Tidigt missfall - så här var det för mig

Här får du stöd & tröst av andra som varit med om missfall.

Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav smultroon » 30 maj 2012, 09:53

Hej allihopa

Jag tillhör den oturliga skaran som fått ett tidigt mf och innan jag fick det bekräftat så spenderade jag måååånga minuter här inne för att läsa om andras historier och på något sätt försöka gissa vad som hände med mig. Jag tyckte verkligen att det hjälpte och jag är väldigt tacksam mot alla som delat med sig av sina historier. Det gjorde det mycket lättare för mig att hantera mitt eget mf. Så för att ge tillbaka lite så kommer här min historia.

Jag plussade med ett STORT pluss i vecka vecka 4 (+3). Två dagar senare fick jag en väldigt lätt ljusrosa blödning. Mer som en flytning som inte märktes i trosan men syntes när jag torkade mig (sorry för detaljer :wink: ) Dagen efter fick jag en tid hos BM som gjorde en gyn undersökning men som då inte kunde se ngn blödning så jag åkte hem med orden att detta är väldigt vanligt och antagligen ingen fara. Jag fortsatte att blöda ljusrosa blod, forfarande väldigt lite, syntes inte i trosan. När jag gick in i vecka 5 (+0) så vaknade jag en morgon med blod i trosan. Inte mkt men lite och när jag gick på toaletten kom det ut många små klumpar med blod :cry: . Då tappade jag den lilla ärtan. Jättesorgligt! Jag hade aldrig ont i magen mer än vanlig lätt mensvärk. Kände dock i kroppen att ngt var fel dagen efter det första blodet kom, brösten ömmade mindre etc. Jag hade hunnit berätta för min mamma att jag var gravid, ngt jag är mkt glad för! Min man var på andra sidan jorden på jobbresa så att kunna prata med min mamma om det var ovärderligt för mig.

Vad jag tycker mig ha förstått av allt jag hann läsa under dessa dagar är att så länge man blöder lite lite och inte har ont så behöver det inte vara ngn fara alls. Men när det kommer klumpar och lite mer blod så är sannolikheten stor att man har ett mf, speciellt om man har ont i magen samtidigt.

Jag vill ge er alla som går/har gått igenom samma sak som mig en stor kram och ett lycka till! Vi är i full fart med nästa försök och håller tummarna för att det går snabbt (första gången blev vi gravida innan vi ens hann försöka :) )

KRAM!
smultroon
Nykomling
 
Inlägg: 18
Blev medlem: 29 maj 2012, 05:54
Ort: 258
BF: 140915
Bor: Utomlands

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav Stina » 10 jun 2012, 17:26

Tack för att du delar med dig, fin tanke.
Användarvisningsbild
Stina
Alltid online
 
Inlägg: 5598
Blev medlem: 06 mar 2006, 14:33
Ort: 141
Status: Börja blogga på Minbebis du också!

Re: Tidigt missfall - det var inget missfall!

Inläggav smultroon » 11 jul 2012, 03:59

Nej men ojojoj detta måste jag ju korregera. Det blev inget missfall för mig!!! Jag var såååå säker på att jag tappat mitt lilla knyte efter min lite större blödning. Men en vecka senare blödde jag fortfarande lite och fick samtidigt värre och värre grav symptom. Mådde mer och mer illa och fick väldigt ömma bröst. Så jag bokade in mig på ett VUL och minsann, där var ett tickande hjärta!!! Jag och min man blev såååå förvånade då vi verkligen trodde att en blödning med klumpar och grejer så tidigt i gradiviteten inte kunde vara ngt annat än missfall! Det visade sig att jag blött från livmoderstappen som blivit extra känslig på mig.

Jag blödde nop stop i 3 veckor (grav veckor 5-7). Inte mycket utan mer som en ljusrosa flytning. Den enda gången det kom mer blod var vid sex (och den gången jag trodde jag fick missfall). Sedan har de ljusrosa flytningarna kommit tillbaka lite då och då. Jag är nu i vecka 11 och har pga av blödningarna sett den lilla knodden en gång till på UL. Helt frisk och med ett starkt hjärta. Har besökt 2 olika läkare som båda två varit helt lugna och sagt att det är helt normalt med en känslig livmodertapp och att jag inte löper större risk för mf än ngn annan.

