tillslut fick man tillkalla läkare där jag fick genomgå en gynekologisk process att få ut resterna som fanns kvar. Min sambo hade varit fantastisk under hela dagen, men han höll på att svimma av där inte när det fullkomligen sprutade ut blod på sjuksköterska, golv, läkare när resterande kom ut - vilket var passande i en tuff situation, kunde skratta lite åt honom. 

Därefter fick vi vänta ytterligare, blödde såklart mycket men mådde bättre nu och kunde få i mig lite mat. Fick Äntligen åka hem vid strax efter 03:00 på natten, tack och lov med lite smärtlindring så att jag kunde få sova. Fick närmsta veckan använda förlossningsbindor men därefter blödde jag väldigt lite men under några veckors tid. 

Det var väldigt tufft rent psykiskt, har beskrivit det så kortfattat som möjligt och då svårt att få med alla känslomässiga aspekter längs processens gång. 

Hoppas att detta kan vara behjälpligt för någon som ska gå igenom liknande. Själva aborten tog lång tid för mig, det gör det inte för alla, det är väldigt individuellt.