Så det finns hopp, även om man blöder under en gradivitet!!!! Önskar att jag vetat det innan då jag råkade marinera vår stackars lilla knodd i rödvin när jag trodde att jag fått missfall...

Kram!
smultroon
Nykomling
 
Inlägg: 18
Blev medlem: 29 maj 2012, 05:54
Ort: 258
BF: 140915
Bor: Utomlands

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav Johanna85 » 11 jul 2012, 08:02

Åh, vad glad man blir när man läser detta! Stort grattis till er! Kramar
MF maj 2012 - v. 6

BildMake a pregnancy ticker
Johanna85
Alltid online
 
Inlägg: 267
Blev medlem: 14 maj 2012, 22:43
Ort: 252
BF: 130812
Status: Sambo

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav Pärlhönan » 09 aug 2012, 07:31

smultroon; det låter som en helt fantastisk historia!

Får jag fråga dig hur dina symtom var när du blödde och trodde du tappat ärtan?

Själv sitter jag här gravid enligt test efter ett MF och ett MA och är jätteorolig IGEN.
Jag blev gravid första gången nov 2010. Skulle iväg på bröllopsresa och bställde Primolut-Nor för att slippa mens. Gjorde som dom sa och tog ett test innan som visade negativt. När jag kom hem visade det sig att jag var gravid men som slutade i MF i början på dec. Jag vill minnas att jag inte hade så mkt symtom i början förutom kissande nätter och dåligt humör. Efter att jag testat positivt svullnade magen och lite mensvärk.
Graviditet nr 2 kom i sep 2011. Fick direkt trötthet, svullen mage och mkt mensvärk. Här var jag jätteorolig och kände att det kommer inte sluta väl. Tjatade till mig vul och hormontest som då visade att knytet dött i v 4-5.
Nu är jag gravid pånytt (blir det bara 1 ggr per år...) och försöker behålla lugnet. det här gången är jag lugn i kroppen men tankarna flyger. Förra gången hade jag hjärtklappning av oro så det är ett framsteg.
Misstänkte inget den här gången förutom att jag dagarna innan mens börjad gå på toa flera ggr per natt. Skulle haft mens ca 3/8, testade positivt 5/8, lite lite mensvärk men mest ett lätt tryck i nedre magen. I måndags kände jag lukter men nu tycker jag allt bara blir mindre och mindre. Inga ömma bröst, inte direkt trött, kissar bara 1 gång per natt och känner nästan inte av magen. Idag tog jag tempen och den låg på 37,1 och det var ju positivt.
Hur sjutton ska man kunna slappna av??
Pärlhönan
Stammis
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 28 aug 2011, 16:30
Ort: 250
BF: 130416

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav WithLove » 10 aug 2012, 10:16

Pärlhönan - Tror inte det går att slappna av efter det vi varit med om.
Jag tror bara vi måste tänka på att missfall i de flesta fall beror på att något är fel och att vi ska vara tacksamma för att vår kropp då sköter det så bra och stöter bort det redan i tidigt stadie.
Att vi oroar oss ligger i vår natur, vi är kvinnor som vill bli mammor, direkt vid första känsla av bebisen så älskar vi den, vårt mammahjärta pumpar för den lilla ärtan och vi vill inget annat än att den ska må bra. Det bara är så, man får ont av tanken att förlora den man älskar.

Det som händer händer av en anledning och tillslut kommer det funka, vi blir ju gravida, bara det är en liten tröst. Tillslut kommer den lilla ärtan som är menad för just dig, ni är som gjorda för varandra. Allt kommer gå bra.
Vi försöker nu igen med att bli gravida och jag ska bli lika lycklig för nästa jag ska göra allt vad jag kan för o förtränga det som kan gå fel (då jag tror det blir svårare om inte omöjligt nu efter MF) Men jag ska vara glad, jag ska njuta av att vara gravid. Jag saknar att vara gravid. Och just vid det plusset så är jag inget annat än gravid och vi två kommer höra ihop.
Försök o inte ta ut något i förväg, försök o njuta av stunden o var glad, DU ÄR JU FAKTISKT GRAVID :D
o skulle något gå fel, oavsett oro eller inte så kommer man bli lessen och det kommer hända ändå.

Det är bara såhär jag själv försöker tänka. Vi fick missfall v5 +4. Bara för lite mer än en vecka sen. Fick en stor blödning, lite kraftigare än en mens, så jag antar att denna blödning gick in som en mens väldigt försenad och att kroppen nu är inne i sin rytm. Jag kan fortfarande gråta för att det blivit så. Men jag slutade blöda för någon dag sen, jag har börjat med ÄL stickor för att komma in i det roliga spännande igen, förhoppningsvis ligger ÄL runt hörnan. Vi kör på direkt.

Tack för era historier, likt som ni så läser jag flera gånger här inne, jag läser flera gånger om dagen faktiskt. Jag vill inte prata om det förutom med de få som visste, men helst inte ens med dem. Jag tycker om att läsa o skriva av mig här. Det har fått mig att tänka framåt.
Jag är riktigt gald för denna sidan o för alla ni som finns här inne som förstår och delar med sig.

Lycka till till oss alla.
Instagram : medminpojke

Bild

Bild

Bild
WithLove
Alltid online
 
Inlägg: 734
Blev medlem: 16 jul 2012, 11:53
Ort: 295
BF: 150323
Status: Att få vara din mamma betyder allt för mig

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav Pärlhönan » 13 aug 2012, 12:18

Jo, visst är det sant. Försöker tänka positivt och idag tog jag mod till mig och beställde tid hos BM. Men visst är det konstigt att dom inte har ultraljud hos BM. Hon sa att om jag är orolig och vill kolla måste jag kontakta gyn på sjukhuset.. Har man nu erfarenheten av att fostret dött utan att komma ut i ett spontant missfall skulle det vara lugnande att få veta att det levde. Förra gången kollade jag upp det privat då jag kände att ngt var fel och då visade det sig att det dött i v 4-5 och jag trodde själv jag var i v 7. Är det över så vill man att det kommer ut.
Fast nu är det inte över, eller vad var det vi sa?!
Pregnant until proven otherwise :)

Lycka till med nästa försök nu
Pärlhönan
Stammis
 
Inlägg: 24
Blev medlem: 28 aug 2011, 16:30
Ort: 250
BF: 130416

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav cape » 14 sep 2012, 11:01

Skriver också lite här! Tycker också det är väldigt bra att få läsa hur det är för andra.

Jag plussade i lördags på BIM. Var världens lyckligaste och började redan i söndags känna av lite symptom, mådde illa på morgonen och hade svårt att få i mig frukost. Kände mig också uppsvälld och trött på eftermiddagarna och kvällarna.

Tänkte inte särskilt mycket på att jag skulle kunna få missfall. Klart att man vet att det är vanligt, och att jag var väldigt tidigt i graviditeten, men trodde ändå inte att det skulle hända mig.

I onsdags morse, femte dagen efter plusset, kom det blod på pappret när jag torkade mig på toaletten. Blev orolig och ringde min sambo med en gång. Den första timmen när jag gick hemma och gjorde mig i ordning, sprang jag och torkade mig var femte minut för att kolla om det kom mer. Kom bara ytterst lite, så jag började tänka att det kanske inte var så farligt i alla fall. Det hann aldrig komma något i trosskyddet. Ringde till BM och fick prata med en jättegullig barnmorska som verkligen brydde sig och förstod att jag var orolig. Medan jag pratade med henne, så kände jag att det kom lite mer blod och då hade det hunnit bli ungefär som två enkronor i trosskyddet. Då bytte jag till binda. Som jag hade väntat mig rekommenderade hon bara att jag skulle avvakta, om det inte blev mer så behövde det inte vara några problem, men om det blev kraftigare och med klumpar så skulle jag ringa gynmottagningen, och då är det troligt att det var ett missfall. Efter samtalet kände jag att det kom mer hela tiden. Jag åkte hem från jobbet och skyllde på maginfluensa, kände inte att jag kunde sitta där och bete mig normalt, när jag hela tiden satt och kände efter hur mycket det blödde, och hade gråten i halsen. Under hela förmiddagen och en bra bit in på eftermiddagen kom det bara lite blod, nån gång såg jag att det var som en liten tråd i det. Grät floder och väntade bara på att min sambo skulle komma hem från jobbet. Kände mig ensammast i världen. Ringde till gynmottagningen och fick prata med en tjej som definitivt inte var lika trevlig eller förstående. Hon ville knappt lyssna och avbröt bara och sa att säkert är ett missfall, att det är jättevanligt och inte något konstigt.

Framåt tre-fyra på eftermiddagen tilltog blödningarna lite mer och det blev även endel klumpar i det. Väldigt små, men ändå klumpar. Då stod det ganska klart för mig att det var ett missfall... Under hela tiden kände jag inte menssmärtor eller ont i magen. Hade haft lite molvärk till och från sen jag plussade, men trodde att det var helt normalt... Under onsdagens gång försvann alla symptom helt. Kände inte längre någonting alls i brösten, och ingen uppsvälld mage eller illamående. Kände mig helt tom. Konstigt att man kan vänja sig så fort. På bara några dagar var jag helt inne i känslan att jag var gravid, och älskade det...

Det blödde aldrig så mycket att jag var tvungen att byta binda flera gånger, bytte mer för att det kändes ofräscht, men de gånger jag satt på toa så kom det ganska mycket.

Stannade hemma från jobbet under torsdagen också och tog det lugnt. Kände mig nedstämd och tom. Hatar dessutom att gå med binda som känns som blöja... Blödde inte särskilt mycket under denna dagen heller.

Precis när man är i det spelar det inte så stor roll att man vet att det är vanligt och att det är bättre att det händer nu än senare osv. Man mår dåligt i alla fall... Men nu känns det bara som att jag vill att det ska vara över så att man kan börja tänka framåt och försöka igen!
cape
Stammis
 
Inlägg: 74
Blev medlem: 26 jun 2012, 22:39

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav Baxxen » 28 sep 2012, 20:03

Smultroon: Man blir glad in i själen när man läser din berättelse, det gick vägen ändå :)

Jag hoppas hoppas det är samma för mig. Har varit in till gyn i måndags och fått se ett tickande hjärta däremot irriterad livmodertapp men eftersom det är så pass tidigt än så kan ju allt hända. (gyn läkaren trodde fröet var max 6+2, inte 7+1, vecka 8 som var uträknat) men de mörka flytningarna har fortsatt efter det, ngn liten klump. Ytterst lite färskt blod. Koll igen nästa vecka på fredag.
Ma sep/okt 2012
Mf dec 2012
Baxxen
Stammis
 
Inlägg: 109
Blev medlem: 13 jul 2012, 18:25

Re: Tidigt missfall - så här var det för mig

Inläggav smultroon » 13 jul 2014, 11:23

Det var jag som började denna tråd och kan tala om att det gick vägen. Fick en liten dotter trots blödningar :-).

Jag blödde alltså non stop vecka 5-9, hade en jätteblödning i vecka 16 och lite småblödnibgar under hela graviditeten. Inget fel på varken bebis eller moderkaka utan födde en frisk unge i vecka 39+3

Lycka till alla där ute, det än inte kul att blöda när man är gravid. Men det kan gå bra ändå :-)
smultroon
Nykomling
 
Inlägg: 18
Blev medlem: 29 maj 2012, 05:54
Ort: 258
BF: 140915
Bor: Utomlands


Återgå till Missfall
Annons: